Gulärla

Gulärla (Motacilla flava) är en fågel av familjen ärlor och piplärkor i ordningen tättingar. Den delas upp i en mängd underarter och dess systematik är omdiskuterad och komplicerad. Idag bryts ofta grönkronad ärla med sina fyra underarter ut som en egen art men de har tidigare behandlats som underarter till gulärlan. Arten häckar över stora delar av tempererade palearktiska landmassan. Gulärlan påminner om sädesärlan, både till formen och beteendet. Den adulta fågeln har övervägande gul undersida och olivfärgad till grå ovansida, där honans fjäderdräkt är mattare. Fjäderdräkten skiljer sig mycket mellan de många underarterna, speciellt vad gäller teckningen på huvudet.

Gulärlan är en insektsätare som mest uppträder i öppna biotoper och häckar ofta nära vatten. De populationer som flyttar samlas ofta i stora flockar om hösten och rastar ofta på betesmark eller åkrar. Den placerar sitt bo på marken, väl dolt i vegetationen. Boet byggs av torrt gräs som fodras med hår, fjädrar och dylikt. Den lägger normalt 4-8 spräckliga ägg som mest ruvas i 12–13 dagar. Båda föräldrarna tar hand om ungarna som blir flygfärdiga efter 16-18 dagar. Det förekommer att den lägger två kullar. Gulärlan har ett mycket stort utbredningsområde och en mycket stor global population, och trots att arten minskar kategoriseras den som livskraftig

I Sverige häckar gulärlan i hela landet. I södra Sverige, så långt norrut som till den biologiska norrlandsgränsen häckar underarten flava, ibland kallad "sydlig gulärla" I resten av landet häckar underarten thunbergi, ibland kallad "nordlig gulärla

Den adulta hanen har i stora drag en olivfärgad till grågrön ovansida och gul undersida. Ryggen, vingpennornas kanter, underkropp och undre stjärttäckare är gula. Stjärtpennorna är svarta och vingpennorna olivfärgade. Honans färger är mattare och ryggsidan mera gråaktig än hanens. Även hanen blir under hösten mörkare. Juvenilen är mindre kontrastrik med en generellt brunare ovansida och ljusare och mindre gul undersida.

Huvudteckningen hos framförallt häckande hanar varierar beroende på underart, men även färgton på rygg och färg på strupen varierar. Att skilja underarterna åt kan vara mycket svårt, ibland omöjligt då flera underarter hybridiserar och underarterna även uppvisar klinala förändringar inom sitt utbredningsområde

Fler bilder på  vigg5.se

Förstora 

Svingelgräsfjäril,

Svingelgräsfjäril, Lasiommata megera, är en fjärilsart i familjen praktfjärilar. Vingspannet varierar mellan 35 och 42 millimeter, på olika individer.

Honan och hanen är tämligen lika i utseendet. Vingarnas ovansida är brunorange med bruna tvärlinjer och ytterkanter. I framhörnet på framvingen finns en svart fläck med vit mittprick, en ögonfläck. Ögonfläckar liknar ögon och syftet med dem är att skrämma rovdjur som vill äta upp fjärilen. Längs bakvingens ytterkant finns flera, något mindre, ögonfläckar. På undersidan är framvingen gulorange med bruna teckningar och en svart ögonfläck i framhörnet. Undersidan av bakvingen är spräcklig i ljusbrunt och grått och längs ytterkanten finns flera mindre ögonfläckar omgivna av brunorange ringar.

Larven är grön med några smala ljusare längsgående linjer. Den blir upp till 25 millimeter lång

Värdväxter, de växter larven lever på och äter av, är olika gräs till exempel arter i gröesläktet,svingelsläktet och hundäxingssläktet.

Flygtiden, den period när fjärilen är fullvuxen, imago, infaller i två generationer i maj-september. Svingelgräsfjärilens habitat, miljön den lever i, är torrare gräsmarker och soliga berg.

Fler bilder på  vigg5.se 

                                                                 ****************************

                                                             *************************

                                                                 **********************

   Förstora 

                                                          ****************************

Tistelsläktet

Tistelsläktet (Cirsium) är ett växtsläkte som ingår i familjen korgblommiga växter. Tistelsläktets arter är två- eller fleråriga med rak stjälk, blommorna kan vara både en- och tvåkönade. Kännetecknas av skyddande taggar på blad, stam och blomma.

Tisteln är Skottlands nationalblomma, och används i många skotska symboler och logotyper. En legend berättar att en viking en natt steg på en tistel och skrek av smärta, och därmed larmade skottarna. Den franska stadens Nancy har en tistel i sitt vapen.

Sveriges vanligaste tistel är vägtisteln (Cirsium vulgare) som finns i hela Sverige, dock mindre vanlig i norra delarna där den mest håller sig till betesmarker. Vägtisteln har en lila blomma som växer från något som liknar en taggig boll 

Fler bilder på  vigg5.se 

                                                      ***********************************

                                                          ***************************

                                             ****************************************

Förstora 

                                                              ****************************

Silverblåvinge

Silverblåvinge, Polyommatus amandus, är en fjärilsart i familjen juvelvingar. Vingspannet varierar mellan 31 och 36 millimeter, på olika individer.

Hos hanen är ovansidan blå med mörkbruna kanter och hos honan i stort sett brun. Båda könen har en ljusbrun eller gråbrun undersida med svarta och orange fläckar, de orange främst längs vingkanterna. Larven är grön med ljusa längsgående ränder och den blir upp till 25 millimeter lång.

Värdväxter, de växter larven äter av och lever på, är olika ärtväxter, bland annat kråkvicker och gulvial.

Larverna vårdas av myror i släktena Tapinoma, Lasius, Myrmica och Formica.

Flygtiden, den period när fjärilen är fullvuxen, imago, infaller i juni-juli. Silverblåvingens habitat, miljön den lever i, är blomsterängar.

Silverblåvingens utbredningsområde 

I Norden förekommer den i Danmark, sydöstligaste Norge, Finland samt i Sverige upp till Värmland och Hälsingland, dock längre norrut längs kusten. 

Se fler bilder på sidan  vigg5.se

Småspov

Småspov (Numenius phaeopus) är en vadarfågel i familjen snäppor

Småspoven liknar storspoven men är betydligt mindre, vilket dock kan vara svårt att se på håll om man inte har andra fåglar att jämföra med. Den har också proportionellt en något kortare näbb. Den är 37-45 centimeter lång (varav näbben är mellan 6 och 9 centimeter), med ett vingspann på 76–89 cm och är trots sitt namn exempelvis större än myrspoven. Den är mestadels gråbrun men vingen har en mörk hand. Den har krökt näbb som är längst hos adulta honor.

Småspoven har en tydlig ljus "mittbena" på huvudet och ett kraftigare tygel än storspoven. I flykten sticker inte benen ut bakom stjärten.

Locklätet är en vissling, medan spellätet är en serie visslingar som övergår i en drill.

Vanliga häckplatser är fjällhedar, myrar, kalhyggen och stäppmarker. Det är vanligt att några par häckar nära varandra i en mindre koloni. Boet är en grop i marken. Honan lägger 3-5 ägg. Båda föräldrarna ruvar äggen och vaktar sedan fåglarna mot inkräktare. De kan till och med anfalla människor som kommer för nära boet. Den äter olika smådjur som den plockar på marken.

Småspoven har förr dialektalt i Sverige kallats för quidbonde.

Fler bilder på  vigg5.se