Tofsvipa

Tofsvipa (Vanellus vanellus) är en vadarfågel som tillhör familjen pipare och vipor. Det är den enda arten i sitt släkte som häckar i Sverige. Det är en av Sveriges vanligare fåglar och den har ett karaktäristiskt utseende.

Den är en av de större vadarna, med kontrastrik teckning i svart och vitt och en tydligt spretande tofs i nacken. Benen är ganska långa. Tofsvipan är ungefär lika stor som en kaja men har längre ben. Den blir ungefär 31 cm lång, med ett vingspann på 67-72 cm.
Könen är lika och även fåglar i juvenil dräkt har en liknande fjäderdräkt.

Buken och kroppssidor är vita, vingarna svarta på ovansidan men skiftar liksom ryggen i blågrönt. Halsen är svart runt om, liksom näbben, strupen, hjässan och tofsen, medan huvudets sidor är vita. Honan har kortare tofs och är ljusare vid näbbens rot och på strupen, och har alltså ett mindre kontrastrikt utseende. Närmast kroppen har vingen ett tydligt, brett vitt band, som är mycket synligt i flykten. Undergumpen är roströd. Båda könen får i vinterdräkt (juli-februari) ljus strupe och en gulbrun ansiktsfärg.

Under våren ser man viphanarna flyga fram och tillbaka i kastande akrobatisk flykt, under vilken de låter höra spellätet, ett gnälligt diuvitt-vit-vitt-diuuvitt. På nära håll hörs även ett trummande läte från vingarna. Varningslätet är ett ständigt upprepat klagande vä-hi, som hörs när ungarna kläckts.

****

Förstora

Postat 2015-07-31 19:09 | Läst 5244 ggr. | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Ärtsångare

Ärtsångare (Sylvia curruca) är en vanlig fågelart i familjen Gamla världens sångare (Sylviidae) som häckar i stort sett hela Europa men även i västra och centrala Asien. Den är flyttfågel och övervintrar söder om Sahara, på Arabiska halvön och i Indien. Länge behandlades en grupp med närbesläktade taxon som underarter inom arten ärtsångare, men detta komplexet har idag delats upp på ett antal arter.

Den adulta ärtsångaren är i genomsnitt 12-14 cm lång och väger 12-16 gram. Ovansidan är gråbrun och undersidan är vitaktig. Den har vit strupe, grå hjässa, grå örontäckare och mörka ben. Könen och åldrarna är lika

Ärtsångaren lever i trädgårdar, parker, bergsområden och öppna skogsområden. Den är ofta svår att få syn på, då den rör sig i täta busksnår. Även när den sjunger brukar den vara dold. Ärtsångaren livnär sig av spindlar, blötdjur, bär samt insekter och deras larver. Den kan bli upp till 11 år gammal.

Från april till oktober återfinns ärtsångaren på sina häckningsområden. Den blir könsmogen efter ett år. Den bygger ett bo av gräs, rötter, hår och strån, som oftast göms lågt över marken i täta busksnår eller träd. Honan lägger 3 till 5 ägg. Äggen ruvas omväxlande av båda föräldrarna i 11 till 13 dagar under den huvudsakliga häckningstiden i maj till juli. Juvenilerna stannar i boet i 11 till 14 dagar.

Förstora

Postat 2015-07-29 21:26 | Läst 5422 ggr. | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Sädesärla

Sädesärla (Motacilla alba) är en fågel som tillhör familjen ärlor och piplärkor. Den häckar i större delen av Europa och Asien och delar av norra Afrika. Den är en stannfågel i de mildaste områdena av utbredningsområdet, men är i övrigt en flyttfågel som övervintrar i Afrika. Den förekommer också som en ovanlig häckfågel i Alaska. Den är en liten, slank, svartvit fågel med lång stjärt som den ofta vickar på.

Sädesärlan är en insektsätare som främst förekommer i öppna biotoper, ofta i närheten av bebyggelse och vatten. Den föredrar barmark för födosök och i stadsmiljöer har den anpassat sig till att söka sin föda på asfalterade ytor som parkeringar och dylikt. Den placerar sitt bo i hålor och skrevor i exempelvis flodbanker, stenmurar och byggnader.

Sädesärlans fjäderdräkt går helt i svart, vitt och grått. Den är slank och har en lång smal svartvit stjärt som den nästan ständigt vippar på, upp och ned, vilket är karaktäristiskt för hela släktet Motacilla. Sädesärlan är 16,5 - 19 cm lång, har ett vingspann på 25-27 cm och en vikt på 23 gram. På ovansidan är den till större delen grå medan undersidan och undergumpen är vit. I alla dräkter har den två vita vingband och mörkt, antingen grått eller svart, bröst. Den adulta fågeln är ganska kontrastrikt färgad med svart hjässa, strupe och nacke medan pannan är vit. Juvenilen är mer diffust färgad. Underarterna skiljer sig ganska mycket åt.

Locklätet låter som tsiilitt, tsiivitt. Sången är enkel och uppfattas sällan som sång, och består mest av korta kvittrande passager med paus emellan. Vid fara eller exaltering, till exempel om en rovfågel kommer i närheten eller vid revirstrider, ger den ifrån sig ett skarpt tsi-si och längre snabba ramsor av kvittrande toner

****

Förstora

Postat 2015-07-28 20:28 | Läst 5601 ggr. | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

Ladusvala

Ladusvala (Hirundo rustica) Ladusvalan är en tättingmed ett distinkt utseende med blå ovansida, lång, djupt delad stjärt och böjda spetsiga vingar

Ladusvalan är en fågel som trivs i öppna landskap och häckar ofta i byggnader uppförda av människor. Den bygger ett skålformigt rede, av bland annat lera, i lador eller liknande byggnader och livnär sig avinsekter som den fångar i flykten.

Denna art lever i nära anslutning till människor, och dess vana att äta insekter har medfört att människorna ofta haft en tolererande inställning till arten. Detta stärktes förr även av vidskepliga föreställningar kring fågeln och dess bo. Det finns många hänvisningar till ladusvalan i litterära och religiösa verk, både på grund av att den lever i människans närhet och på grund av dess tydligt märkbara årliga flyttning.

Ladusvalan är Sveriges vanligaste svala. Den häckar över hela landet ända upp till Torne lappmark i norr. Den är allmän i södra och mellersta Sverige, men mer sparsam i Norrland. De svenska ladusvalorna övervintrar i mellersta och södra Afrika och de återkommer till Sverige som den tidigaste svalan i slutet av april eller början av maj.

En hane är 17–19 centimeter lång inklusive 2–7 centimeter långa yttre stjärtpennor. Den har ett vingspann på 32–34,5 centimeter och väger 16–22 gram. Den har skimrande stålblå ovansida och rödbrun panna, haka och strupe, som avskiljs från de smustvita underdelarna av ett brett mörkblått bröstband. Den känns igen på att de yttre stjärtpennorna är mycket långa, vilket gör stjärten mycket djupt kluven.

***

Förstora

Postat 2015-07-21 18:12 | Läst 7238 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Svartvit flugsnappare

Svartvit flugsnappare (Ficedula hypoleuca) är en fågel som tillhör familjen flugsnappare.

Arten häckar i lövskog och blandskog samt i parker och trädgårdar. När hanen anländer om vårarna måste han leta upp en lämplig boplats som utgörs av håligheter i träd och ofta i fågelholkar. Det kan bli ett problem i och med att många sådana är upptagna, därför måste han leta intensivt och därmed bildas revir bland hanarna. När honan lagt sina ägg lämnar han henne för att etablera ytterligare ett revir. Hanarnas konkurrens om honorna är ibland hård, och när det andra reviret, som kallas birevir, etablerats är tillgången på oparade honor i regel liten. Ibland lyckas han dock med detta, när han parat sig med en ny hona i bireviret och hon har börjat lägga ägg, lämnar han i regel henne för att återvända till den första honan. Här stannar han sedan och matar henne under ruvningen och hjälper henne med uppfödningen av ungarna. Honan i bireviret får klara sig helt ensam och lyckas ofta bara föda upp 1-2 ungar.

Konkurrensen om bohålen inskränker sig inte enbart till hannar av samma art, även andra hålbyggare är inblandade. Av dessa är talgoxen den besvärligaste, och strider mellan dessa kan bli fatala för flugsnapparens del. Man har gjort undersökningar som visar att fler svartvita flugsnappare dödas av talgoxar än rovfåglar. Den svartvita flugsnapparen är dock mycket aggressiv och kan troligen i sällsynta fall till och med jaga bort talgoxar som börjat sin häckning och överta deras holk.

När boet börjar ta form så formas det med hjälp av fötterna men aldrig av näbben. Under häckningstiden från maj till juli lägger honan 5-8 blåvita ägg som saknar fläckar. Äggen ruvas av honan i 12-14 dagar och ungarna är flygga efter cirka två veckor. Hanen matar honan flitigt under ruvningen medan båda föräldrarna hjälps åt med matningen av ungarna. En studie visar att ca. 15.000 bytesdjur går åt till en genomsnittlig kull.