Större hackspett

Större hackspett (Dendrocopos major) är en fågelart inom familjen hackspettar (Picidae). Den förekommer i Europa, norra Afrika och norra Asien och merparten av världspopulationen är stannfåglar förutom de som häckar i den kallaste nordligaste delarna av utbredningsområdet.

Den känns igen på de två avlånga vita skulderfläckarna och den röda undergumpen. Längden är 23–25 cm och vingspannet 34–39 cm. Den väger ungefär 80 gram. Fullvuxna hanar har svart hjässa med en röd fläck i nacken medan fullvuxna honor saknar rött på huvudet. Ungarna har röd hjässa precis som mindre hackspett. Större hackspett flyger i bågflykt, dvs i tydliga upp- och nedåtgående bågar.

Den lever främst i löv- och blandskog, ibland även barrskog, från Skåne till Lappland. Längst i norr är den mindre vanlig eller sällsynt.

Bohålet hackas ut i en lövträdsstam, i såväl friska som murkna träd av t.ex. asp, al, björk eller ek, mindre ofta i barrträd. Övergivna bohål övertas gärna av stare eller vissa andra hålhäckare. Den kan även häcka i holk. I maj läggs 5-7 ägg som ruvas i 12-13 dygn. Ungarna blir flygfärdiga efter 20-25 dygn och de matas oftast en tid efter det att de har lämnat boet. Födan består av skalbaggar, myror, bladlöss och andra insekter, samt bär som till exempel blåbär och lingon - vintertid främst frön i gran- och tallkottar. Större hackspett tar ibland även fågelungar och ägg. Vintertid uppsöker den gärna fågelbord där den främst äter talgbollar och jordnötter.

Fler bilder på vigg5.se

Sommarbilder

Fler bilder på  vigg5.se 

Blåeld

Blåeld (Echium vulgare) är växtart i familjen strävbladiga växter (Boraginaceae). Den är den enda i Sverige vilt förekommande arten ur släktet snokörter även om blå snokört (Echium plataginuem) sällsynt kan uppträda tillfälligt kring trädgårdar där den odlas som prydnadsväxt.

Fler bilder på  vigg5.se 

Gulvingad fältmätare

Gulvingad fältmätare (Camptogramma bilineata) är en fjärilsart som först beskrevs av Carl von Linné 1758. Gulvingad fältmätare ingår i släktet Camptogramma, och familjen mätare. Arten är reproducerande i Sverige.

De största svenska arterna dagfjärilsmätare och björkmätare har ett vingspann på upp till 55 mm.

Drygt 320 arter förekommer i Sverige. Av dessa hör ett fåtal till Oenochrominae, bland annat ullgumpsmätare. Talrikare är släktena Larentiinae och Geometrinae. Fältmätarna omfattar omkring 90 svenska arter, och räknades tidigare som ett släkte, men är numera uppdelade på ett 30-tal arter. Malmätare omfattar 58 svenska arter, av vilka 52 hör till släktet Eupitheca.

Mätarnas larver är smala, utan behåring och har endast två bukfötter. Larvernas speciella krypstil, att sträcka fram kroppen, böja den uppåt i en båge och flytta bakbenen fram mot bröstfötterna, har gett fjärilarna dess namn, då de ser ut att mäta sig fram. Många arter sträcker stelt ut sig från sin värdväxt då de hotas för att likna en kvist.

Se fler bilder på  vigg5.se

Huggorm

Huggorm (Vipera berus) är en art inom familjen huggormar och som förekommer över stora delar av palearktis.

Merparten huggormar är runt 60 cm långa. Huggormshanen blir oftast inte längre än 65 cm lång och honan ca 10 cm längre. Enstaka exemplar om cirka 100 centimeter är kända. Huggormens pupill är svart och vertikal, likt kattens, till skillnad från snokens runda. Området runt pupillen varierar från rödfärgad till bärnstensliknande.

Huggormen har oftast relativt ljus grundfärg, ofta ljusbrun, med ett mörkt sicksack-band längs ryggen. Det finns också helsvarta, melanistiska individer. Ärftligheten är inte helt klarlagd, men fler hanar än honor är helsvarta eller har andra färgvarianter som ljusare grundfärg eller silvergrå till ljust gråblå. Det finns även normalfärgade former som saknar sicksackbandet. Nästan alla huggormar föds "normalfärgade", men en del blir mörkare med åren.

Det förekommer också en rödbrun form som i regel är honor och dessa kallas ibland för äspingar. Även huggormsungar kallas ibland äspingar.

Svarta snokar och helsvarta huggormar är mycket lika varandra men går i fält att skilja genom att studera huvudet. Snokar har oftast en gul fläck på varje sida av huvudet vilket huggormen saknar. Färgen på snokens fläckar kan variera från gul till vit och vissa svarta snokar saknar nackfläckar. Huvudplåtarna skiljer sig också åt på de båda arterna. Huggormen har tre större huvudplåtar medan snoken har fyra par och en oparig plåt. Huggormens huvud är även matt till skillnad från snokens glansiga.

Ormgiftet verkar även på nervsystemet, och bytesdjuret dör oftast antingen på grund av inre blödningar eller på grund av att hjärtverksamheten eller andningen sätts ur spel På människan får bettet liknande effekter, men verkan är mycket mer lokal än hos en åkersork där giftet snabbt sprider sig i hela systemet. Familjen huggormar har ett cellförstörande gift (cytotoxin) som i första hand verkar på blodet och blodkärlen och som förstör blodkropparna och kapillärerna, så att blodet rinner ut i vävnaderna.

För vuxna är huggormsbett sällan livshotande, även om det har hänt att människor dött efter huggormsbett – då vanligen på grund av överkänslighet (anafylaktisk chock/allergichock). Dödligheten efter ett ormbett är 1 till 2 promille, vilket innebär att ungefär 1 person dör vart 10:e år. Som jämförelse dör 2 till 3 personer varje år av bi- och getingstick. Ungefär 200 personer per år söker läkarhjälp för huggormsbett i Sverige.

Vid bett rekommenderas att man inte påverkar såret och att den bitna personen undviker att röra sig. Läkare gör en bedömning och tar ställning till ytterligare behandling med exempelvis serum.

Motgiftsbehandling (serum, antitoxin) kan vara aktuellt vid allmänsymtom (se ovan) eller lokalutbredning (lokal vävnadsreaktion) mer än 10 cm.

Huggormen  är fridlyst 

Fler bilder på  vigg5.se 

Se Video  Huggorm 2  https://youtu.be/FonwXFHUy0M

Se video