Blomfluga

Blomflugor (Syrphidae) är en familj i insektsordningen tvåvingar som innehåller cirka 6 000 kända arteröver hela världen, varav drygt 350 påträffats i Sverige.

Många blomflugor efterliknar getingfamiljen Vespidae eller honungsbin och humlor i sitt utseende. Detta efterliknande kallasmimikry, vilket innebär att ett djur har en skyddande likhet med ett farligt djur. Man tror att denna likhet i utseende med dessa gaddsteklar skyddar flugorna från attackerande fåglar och andra insektsätare.

För att se skillnad mellan en blomfluga och en geting så kan man titta på vingarna; en geting har fyra vingar och blomflugan två. Blomflugor har dessutom andra typer av antenner än bin och getingar vilket lätt skiljer dem från de senare. Blomflugornas antenner är kortare och består bara av 3 segment varav det yttre i de flesta fall är försett med ett litet borst 

Inte alla blomflugor är getinglikt tecknade och det finns också andra flugor med gul-svart teckning (till exempel vissa stekelflugor), men blomflugorna kan säkert kännas igen på den s.k. falska vingribban (vena spuria). Att skilja mellan olika arter av blomflugor är däremot för det mesta svårt och låter sig vanligen inte göras i fält.

                                                                                           *****

                                                                            *****

Närbild på blomflugan 

                                                                                    *****

Förstora 

Igelkott

Igelkott (Erinaceus europaeus) är ett marklevande djur med en västpalearktisk utbredning som tillhör familjen igelkottdjur (Erinaceidae). Som skydd mot predation är den på ovansidan klädd med taggar och den lever av insekter, maskar och mångfotingar. Arten drabbades under en period hårt av miljögifter och trafik, men har numera återhämtat sig.

Som fullvuxen, vid två års ålder, är igelkotten 22–30 centimeter lång, varav svansen är cirka två centimeter. Vikten varierar beroende på individ, ålder och årstid. Efter det första levnadsåret väger igelkottar vanligen mellan 450 och 700 gram. På sensommaren, då de vuxna individerna har skapat ett fettskikt för att överleva vinterhalvåret, kan den väga upp till 1 500 gram. Efter vinterdvalan då alla reserver förbrukats, har den förlorat mellan 17 och 26 procent av sin vikt och småväxta ungdjur, och även de lättaste vuxna individerna väger då bara 350 gram.^[

Hela djurets överkropp och huvudets ovansida är täckta med taggar. Deras antal beror på djurets storlek. Unga igelkottar som just har lämnat boet har ungefär 3 000 taggar. En fullvuxen igelkott med en vikt på omkring 600 gram har cirka 5 000 taggar och särskilt stora exemplar har upp till 7 500 taggar. Taggarna är modifierade hår med en längd på 20–30 millimeter och en diameter på en–två millimeter. Varje tagg har en varaktighet på från tolv till arton månader innan den faller av för att skapa plats åt en ny tagg. Taggarna är vid roten vitaktiga och skiftar sedan uppåt färg till brunt. Precis innan den vita spetsen är färgen som mörkast. Särskilt hos unga individer, men ibland även hos äldre exemplar, är taggen vid denna färgövergång nästan svart.

Igelkotten livnär sig huvudsakligen på insekter, däribland jordlöpare och andra skalbaggar, tvestjärtar och fjärilslarver, men även av mångfotingar och daggmaskar. Däremot undviker igelkotten nakna snäckor. Dessa utgör bara en till fem procent av igelkottens föda. Igelkotten har även svårt att bryta skal av snäckor med hus och lämnar oftast dessa djur orörda. Gräsmarker som betas extensivt av boskapsdjur är troligtvis bland de bästa platser för igelkottar att hitta byte. Ibland vandrar de upp till en kilometer per natt på liknande områden under letandet efter föda. Igelkotten äter även mindre däggdjur som möss, näbbmöss, sorkar och mullvadar. Av dessa tar igelkotten nästan bara unga, nakna, blinda individer, som den hittar slumpmässigt. Igelkotten är inte tillräckligt snabb och har inte heller tänder som krävs för att jaga vuxna individer av dessa djur. Å andra sidan äter igelkottenas och tar döda individer av de nämnda däggdjuren som föda. Under tiden när igelkotten uppfostrar sina ungar utgör fågelägg och ungfåglar en större andel av födan. Igelkotten kan inte knäcka ägg av tamhöns, men tar ibland nykläckta kycklingar som byte

I äldre litteratur hittas ibland uppgiften att igelkottar i stor utsträckning äter ormar. Dessa djur träffar bara sällan på varandra då igelkotten är aktiv på natten och ormar huvudsakligen på dagen. Det är sant att igelkottar kan utstå större mängder av ormgift än andra djur med samma storlek, men ormar ingår så gott som aldrig i dess föda. Det förekommer bara att igelkotten äter döda ormar om den skulle råka hitta en.

En annan myt är att igelkottar bär födan på taggarna. Trots att blad och frukter ibland fastnar på taggarna utgör de ingen föda. De får detta besvärande påhäng slumpmässigt under sina vandringar men anstränger sig inte särskilt för att bli av med det.

Ytterligare en myt påstår att igelkottar dricker mjölk från vilande kor vilket är fysiskt omöjligt, bland annat för att igelkottens mun är för liten för kons spenar. Allmänt dricker igelkottar gärna från ett fat med komjölk, men de får diarré av komjölk, varför detta bör undvikas

.

                                                                                     ******

                                                                                 *****

Förstora 

Salskrake K2 Hane

Salskrake eller lilla skraken (Mergellus albellus) är en fågel som tillhör underfamiljen Merginae och ensam art i släktet Mergellus.

Salskraken är morfologiskt lik skrakarna i släktet Mergus men är genetiskt någonstans mitt emellan de typiska skrakarna och kniporna i släktet Bucephala. Salskraken placeras som ensam art i sitt släkteMergellus men placeras ibland, trots sitt genetiska släktskap med kniporna, i släktet Mergus. Salskraken hybridiserar mycket sällsynt med knipa (B. clangula).

Salskraken är en ganska kompakt skrake, mer formad som en knipa‚ och den mäter 38-44 cm och har ett vingspann på 56-69 cm. Den adulta hanen är omisskännlig i sin distinkta kritvita dräkt med svarta partier som den svarta fläcken runt ögat. Den adulta honan och juvenilen är gråfärgad med rödbrun nacke och hjässa och vit kind. Näbben är kort och grå.

I Sverige förekommer den som häckfågel enbart i Lappland men förekommer utmed vissa kuststräckor i södra Sverige under vintern.

                                                                                   ****

                                                                                       ****

Förstora 

Humlebagge

Humlebagge (Trichius fasciatus) är en insekt tillhörande skalbaggsfamiljen bladhorningar. Längd 10-16 mm. Kroppen är behårad. Ses ofta på blommor såsom älgört, vildros, tistlar och flockblommiga växterdär den äter pollen. Som larv lever den i murket trä, ofta i björk.

                                                                                        *****

                                                                                            *****

Förstora 

Grönbena

Grönbena (Tringa glareola) är en liten vadarfågel som tillhör familjen snäppor

Grönbenan är en långbent snäppa med proportioner som en rödbena fast i mindre format och med kortare näbb som är gråsvart. Grönbenan blir mellan 18,5–21 cm, har ett vingspann på mellan 35–39 cm och väger 34-98 gram. Den adulta grönbenan har på sommaren en grovt vattrad rygg i grått, vitt och beige. Vintertid har den en liknande dräkt men gråare och med ett mer enfärgat bröst. Denjuvenila fågeln har en brunare ton och är finare vattrad på ryggen i beige. I alla dräkter har den ett kraftigt vitt ögonbrynsstreck.

Dess naturliga biotop under häckningstid är högmossar, sank tundraskog, sankängar och myrar på taigan. Den förekommer främst i det palearktiska barrskogsbältet men häckar på sina håll ända upp i videzonen. Under flytten rastar den, ofta i mindre men ibland talrika flockar, vid näringsrika våtmarker och slättsjöar, vid floder, tidvattenstränder och längs kusterna.

Både under häckningen och flytten uppträder grönbenan nervöst och flyger regelbundet upp och låter höra sitt lockläte. Vid häckningsplatsen avslöjar sig ofta den ena föräldern på varningslätet när den sitter i en buske eller på en trädgren.

Grönbenan häckar från maj till mitten av juli. Paren upprätthåller då ett revir och häckar med ganska stora avstånd mellan varandra. Boet, som ofta är en uppskrapad grop direk på marken, placeras i tät vegetation, eller uppe på en grästuva, i närheten av vatten. Det förekommer att den, precis som skogssnäppan, placeras sitt bo i träd i ett övergivet fågelbo, exempelvis av trast. Kullen på fyra ägg ruvas av båda föräldrarna i 22–23 dagar. Bara några dagar efter att äggen är kläckta flyttar honan och ungarna tas sedan om hand av hanen tills de är flygga efter cirka en månad varefter även hanen flyttar. Juvenilerna flyttar först i slutet av Augusti, och arten når sina övervintringslokaler i tropiska Afrika från slutet av Juli och ända till oktober. Vårflytten inleds från slutet av mars till början av april och de når sina häckningsplatser från slutet av april till början av juni i norra Ryssland. Äldsta kända exemplaret blev 14 år

                                                                                  ****

                                                                                        ****

Förstora