Älg (Alces alces )

Älg (Alces alces) är världens största nu levande hjortdjur. Den förekommer i norra Europa, Asien,sydamerika och Nordamerika. Utöver sin storlek känns älgen igen på den hos hanarna stora flertaggadekronan. Den förekommer vanligtvis i löv- och blandskog i tempererat till subarktiskt klimat. Älgen har haft ett mycket större globalt utbredningsområde men jakt och annan mänsklig aktivitet har reducerat populationen genom historien. Den lever av växtdelar, som blad och vattenväxter. Till skillnad från de flesta hjortdjuren så lever älgen till största delen ensam. Älgen är dagaktiv och förflyttar sig stora sträckor. Den är oftast sävlig och rör sig långsamt men kan vid fara förflytta sig mycket snabbt och också uppvisa aggressivitet. Den parar sig om hösten då hanar kämpar om specifika honor.

Älgens storlek varierar beroende på könet, underarten och miljön som älgen lever i. Till exempel blir älgarna i Norrland generellt större än älgarna i södra Sverige. I Sverige har en älgko vanligen en mankhöjd mellan 150–170 cm, en älgtjur mellan 180–210 cm. Som mest kan en älgtjur uppnå en mankhöjd på 230 cm. Vikten på hösten ligger för en älgko på cirka 270 till 360 kg och för en tjur på omkring 380 till 540 kg. Stora älgtjurar kan väga 600–700 kg och de tyngsta kända älgtjurarna vägde nära 800 kg. En nyfödd kalv väger cirka 15 kg  men redan samma höst vanligen mellan 120–150 kg

Som hos andra hjortdjur (med undantag för renen) är det endast handjuret som bär horn. Hornen börjar som små bastklädda rosenstockar hos älgkalven på hösten det första levnadsåret, som kan urskiljas som små bulor bakom ögonen. Vid 2 års ålder anlägger tjuren ofta enkla spetsar till horn, så kallat "cykelstyre". Vanligen är tjurens horn som störst vid mellan 6-12 års ålder, då benämns tjuren "kapital", varefter de sedan går på retur, då hornen minskar i storlek och taggantal. Älgens horn finns i två typer, stång- eller grenhorn (cervina horn) och skovelhorn (palmata horn). De senare kan spänna över nästan två meter. Älgtjurar med cervina horn är vanligast i södra Sverige, medan skovelhorn är vanligare i norra Sverige.

                                                                               ****

                                                                                           ****

Betande älgtjur 

                                                                                        ****

Älgjakten börjar i dag  den 12/10 

Förstora 

                                                                                       ****

Svartsnäppa ( Tringa erythropus )

Svartsnäppa  ( Tringa  erythropus )

Längd  29 -32 cm

Omisskännlig i sin svarta grafiska häckningsdräkt. En gracilt utdragen tundrafågel som föredrar ödsliga myrar . Hanen tar ensam hand om ungarna .

Hanen i sin häckningsdräkt är nästan helsvart . Vita vingundersidor ses i flykten , liksom en ovalformad  vit ryggfläck . Föda insekter och smådjur .

Häckar sparsamt i Lappland. Honan flyttar i Juni efter bara 3-4 veckor i Sverige , precis efter äggläggningen , och lämnar häckningen åt hanen. Flyttar till Medelhavsområdet , Västeuropa ,Västafrika och tropiska Afrika . Hane och ungfåglar sträcker i aug- sep  åter i apr-maj  

Förstora 

Ormvråk

Ormvråk (Buteo buteo) är en medelstor och bredvingad rovfågel

Ormvråken mäter i snitt mellan 45-58 cm och har ett vingspann på 110-132 cm och en vikt på ungefär 1 kg. Den är en medelstor rovfågel med breda vingar och en satt kroppsbyggnad med kort hals och medellång stjärt.

Dräkten är oftast brun med spräckliga eller vattrade kroppsdelar men varierar mycket. Vissa exemplar är gulbruna eller nästan vitspräckliga. Stjärten är tydligt tvärrandig med små band. Ögat är mörkbrunt eller nästan gult. Undersidan av vingarna är oftast ljusare än fågeln i övrigt.

Det förekommer extremljusa former som kallas börringevråk. Dessa har ljust till vitt huvud, vita främre täckare, vit stjärtbas och vita vingundersidor och är i övrigt bruna.

Ormvråken bygger sitt plattformslika bo, som ofta mäter cirka en meter i diameter, i ett större träd, oftast gran, och lägger i april till maj i genomsnitt 2 till 4 ägg. Omrvråksparet ruvar sedan äggen gemensamt i 33 till 38 dygn och tar sedan tillsammans hand om ungarna som är flygfärdiga efter cirka 45 till 55 dygn. Precis som hos många andra rovfåglar kan den svagaste ungen dödas, om det råder brist på föda, för att fungera som föda åt den starkare ungen.

                                                                                      ****

                                                                                  *****

Förstora 

Skarvar

Skarvar  har en  vacker fjäderdräkt   Bra på att fånga fisk  Inte omtyckt av många 

Skarvar (Phalacrocoracidae) är en familj med sjöfåglar vars taxonomi är omdiskuterad men som traditionellt placeras i ordningen pelikanfåglar inom släktet Phalacrocorax som omfattar cirka 40 arter. Skarvar har avlång kropp, relativt lång hals och näbb, fjäderdräkten går främst i mörka färger och de har simhud mellan tårna. De lever i skärgårdar och vid kuster. Skarvar är skickliga dykare och lever uteslutande av fisk. Utmärkande är att de sitter upprätt med utsträckta vingar för att torka efter att de har dykt efter fisk.

Skarvarna har en fjäderdräkt som delvis inte är vattenavstötande som hos många andra vattenlevande fåglar, som änder och gäss. Visserligen har skarvarna ett undre skikt av fjäderdräkten som är vattentätt och isolerande men den yttre fjäderbeklädnaden tar in vatten. Detta gör att fågeln tyngs ned vilket gör det enklare att dyka. För att torka det yttre vattenindränkta fjäderskiktet ställer sig skarvarna med utbredda vingar.

I Sydostasien har tama skarvar använts vid fiske i århundraden. I Kina används storskarv och i Japan japansk skarv Den äldsta säkra källan är kinesisk från 317 f.Kr men det finns även en möjlig japansk källa från 600f.Kr. Det finns olika metoder. Skarvfisket sker från mindre båtar. I Kina knyts en snara knyts kring fågelns hals som hindrar den att svälja fiskar men i övrigt är de ibland mycket tama skarvarna fria att dyka och flyga som de vill. Ibland är snaran så stor att den kan svälja mindre fiskar medan andra belönar skarvarna med bitar av fångsten. Fiskarna som skarven fångar avlägsnas ur skarvens hals eller också spyr skarven upp fiskarna i båten. I Kina förekommer fortfarande denna fiskemetod men den är ovanlig bland yrkesfiskare. I Japan har skarvfisket istället formaliserats och ritualiserats och sedan den tidigt kopplades till adelnoch hovet. Här sker fisket om natten med lanterna på båten och skarvarna hålls i ett sorts koppel om halsen som även stryper åt halsen så att de inte kan svälja fisken. Ofta har varje båt flera fåglar, ibland över tio stycken. I Japan hålls traditionen idag vid liv av hovet men även som en turistattraktion

En liten fisk är fångad 

                                                                              ******

                                                                                           **************

                                                                              ***************

En fisk fångad 

                                                                                  ******

Förstora 

                                                                                   ******

Kärrsnäppa

Kärrsnäppa (Calidris alpina) är en vadare som tillhör familjen snäppor. Den är en flyttfågel medcirkumpolär utbredning på norra halvklotet och brukar delas in i nio underarter. I dess häcknings- och övervintringsområden är den en av de vanligaste och mest kända småvadarna

Kärrsnäppan är 17-21 centimeter lång och har ett vingspann på 32-36 centimeter. Den är alltså stor som enstare, men knubbigare och med längre näbb. I sommardräkt har den rödbrun ovansida, svartstreckat bröst mot vit botten, typiskt svart fält på buken och i övrigt ljus undersida. I vinterdräkt har den rätt enfärgat brungrå ovansida, med ett ljusgrått bröstband som kontrasterar mot det vita bröstet och buken. Juvenilerna är gulbruna på översidan med två vitaktiga "V"-former på ryggen. De har vanligen svarta fläckar på sidorna eller buken. Benen och den något nedåtböjda näbben är svarta. De olika underarterna skiljer sig främst i mängden rödbrun färgning i sommardräkten, mängden svart på buken och näbbens längd och böjning. Näbbens längd varierar även mellan könen: honorna har längre näbbar än hanarna.

Kärrsnäppan är mycket sällskaplig på vintern och bildar ibland stora flockar vid stränder. Man kan också se stora grupper flyga tillsammans under flyttningen eller i vinterområdet. Kärrsnäppan livnär sig genom att plocka smådjur som insekter, maskar och blötdjur i vattenytan vid stranden. Dess näbbspets är mycket känslig vilket ger dem möjlighet att finna föda begravd i sanden som de på ett karaktäristiskt vis söker efter genom rastlöst springande uppblandat med att de sticker ned näbben i sanden.

Boet är en grund grop i marken, omgiven av låg växtlighet, där de oftast lägger 4 ägg. Äggen ruvas av båda föräldrarna och kläcks efter cirka tre veckor. Ungarna lämnar boet efter cirka ett dygn och blir flygfärdiga efter cirka tre veckor. Under tiden vaktas de av föräldrarna, men honan brukar överge familjen 7-10 dagar efter kläckning.

                                                                                       *****

                                                                                    *****

Förstora