Snok

Snok (Natrix natrix), kallas även vattensnok eller vanlig snok,

Arten lägger ägg och har en livslängd på 25 till 28 år. Snoken är ovipar, det vill säga liksom fåglarna lägger den tämligen outvecklade ägg som tar relativt lång tid att kläckas. Honan lägger 15-30 ägg som är omgivna av ettpergamentartat, vitaktigt skal. Äggen läggs på varma ställen, ofta i gödselhögar eller i ansamlingar av ruttnande växtdelar, där den genererade värmen sörjer för att äggen utvecklas under en förhållandevis hög temperatur. Honan tar sedan inte hand om vare sig äggen eller ungarna. Snoken föder vanligtvis en kull per sommar.

 Snokens saliv innehåller gift som den förlamar sitt byte med. Saliven kan inte tränga igenom människans hud och eftersom snoken inte har några huggtänder så är den ofarlig för människor. Snoken lever främst på vattenlevande djur som fisk och grodor, men kan även ta paddor, sorkar och andra smådjur. Till skillnad mot många andra ormar påverkas snoken inte av paddans gift.

Snoken går i dvala redan i början av oktober. Den övervintrar på frostfritt djup företrädesvis i hål och gångar. Snoken parar sig redan i maj. Honorna lockar till sig hanarna med sina doftkörtlar. Det är många hanar som slåss om att få para sig med samma hona.

                                                                                             ****

                                                                                      ****

                                                                                         ****

Förstora 

Rödhake

Rödhake (Erithacus rubecula) är en fågel som tidigare kategoriserades tillhöra trastarna (Turdidae) men numera oftast placeras i familjen flugsnappare (Muscicapidae) som ensam art i släktet Erithacus. Rödhaken är en liten, knubbig tätting, omkring 12,5–14 centimeter lång, med stort huvud och kort stjärt. Den har orangerött bröst och ansikte inramat med grå till brun ovansida och vitaktig buk. Könens fjäderdräkter är lika. Rödhakens utbredning sträcker sig över hela Europa till västra Sibirien, södraAlgeriet och vid Atlanten så långt som till Azorerna och Madeira. I sydöst sträcker sig området tillKaukasus. Den är en stannfågel i större delen av sitt utbredningsområde utom de i nordligaste och nordvästliga häckningsområdena.

Rödhaken är huvudsakligen en insektsätare som tar både larver och fullvuxna insekter, men som vintertid även utökar sin kost med bär och dylikt. Den förekommer främst i olika typer av barr- och blandskog men uppträder även i parker och trädgårdar. Den håller gärna till i buskage men uppträder även mycket orädd hoppande på marken framför människor och djur för att fånga uppskrämda insekter. Under häckningstid är den mer tillbakadragen men observeras på sin ljudliga sång och på sitt tickande varningsläte som kan bli till smattrande serier. Den hävdar sitt revir mycket aggressivt gentemot artfränder och andra fågelarter, och håller även revir vintertid som båda könen hävdar genom sång. Det skålformiga boet som byggs av honan av mossa och torra blad placeras väl dolt direkt på marken. Den lägger genomsnittligen ungefär 5–7 ägg som ruvas i 13–14 dagar och ungarna blir flygga efter ytterligare 12–15 dygn.

På grund av rödhakens orädda närhet till människan och sitt väna utseende har den fått många positiva omskrivningar i folktro, sagor och legender. Ofta beskrivs den som lyckobringande, beskyddande och omhändertagande.

En adult rödhake av nominatformen är 12,5–14,0 centimeter lång, med ett vingspann på 20–22 cm, en stjärt på 5,7–6,2 cm och en vikt på 16–22 gram. Den är en liten fågel med rund kroppsform, speciellt när den burrar upp fjädrarna. Huvudet ser stort ut och ser ofta ut att sakna hals. Den har ganska långa mörkbrun ben, svart spetsig näbb och svart öga. Könen är lika både till storlek och fjäderdräkt.

                                                                                       ****

                                                                             ****

Förstora 

Buskskvätta

Buskskvätta (Saxicola rubetra) 

Buskskvättan är brunspräcklig med en gulaktig gump och vit stjärt, med ett svart band i änden. Hannen är rostorange framtill under näbben och ned till halva bröstet. Buskskvättan är betydligt mindre än stenskvättan . Den hoplagda vingen är endast 75 mm lång. Kroppens hela längd är 125 mm, vingspannet 21–24 cm. Det kännetecken som bäst skiljer den från stenskvättan är att dess övergump har samma färg som ryggen. Dess sång är renare och mer omväxlande än stenskvättans och innehåller ofta härmstrofer.

Buskskvättan har, som namnet antyder, helt andra tillhåll än stenskvättan. Buskskvättan förekommer framför allt där marken är sank, till exempel på strandängar . Den har ett karaktäristiskt sätt att sitta på en lodrät kvist högt uppe i en buske eller på toppen av en hög kvist, med fötterna på mycket olika höjd, men ändå med kroppen upprätt. Den är livlig och har sprittande rörelser. Födan utgörs av smådjur, till exempel insekter och små sniglar. Buskskvättan födosöker framför allt på låga växter men kan också ta den på marken eller fånga den i luften.

Buskskvättan anländer sina häckningsområden mellan slutet av april och mitten av maj. Den lägger 5-7 grönblå ägg i ett öppet bo som byggs i en buske eller på en grästuva. Den lämnar häckningsområdena mellan mitten av augusti till mitten av september, men enstaka individer kan stanna kvar till oktober. Vinterkvarteren i Västafrika besätts i början av torrperioden  i slutet av september till november, och de återvänder igen i februari och mars.

                                                                                         ***

                                                                                             ****

Förstora 

Bisonoxe I hägn

Bisonoxe,  (Bison bison) är en art i familjen slidhornsdjur inom underfamiljen oxdjur. Den förekommer i Nordamerika och delas upp i två underarter: B. b. bison som förekommer på öppna prärien

Bisonoxen är ett kraftigt djur med en kroppslängd mellan 2,10 och 3,50 meter (huvud och bål). Därtill kommer en 30 till 60 cm (sällan upp till 90 cm) lång svans och mankhöjden ligger mellan 1,50 och 1,95 meter. Med en vikt som vanligen ligger mellan 350 och 900 kilogram är den det största nu levande landdjuret i Nordamerika. Den tyngsta kända individen hade en vikt på 1 700 kg. Honor är något lättare än hannar. Från uroxen skiljer den sig genom sin starkt kullriga panna, sina längre fram sittande horn, sitt större framparti samt sin tjocka och bruna hårbeklädnad, som på framparten och frambenen bildar mörk man och på huvudet lugg och skägg. Nutidens bisonoxar har jämförelsevis små horn som är utåtriktade vid basen. Skelett av forntida bison visar emellertid att bisonen tidigare hade större horn.

Bisonoxar är vanligen aktiva på dagen men de kan även vara nattaktiva. De äter huvudsakligen vid gryning och skymning. Honor och ungdjur lever i hjordar med omkring 60 individer. Ibland förekommer blandade flockar. Hannar lever annars ensamma eller i små ungkarlsgrupper. Bara under parningstiden i augusti följer de med hjorden och kämpar om en hona. Ungdjuren blir födda i våren. Efter tre år är de könsmogna.

Populationen av bisonoxe på den amerikanska prärien uppskattas till att år 1860 ha uppgått till cirka 60 miljoner djur men vid slutet av 1800-talet var arten nästan utdöd. De jagades till nära utrotning och 1894 fanns bara 800 individer kvar.

                                                                                ****

                                                                                            ****

                                                                                   ****

Förstora 

Skärfläcka (Recurvirostra avosetta )

Skärfläcka

Längd  42-46 cm  (inkl.näbb ca 8;exkl.utstickande ben ca 10 )  Vingspann 67-77 cm

En bildskön elegant går längst ut i vattnet bland vadarna och vispar från sida tii sida mar sin märkligt uppsvängda näbb

Långbent och mycket gracil , tecknad i svart och vitt . Mot den vita kroppen avtecknar sig svart huvud , nacke och svarta fält längs kroppens sidor , på vingarna och vingspisarna . Näbben uppåtböjd

Föda  Små kräftdjur , borstmaskar , insektlarver och fiskägg som den skopar in genom att feja med näbben från sida till sida i vattnet 

                                                                                       ****

                                                                                   ***

Förstora