Stork

Vit stork (Ciconia ciconia) är en fågel i familjen storkar

Vit stork är en stor fågel med lång hals och näbb, långa ben och långa breda vingar. Den har en längd på 95 till 110 cm och ett vingspann på 183 till 217 cm. Könen är lika till utseendet men hanarna är något större. Dess näbb och ben är röda. De yngre fåglarna har en mörk näbbspets. Dess fjäderdräkt är övervägande vit förutom arm- och vingpennor som är svarta. Det enda "läte" som storkar har är att de "klapprar" med näbben. Detta sker oftast när paret möts vid boet.

Vit stork häckar i Europa, norra Afrika och västra Asien. I Skandinavien häckar den numera endast i Danmark och Skåne. I de nordligare delarna förekommer den endast tillfälligtvis. I Norge och Finland observeras bara enstaka storkar årligen, dock har man observerat åtminstone ett säkert häckningsförsök i Finland under de senaste åren. I Estland förekommer rikligt med häckande stork.

Från 1920-30-talen blev arten mycket sällsynt i Sverige, och en häckning 1954 bedömdes länge som den sista, men från och med början av 1990-talet har den gjort en tydlig återetablering, framför allt längst i söder. De storkar som häckar i Skåne anländer i början av april och flyttar i mitten av augusti.

De flesta vita storkar lever i livslånga par som bildas när individerna är 3 till 4 år gamla. Paret bygger tillsammans boet som inte sällan ligger i människans närhet. De bygger ett plattformslikande bo på tak, skorstenar eller på ett större avstympat träd. Dessa bon återkommer paret gärna till år efter år. Honan lägger vanligtvis 4 ägg, men kullar på upp till 7 ägg finns rapporterade. Paret ruvar äggen tillsammans mellan 29 och 34 dygn. Båda föräldrar tar hand om ungarna som blir flygga efter 58-64 dagar.

Storken är förknippad med många sägner och myter. Bland annat trodde man att ett storkbo skulle skydda huset för eldfara Man ansåg också att storken var en uteslutande nyttig fågel och den har därför varit populär och åtnjutit beskydd. I flera västerländska kulturer har man berättat för barn att nyfödda barn kom med storken. Myten blev vanlig i Västeuropa under 1800-talet när storken var en symbol för lycka och välstånd. Tidsandan tillät inte att föräldrar talade om sex och fortplantning med barnen och därför sades att storken landade med spädbarnet i näbben

Storkens föda utgörs företrädesvis av mindre djur, som insekter, groddjur, ormar,

fågelungar och sorkar.

Se fler bilder på vigg5.se

Postat 2017-04-14 13:49 | Läst 4755 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Hussvala

Hussvala (Delichon urbicum, tidigare Delichon urbica) är en fågel som tillhör familjen svalor . Den är enflyttfågel som häckar i Europa , Nordafrika och i de tempererade delarna av Asien och övervintrar i subsahariska Afrika och tropiska Asien. Hussvalan livnär sig av insekter som den fångar i flykten, och vintertid flyttar den till klimat där flygande insekter finns i rikliga mängder. Den är blå på huvud och ovansida, vit på gump och undersida och hittas både i öppna landskap och nära mänskliga bosättningar. Hussvalan liknar de andra två arterna i släktet Delichon, som båda är endemiska för östra och södra Asien. Det finns två erkända underarter.

Hussvalan jagas av rovfåglar, bland annat av lärkfalk, och liksom andra fåglar drabbas den av invärtesparasiter, flugor och kvalster. Dess stora utbredning och population innebär att den inte är hotad ur ett globalt perspektiv. Dess närhet till människan är allmänt accepterad och den förekommer ibland som referens i kulturen, bland annat inom litteraturen

***

Förstora

Postat 2016-05-14 18:38 | Läst 7056 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Ormvråk

Ormvråk (Buteo buteo) är en medelstor och bredvingad rovfågel

Ormvråken mäter i snitt mellan 45-58 cm och har ett vingspann på 110-132 cm och en vikt på ungefär 1 kg. Den är en medelstor rovfågel med breda vingar och en satt kroppsbyggnad med kort hals och medellång stjärt.

Dräkten är oftast brun med spräckliga eller vattrade kroppsdelar men varierar mycket. Vissa exemplar är gulbruna eller nästan vitspräckliga. Stjärten är tydligt tvärrandig med små band. Ögat är mörkbrunt eller nästan gult. Undersidan av vingarna är oftast ljusare än fågeln i övrigt.

Det förekommer extremljusa former som kallas börringevråk. Dessa har ljust till vitt huvud, vita främre täckare, vit stjärtbas och vita vingundersidor och är i övrigt bruna.

Ormvråken bygger sitt plattformslika bo, som ofta mäter cirka en meter i diameter, i ett större träd, oftast gran, och lägger i april till maj i genomsnitt 2 till 4 ägg. Omrvråksparet ruvar sedan äggen gemensamt i 33 till 38 dygn och tar sedan tillsammans hand om ungarna som är flygfärdiga efter cirka 45 till 55 dygn. Precis som hos många andra rovfåglar kan den svagaste ungen dödas, om det råder brist på föda, för att fungera som föda åt den starkare ungen.

Är finare än du och starkare här är min plats

**************************

*********************

****************************

Förstora *******************

Ett stort Tack till Gert Mårtensson för att jag fick följa med i ditt gömsle

*****************************************************************************************

Postat 2016-01-16 16:16 | Läst 4488 ggr. | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Pilgrimsfalk

Pilgrimsfalk (Falco peregrinus) är en stor och kraftfull falk med distinkt teckning i svart/grått och vitt. Ryggen är mörk och undersidan är ljus, med tät grå vattring. Ansiktsmasken är skarp med tydlig falkmustasch. Kroppslängden är 40-50 cm, vingspannet 80-110 cm (hanen de mindre värdena, honan de större). Hannen är ungefär kråkstor, honan som en korp.

En störtdykande pilgrimsfalk kan komma upp i en hastighet av 320 km/h eller mer, vilket gör att den brukar betecknas som världens snabbaste djur

Pilgrimsfalken häckar på klipphyllor eller i branter. Stup om minst 10 och upp till 100 meters höjd föredras, helst ska stupet ha vatten nedanför. Boet är ofta ett övergivet bo av korp eller mindre ofta kungsörn, annars direkt på klippan eller i träd i övergivna bon efter exempelvis kungsörn eller fjällvråk. De som inte får revir med lämpliga stup häckar ibland på marken eller i låga träd på myrar, men forskning har visat att dessa par lyckas sämre med uppfödningen av ungar på grund av sämre födotillgång.

I vissa amerikanska storstäder häckar pilgrimsfalken på skyskrapor som en ersättning för klipphyllor och branter och de jagar stadsduvor och andra stadslevande djur. I dessa fall uppvisar pilgrimsfalken en förvånande tålighet mot människans närvaro.

Pilgrimsfalkar tillbringar ofta vintrar i fiskelägen och hamnstäder, där de jagar måsar, kajor och duvor

Pilgrimsfalken är muskulös och en aggressiv flygare som slår sitt byte, nästan uteslutande fåglar i duvstorlek, i störtdykningar om över 200 km/h. Vad gäller maxhastigheten har olika studier pekat på olika resultat från 320 km/h till hastigheter på över 380 km/h. Dessa hastigheter gör att pilgrimsfalken sedan länge benämns som världens snabbaste djur men några faktiska vetenskapliga studier som prövat detta finns inte. I boken The Gyrfalcon hävdar Eugene Potapov och Richard Sale istället att jaktfalken kan vara snabbare.

Pilgrimsfalken använder sin hastighet och tyngd för att döda fåglar i luften genom att "krocka" ihjäl bytet. Under idealiska förhållanden kan en pilgrimsfalk urskilja en fågel av duvstorlek på ett avstånd av mer än 8 km. Skrattmås, duva, stare och trastar utgör tillsammans nästan 75% av bytena i vissa populationer. I andra områden kan vadare vara huvudbyte. Inte ens under lämmelår går pilgrimsfalken gärna över till gnagare, men jorduggla kan bli ett viktigt byte när dess antal stiger som följd av bytestillgången. Honans större storlek gör att hon genomgående kan slå något större byten än hanen.

Denna falk är fotograferad ca två veckor innan de blev förgiftade

***************************************************

Denna falk är fotograferad ca två veckor innan de blev förgiftade

**********************************************

*****************************************

De sitter på vattentornet i Kristianstad högst upp

Förstora

******************************************

Postat 2015-11-01 19:05 | Läst 5340 ggr. | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Brun Kärrhök

Brun kärrhök (Circus aeruginosus) är en rovfågel inom familjen hökartade rovfåglar (Accipitridae)

Den jagar främst längs strandkanten av vassrika sjöar och över våtmarker, där den glidflyger. Vingarna hålls då högre än hos de flesta andra rovfåglar. Den bruna kärrhöken är en opportunist och jagar smådäggdjur och fåglar genom överraskningsattacker, genom att långsamt glida över fält och hedar, och i kanten av våtmarker och i strandkanten.

Häckningssäsongens början varierar från mitten av mars till början av maj. Hanen bildar ofta par med två eller till och med tre honor. Paren håller oftast bara ihop under en häckningssäsong, men det förekommer par som håller ihop i flera år. Det plattformsliknande boet byggs direkt på marken av grenar, vass och gräs. Det placeras ofta på vassbädd, men de häckar även på åkrar. I genomsnitt lägger den 3-5 ägg, men kullar med upp till åtta ägg har observerats, som ruvas av honan i 31-38 dagar. Honan tar sedan hand om ungarna i 35-40 dagar tills de är flygga

Den bruna kärrhöken har minskat i många områden från 1800-talet till sent 1900-tal på grund av jakt, förstörelse av livsmiljöer och bekämpningsmedel. I ett flertal länder är den en skyddad art och har därför återigen ökat i antal. I Storbritannien har antalet häckande honor ökat från en år 1971 till över 200 idag. Fortfarande står arten inför ett antal hot, inklusive jakt under flytten över Medelhavsregionen. De är känsliga för störning under parningssäsongen och många får livshotande skador av förgiftning från blyhagel.