Höst

En promenad i vackra Vittsjö i Höstfägring 

Nu har hösten gjort sitt intåg och vi vill njuta av allt vackert . Jag håller med om ” Nils Holgerssons underbara resa”, Både skogar sjö och strand blir ett enda sagoland.Sjön kan ligga spegelblank, ibland upprörd i skummande vågor. Vackra bokebackar med Pickelsjön som bakgrund. Vid sjöns strand finns också vackra höstfärger. I Skansen området har strömstaren kollat forsen och efter forsen tittar hägern efter något ätbart. I Vittsjön vars öar och landtungor det lyser av vackra färger är också sevärt. Gå ut en promenad och njut av alla färger vi har här. 

Bilderna får tala för sig själv. 

Bilder på  vigg5.se 

Ladusvala

Ladusvala (Hirundo rustica) är den mest spridda fågelarten i familjen svalor. Ladusvalan är en tätting med ett distinkt utseende med blå ovansida, lång, djupt delad stjärt och böjda spetsiga vingar. Den förekommer i Europa, Asien, Afrika och Amerika.

Arten delas oftast in i sex underarter, vilka häckar över norra halvklotet. Fyra av dessa är utpräglade flyttfåglar och deras vinterkvarter täcker stora delar av södra halvklotet ända till centrala Argentina, Kapprovinsen i Sydafrika och norra Australien. Dess vidsträckta utbredning medför att ladusvalan inte är hotad av utrotning.

Ladusvalan är en fågel som trivs i öppna landskap och häckar ofta i byggnader uppförda av människor. Den bygger ett skålformigt rede, av bland annat lera, i lador eller liknande byggnader och livnär sig av insekter som den fångar i flykten.

Denna art lever i nära anslutning till människor, och dess vana att äta insekter har medfört att människorna ofta haft en tolererande inställning till arten. Detta stärktes förr även av vidskepliga föreställningar kring fågeln och dess bo. Det finns många hänvisningar till ladusvalan i litterära och religiösa verk, både på grund av att den lever i människans närhet och på grund av dess tydligt märkbara årliga flyttning.

Honan liknar hanen, men de yttre stjärtpennorna är kortare, det blåa på ovansidan och bröstbandet är mindre glänsande och underdelarna är blekare. Honan har också mindre rödbrunt på strupen och pannan. Juveniler är brunare och har blekt rödbeiget ansikte och vitare underdelar. Den saknar också den adulta fågelns långa stjärtpennor

Se fler bilder på  www.vigg5.se

Förstora 

Gamla kort

Gamla kort från Vittsjö storhets tid  när alla Pensionat var igång och en del av storstadens rika på den tiden kom och hade sin rekreation  Mest kvinnor o barn 

Förstora 

Bålgeting

Bålgetingen (Vespa crabro) är den största samhällsbyggande getingen i Europa. Den är en rovinsekt som föredrar att placera sitt bo i trädhålor i gammelskog.

Drottningen är 25–35 millimeter lång, medan övriga bålgetingar är något mindre, arbetarna 18–24 millimeter och hanarna 21–28 millimeter. De har kloförsedda tarser och kraftiga käkar. Honorna och arbetarna har gadd.

Färgteckningen går i gula, rödbruna och mörkbruna toner. Den rödbruna färgen är mest framträdande på bakhuvud, mellankropp och bakkroppens främsta segment.

Det finns flera färgformer som skiljer sig något åt i färgteckningen. I Norden förekommer dels en mörk färgform med enfärgad mörkbrun mellanrygg och skutell, dels en mellanform mellan denna nordiska färgform och den i Mellaneuropa vanliga färgformen germanica, som har roströd skutell och två längsgående band på mellanryggen.

Bålgetingen är en rovinsekt som äter bland annat vanliga getingar och andra leddjur, men även trädsav och fruktsaft. Bålgetingen dödar även bin och humlor samt tar deras larver och honung som föda. Den använder gadden för att döda byten, och eftersom den inte förlorar gadden när den sticker kan de upprepa stingen till dess att bytet är dött. Bålgetingen har ett bra mörkerseende och jagar därför även i skymningen. Den har väl utvecklade nervcentra i hjärnan jämfört med andra sekelarter

I Sverige har bålgetingen tidigare varit rödlistad men år 2000 avskrevs den från rödlistan över hotade djur i Sverige.

Bålgetingen är Smålands landskaps insekt 

Bilderna är fotograferade i Hästveda  

Fler bilder på  www.vigg5.se

Förstora 

Törnskata

Törnskata (Lanius collurio) är en fågel av törnskatesläktet i familjen törnskator bland tättingarna.

Törnskatan är cirka 17-18 centimeter lång och väger 22-47 gram. Den har kraftig, lätt böjd näbb. Könen skiljer sig i färg. Hanar är rödaktigt vita på undersidan och rödbrunt färgade på ryggen och vingarna. Den har grå hjässa, nacke och gump, breda svarta ögonstreck och svart, vid basen vitkantad stjärt. Honor är på ovansidan bruna, med ljusare gråbrun nacke och gump och mörkare ögonstreck. Deras undersida är ljusgrå och tvärvattrad med mörkare fjäderkanter. Ungfåglar liknar honorna, men är tvärvattrade även på ovansidan. Flera underarter är kända, men de kan knappast särskiljas i fält.

Törnskator bildar i princip par endast för en häckningssäsong. Om fåglarna använder samma revir är det dock möjligt att paret återbildas året efter. Häckningstiden börjar i maj. Endast en häckning per säsong sker. Om en kull förloras kan det bli en andra häckning tills i juli.

Törnskatan bygger sitt bo i täta buskar eller träd, och väljer särskilt törnbuskar. Redet är skålformat och byggs av båda partnerna av växtdelar, tunna grenar och mossa och fodras invändigt med fjädrar.

Honan lägger 4-7 cirka 23 millimeter stora ägg av varierande färg, brungula, gulvita, grön- eller rödaktiga, med bruna eller gråa fläckar. Äggen ruvas av honan i cirka två veckor. Redan efter ytterligare två veckor lämnar ungfåglarna boet, men stannar några veckor till hos föräldrarna.

Törnskatan blir könsmogen efter 1 år och kan bli 7 år gammal.                Törnskatan är fotograferad på Trönninge ängar 

Fler bilder på  www.vigg5.se

Förstora