Vinbergssnäcka som parar sig

Rödstjärt

Rödstjärt (Phoenicurus phoenicurus) är en insektsätande fågel som tillhör familjen flugsnappare.

Rödstjärt häckar i hela Sverige, men förekomsten är tätare vid norrländsk tallmo och i fjällbjörkskog. Den anländer Sverige under första halvan av april-maj och flyttar i augusti-september men arten observeras fortfarande så sent som i mitten av oktober

Rödstjärten är en slank fågel som mäter 13-14,5 centimeter på längden och väger mellan 12 och 20 gram. Den har svart vass näbb, typisk för insektsätande fåglar, och svarta ben. Den sitter ofta upprätt och darrar med den roströda stjärten. Den adulta hanen har sommartid en iögonfallande färgad fjäderdräkt med djupsvart ansikte och hals; vit panna; grå hjässa, nacke och rygg; och brunaktiga vingar. Bröstet, buken och stjärten är lysande tegelröda, där färgen på stjärtens mellersta stjärtpennor varierar från mörkbrun till svart. Honan är oansenligare brunaktigt färgad med ljust beigevitt bröst och vit buk och undergump, medan stjärten är färgad som hanens.

Under sensommaren, innan flytten, genomför rödstjärten en komplett ruggning och anlägger då en dräkt med ljusa bräm, vilket ger den ett närmast urtvättat utseende. Dessa ljusa bräm nöts bort under vintern vilket resulterar i hanens kraftfullt färgade praktdräkt om våren.

Rödstjärten placerar sitt bo främst i trädhål, men även i byggnader, håligheter i marken, stenrösen och fågelholkar. Boet byggs av honan och består mest av torra strån. Den lägger i genomsnitt 5-7 enfärgat ljust blågröna ägg som ruvas av honan i 11-15 dygn. Kullar med allt från 3 till 10 ägg har rapporterats. Ungarna stannar sedan i boet i 12-15 dygn och matas av båda föräldrarna

Göken, som är en häckningsparasit, lägger ofta sitt ägg i rödstjärtsbon.

I stora delar av norra och östra Europa fanns förr föreställningen att rödstjärten var en helig fågel, ofta förknippad med Frälsaren. En utbredd myt berättar att om man betedde sig illa mot rödstjärten mjölkade korna blod, och fågeln har därför i vissa delar haft namn som "blodfågeln". I andra myter är rödstjärten istället olycksbringande. Exempelvis mjölkar korna blod eller får rödsot om en rödstjärt flyger under dess buk eller biter i dess juver. I Finland finns det berättelser om att när rödstjärten bygger sitt bo i ett hus så kommer det att eldhärjas, medan man i Norge berättade att om rödstjärten flög över vägen när man var på jakt kunde man lika gärna vända hem, för då skulle man missa allt med bössan

SE fler bilder  på min sida  vigg5.se

Nu har spillkråkan fått söta pigga ungar

Spillkråka (Dryocopus martius) är en stor, nästan helsvart fågel inom familjen hackspettar.

Spillkråkan är den största av Europas hackspettar med en längd av 40 cm - 57 och ett vingspann på 67–73 cm. Vikten är 300 gram. Dräkten är nästan helt och hållet svart. Den adulta hanen har röd panna och hjässa, medan honan ända från juvenil dräkt endast är röd i nacken. Ögonen är ljusa och halsen relativt lång.Spillkråkan kan häcka i såväl barr-, bland- som lövskog, men är vanligast i blandskogar. Den föredrar högstammig, talldominerad gammelskog i bergig terräng, men kan ibland häcka i ren lövskog. Spillkråkan har under senare tid även börjat häcka i närheten av bebyggelse. Revirets storlek är beroende av tillgången på föda och kan därför variera mellan 100—1 000 hektarBobygget påbörjas inte sällan på hösten, pågår sedan i etapper och slutförs på våren. Det kan också genomföras under en koncentrerad period på cirka en månad. Boet hackas ut cirka tio meter över marken och kan vara sex till tio decimeter djupt. Ingångshålet är oval- eller päronformat med den största bredden, 10–11 cm, nedtill och med en höjd av 10–15 cm. Som regel hackar den ut ett nytt bohål inför varje häckningssäsong, men ibland kan den använda samma bohål under två säsonger. Ett flitigt utnyttjat boträd kan hysa upp till 5-6 bokammare om det är en asp, medan en tall oftast inte har fler än två hål. Gamla spillkråkebon övertas gärna av andra fåglar som pärluggla, skogsduva, knipa och storskrake

Spillkråkan  är fotograferad i Vittsjö med omnejd 

Fler  bilder på min hemsida  vigg5.se ©

Storskrake

Storskrake (Mergus merganser) är en vattenlevande fågel som tillhör underfamiljen Merginae.

Storskraken är stor och lång med en längd på 58–68 centimeter, ett vingspann på 78–94 centimeter och en vikt på 1 200–2 000 gram. Den har lång hals men drar ofta in halsen när den simmar varför den då ser korthalsad ut.

I flykten påminner den mer om lom eller dopping än om andra änder med sin långa utsträckta hals, raka flyktbana och grunda, snabba vingslag.

Näbben är lång, smal, rund, röd och övre näbbhalvan har en nedåtböjd svart liten krok i spetsen. Näbben har lameller i form av sågtänder, som åtminstone i överkäken är riktade bakåt. Den utgör ett mycket kraftigt griporgan som är lämpligt att ta tag i och hålla fast små fiskar med.

Den adulta storskrakshanen i praktdräkt har mörkgrönt huvud, svart rygg och nästan vita vingar. De undre kroppsdelarna är vita med en laxrosa anstrykning under vintern och början av våren. Den adulta honan har rödbrunt huvud, vit haka, askgrå ovansida och vit undersida. Huvudets nackfjädrar är mer eller mindre förlängda och honan har mycket längre nackfjädrar än hanen.

Storskraken vistas vid både sött och salt vatten. Under häckningsperioden lever de parvis och övrig tid i flockar. Boet placeras ofta i håligheter i träd eller trädliknande holkar, och honan lägger vanligtvis sju till åtta gulaktiga ägg.

På hösten samlas ofta stora flockar av denna fågel och bedriver ett slags gemensamt fiske. Alla fåglarna bildar då en linje som är parallell med stranden och simmar in mot land under oupphörligt dykande och plaskande med vingarna. På detta sätt driver de småfisken framför sig för att fånga den nära land.

Storskraken lever främst av mindre fiskar.

Se fler bilder på min sida  vigg5.se

Ormvråk

Ormvråk (Buteo buteo) är en medelstor hökfågel

Ormvråken är jämte sparvhöken Sveriges vanligaste rovfågel och häckar i stora delar av den trädklädda delen av Sverige och saknas i fjällen. Den svenska populationen består av omkring 35 000 par. Merparten av Sveriges ormvråkar är kortflyttande flyttfåglar som har sina vinterkvarter i Europa, men i södra Sverige och särskilt i Skåne övervintrar ormvråken. Vid milda vintrar förekommer den även på västkusten.

Ormvråken föredrar skogens randområden, det vill säga skog som gränsar till exempelvis åkrar, sjöar, hyggen eller myrar. Vanligast förekommer ormvråken i uppbrutet landskap med spridda träddungar.

Om det råder brist på föda, kan, precis som hos många andra rovfåglar, den svagaste ungen dödas, för att fungera som föda åt den starkare ungen. Annars är det i allmänhet så, att rovdjur inte ger sig på sin egen art.

Den jagar främst genom att spana ifrån en utsiktsplats och sedan snabbt slå sitt byte, men det förekommer också att den ryttlar. Den uppsöker också as, speciellt vintertid.

Se fler bilder på min hemsida  vigg5.se  Rovfåglars