Fjällvråk

Fjällvråk (Buteo lagopus) är en rovfågel. Den är en utpräglad flyttfågel som häckar cirkumpolärt i de nordligaste delarna av holarktis

Fjällvråken är 49-60 cm lång och har en vingspann på 123-148 cm, och är därmed större än ormvråken. Det är mindre varierad i sin färgteckning än ormvråken, och alltid med ljust spräckligt inslag. Juvenilen är mycket ljus på undersidan, och även den adulta fågeln är huvudsakligen ljus på undersidan med svart ändband på stjärt och vingar samt svarta knogar och mörkt parti på buken. Den har i alla dräkter vit övergump med svart ändband på ovansidan stjärten. För att vara en vråk av denna storlek är dess näbb förhållandevis klen. Den har fjäderklädda tarser.

Fjällvråken är en köttätare som vanligtvis lever av små däggdjur vilket utgör 62–98% av dess föda. Åkersork, gråsiding och fjällämmel utgör dess huvudföda, vilket under delar av säsongen utgör 80–90% av dess byten, med detta varierar beroende på tillgång. Vissa studier indikerar att de har förmågan att se sorkars luktmarkeringar som är synliga inom den ultravioletta delen av ljusspektrumet, vilket skulle hjälpa dem att finna av sitt byte. Den kompletterar sin diet med möss, råttor, ökenråttor, pipharar och insekter. Utöver däggdjur är fåglar den vanligaste födan och under dåliga gnagarår dominerar fågel. Oftast tar den mindre tättingar som snösparv, lappsparv och tundrasparv men även större fåglar, och då främst ripor, men också sjöfågel, vadare och jorduggla. De fokuserar ofta på fåglar som är unga och relativt många av de större fåglarna tas när de håller på att bli flygga. När det råder brist på huvudfödan kan den även ta större däggdjur som präriehundar, jordekorrar, bisam och mindre mårddjur. I övervintringsområden med buskstäpp utgörkaniner en viktig föda och i bebyggda områden i England visar studier att den ofta tar ringduva och europeisk kanin.

Fjällvråken är en opportunistisk dagaktiv jägare och drygar ut sin föda med as, men fokuserar oftast på det vanligast förekommande mindre ryggradsdjuret. Den tar även byten från artfränder så väl som av andra fåglar somrödstjärtad vråk, brun kärrhök, tornfalk och korp. Bytesstorleken varierar vanligtvis mellan 6,5–2 587 gram och en adult kräver 80–120 gram mat om dagen. Som de flesta arterna inom släktet Buteo så spanar fjällvråken efter byten både från stillasittande som från luften och tar främst byten på marken. Till skillnad från andra större rovfåglar brukar den ibland ryttla när den spanar efter byten.^[

Fjällvråken blir häckningsmogen vid ungefär två års ålder. Den häckar vanligtvis under maj månad men tiden varierar beroende på när den når sitt häckningsområde. Det finns inga indikationer på att den skulle vara annat än monogam och den häckar bara med en partner under ett flertal år.

Efter att den anlänt häckningsområdet bygger den sitt bo vilket tar 3–4 veckor. Boet som mäter 60–90 cm i diameter och 25–60 cm på höjden byggs av grenar, halvgräs och fjädrar. Den häckar främst på tundran och i övergångslandskapet mellan skog och tundra, under goda gnagarår även i skogslandskapet. Boet byggs i en klippbrant, i ett träd eller på marken och den föredrar att placera boet på klipphyllor eller på klippig hällmark. Honan kan lägga 1–7 ägg men lägger vanligtvis 3–5 stycken

***********

***************

Förstora

************

Postat 2015-10-24 16:15 | Läst 6989 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Björnbär

Björnbär (Rubus subg. Rubus) är ett samlingsnamn på flera arter inom familjen Rosaceae, släktet Rubus. Den vanligaste är sötbjörnbär (Rubus plicatus). Björnbärskomplexet består ett stort antal arter, underarter och former, som hör till de mest svårskilda i vår flora. Odlade sorter är dessutom ofta hybrider av olika arter. De kallas ibland även "svarthallon" och "björnhallon" (ej att förväxla med boysenbär som också kallas detta) (se även blåhallon, (på Gotland kallade salmbär)). Tidigare betraktade man björnbär som en enda art, vilken då kallades Rubus fruticosus.

Alla arter har taggiga, 2-åriga stammar, som växer i mer eller mindre vågräta bågar eller liggande på marken, på murar, på kringstående buskar och så vidare. Första året är en sådan buskstam en oförgrenad nystam (jämför nypon) med strödda, femfingrade blad; andra året blir den huvudstam för en mängd sidoskott med blommor, och förtorkar sedan frukten mognat. Hos flera arter böjer sig denna bågformiga stam med spetsen ned mot marken, borrar sig in där och fäster sig med kniprötter. Denna buskstams utseende (särskilt som nystam första året), dess taggbeväpning, tvärsnittets form m.m., avger en del av kännetecknen för ifrågavarande arter. I någon mån skiljas arterna även på bladen, blommorna och frukterna.

**************

Förstora

*****************

Postat 2015-10-21 21:38 | Läst 4657 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Fasan

Fasan (Phasianus colchicus) är en hönsfågel som ursprungligen bara fanns i södra Asien, men somintroducerats till många platser runt om i världen, däribland Europa, där den på många håll har förvildats.

Fasanen härstammar från Asien där det ursprungliga beståndet förekommer från området väster om Kaspiska havet och österut till Sydostasien och kustområden utmed Japanska havet. Fasanen har introducerats till stora delar av världen där de sedan förvildats och den förekommer från sydöstra Europa genom Centralasien till Japan och Taiwan. Vissa underarter har introducerats till Nordamerika där de har hybridiserat och utgör idag en väletablerad förvildad population.

Först infördes fasanen till slottsmiljöer, men har sedan förvildats och stora delar av populationen kategoriseras idag som spontant förekommande av SOF. I Sverige förekommer den i södra halvan av landet, på Öland och Gotland, och i norr, främst utmed Östersjökusten. Enligt SOF kategoriseras den förvildade populationen förekomma så långt norrut som till Medelpad men den observeras ända upp till Norrbotten, men de senare kategoriseras inte som förvildade eller spontana utan härstammar från utplanterade individer.Fasanen är inte anpassad för snörika vintrar.

Fasanen vistas helst i lundar och täta snår, som omges av ängar och fält och erbjuder tillgång till vatten. Under hela dagen håller de sig på marken och smyger bland buskar för att finna sin föda, som utgörs av insekter, maskar, bär och frön. Först på kvällen uppsöker de lämpliga träd för att övernatta.

Hanarna lever i månggifte och är under häckningsperioden mycket stridslystna. Boet består av en uppskrapning i marken, som kan fodras med torra växtdelar, där den lägger 7-17 olivfärgade ägg som honan ruvar i 24-25 dagar