Rödhake

Rödhake (Erithacus rubecula) är en fågel som tidigare kategoriserades tillhöra trastarna (Turdidae) men numera oftast placeras i familjen flugsnappare (Muscicapidae) som ensam art i släktet Erithacus. Rödhaken är en liten, knubbig tätting, omkring 12,5–14 centimeter lång, med stort huvud och kort stjärt. Den har orangerött bröst och ansikte inramat med grå till brun ovansida och vitaktig buk. Könens fjäderdräkter är lika. Rödhakens utbredning sträcker sig över hela Europa till västraSibirien, södra Algeriet och vid Atlanten så långt som till Azorerna och Madeira. I sydöst sträcker sig området till Kaukasus. Den är en stannfågel i större delen av sitt utbredningsområde utom de i nordligaste och nordvästliga häckningsområdena.

Rödhaken är huvudsakligen en insektsätare som tar både larver och fullvuxna insekter, men som vintertid även utökar sin kost med bär och dylikt. Den förekommer främst i olika typer av barr- och blandskog men uppträder även i parker och trädgårdar. Den håller gärna till i buskage men uppträder även mycket orädd hoppande på marken framför människor och djur för att fånga uppskrämda insekter

På grund av rödhakens orädda närhet till människan och sitt väna utseende har den fått många positiva omskrivningar i folktro, sagor och legender. Ofta beskrivs den som lyckobringande, beskyddande och omhändertagande.

I Wales berättades det att det var rödhaken som förde elden till människan. Liknande historier har funnits på många platser i rödhakens utbredningsområde.

Det berättades att rödhaken närmade sig Jesus på korset, sorgset kvittrande. Med vingen torkade den bort tårarna från hans kinder och med näbben försökte den dra ut törnena ur hans panna. Då föll en bloddroppe ned på rödhakens bröst och färgade dessa fjädrar för alltid röda. Jesus ska då ha sagt: Välsignad vare du! Varhelst du befinner dig ska glädje och lycka följa dig. Blå som himmeln skall dina ägg vara och hädanefter ska du vara Guds egen fågel. En alternativ legend säger att rödhakens bröst blev bränt när den hämtade vatten åt själar i skärselden.

I Skottland har man ansett att rödhaken har en droppe av Guds blod i ådrorna och att man därför absolut inte fick skada den. År 1579 skrev engelsmannen Lupton att om rödhaken finner en död person i skogen täcker den dess ansikte med mossa. Rödhakar förekommer också i den traditionella engelska sagan Babes in the Wood, där fåglarna täcker barnens lik med löv. I Mellaneuropa har hus som rödhaken tyr sig till ansetts vara beskyddade från åskan.

I Storbritannien har rödhaken blivit starkt förknippad med julen, och haft en huvudroll på många julkort sedan mitten av 1800-talet. Anknytningen till julen härrör troligen från det faktum att brevbärare i Storbritannien under viktoriansk tid var klädda i röda uniformer och hade smeknamnet "Robin". Rödhaken på julkortet är ett emblem för brevbäraren som delar ut kortet.

Storbritannien har ingen officiell nationalfågel. Rödhaken var den mest populära fågeln enligt tidningen The Times läsare i början av 1960-talet. Efter detta gynnade den brittiska regeringen inte aktivt idén om en nationalfågel, trots viss lobbying. Rödhaken användes som symbol för ett fågelskyddssällskap endast under några få år

                                                                               ***********************

                                                                  *********************

                                                                   *****************************

Förstora 

Rysk Blåstjärna

Rysk blåstjärna (Scilla siberica) är art i familjen Sparrisväxter. Den kan bli upp till två decimeter hög och blommar tidigt på våren med klarblå eller blåvioletta blommor med blå ståndarknapp. Rysk blåstjärna kommer ursprungligen från södra Ryssland och Mellanöstern men odlas i många trädgårdar varifrån den har förvildats exempelvis till närliggande parker och vägkanter. Den kallas ofta för Scilla.

Den kan planteras i gräsmattan och genom att den lätt förökar sig så kan den vid blomningstid bilda en blå matta. Efter blomningen försvinner blomman. De trivs bäst i fuktig miljö i väldränerad jord och tål kyla bra; klarar i Sverige odlingszonerna I–V

Vårstjärnan blommar något tidigare, har sammanväxta kalkblad och hopstående ståndare. Rysk blåstjärna har dessutom nickade blommor till skillnad mot vårstjärnans mer uppåtriktade blommor.

                                                        ***********************

                                                    *****************************

Förstora 

Hästhov

Hästhov, Hästhovsört, även kallad tussilago eller på latin Tussilago farfara, är en liten gul blomma. Den växer ofta vid vägkanter eller dikeskanter mycket tidigt på  våren

Tussilagon, som är en typisk vårblomma, sticker upp ur det vissnade fjolårsgräset så snart tjälen börjar släppa, är ett uppskattat vårtecken. De stora berberliknande blad som efterträder blomningen är mindre uppskattade.

Tussilagons blomning är viktig för tam-bin, den tidiga blomningen och bra pollen och nektar gör att bina får till ett drag på tussilagon.
Namnet tussilago är vanligt eftersom det vetenskapliga namnet trängt ut det äldre folkliga "hästhov". Namnet hästhov kan syfta på att växtens blad till utseendet ansetts likna spåret efter en hästhov eller vara en förvanskning av ”hosthäva". Beredningar av växten har i äldre tider använts som hostdämpande medel.

Släktnamnet "Tussilago" (givet av Linné) betyder förjagare av hosta (jämför latinets "tussis", som betyder "hosta" och "agere", som betyder "fördriva;" därav en hostmedicin som heter Tussipect). Artepitetet "farfara" syftar på en art av poppel, vars löv har en vag likhet med tussilagons.

                                                         *******************************

                                                          ***************************

Förstora 

Blåsippa

Blåsippa (Hepatica nobilis )

Denna klassiska och vackra vårväxt har veka ,håriga stjälkar som blir 10-20cm höga . Bladen är välformat treflikiga och långa smala skaft  . De är först ludna sedan kala  . Ovansidan är mörkgrön och undersidan ofta violett . Bladen är vintergröna . I toppen av varje stjälk sitter en enda blomma .Den har i regel sex blå eller blåvioletta  kalkblad -sällan vita eller röda   Ståndarknapparna  är vita Strax under blomman sitter ett treflikigt , foderlikt svepe .  Blåsippan är fridlyst 

                                                                       *******************

                                                                   **********************

                                                          *****************************

                                                                 **************************

Förstora 

Ejder

Ejder

Ejdern är en av de största dykänderna och mäter 60–70 cm. Den är kraftigt byggd med kort hals, stort huvud utan knöl och en lång kilformad näbb som är fjäderbeklädd på sidorna, från näbbasen fram till näsborrarna. Ejderns huvudprofil är karaktäristisk och näbben bildar en rak linje mot pannan, speciellt hos nominatformen mollissima medan andra underarter som borealis kan uppvisa en mer markerad panna, se nedan. De fjäderklädda näbbsidorna lämnar två bara kilar som sträcker sig upp mot ögat från övernäbben. Dessa kilar sväller hos hanarna i varierande utsträckning under parbildning och häckning och krymper sedan igen. Kilarnas form är karaktäristisk för vissa underarter. Precis som andra havsfåglar har ejdern saltkörtlar för att kunna göra sig av med saltet i det vatten som det dricker, se ekologi. Beroende på salthalt i vattnet där de lever så blir dessa körtlar olika stora vilket delvis kan förklara skillnad i huvudprofil mellan olika underarter. Exempelvis har norska häckfåglar mer markerad panna än danska, eftersom de lever i saltare vatten, vilket också syns på skelettet. Detta var anledningen att Brehm 1831 beskrev den norska populationen som den egna underarten norwegica. Även brittiska ejdrar har en mer markerad panna än de som lever i Östersjön, medan mer arktiska populationer har en mindre markerad panna då salthalten i havet minskar på grund av smältvatten. Det ska tilläggas att salthalten i vinterkvarteret spelar lika stor roll. Även de uppsvällda näbbkilarna förändrar fågelns profil varför en markerad panna syns bättre utanför häckningstiden då de krympt tillbaka igen. Honor hos alla underarter har en mer markerad panna än hanen på grund av avsaknaden av näbbkilarna.

Vingarna är breda, korta och små i förhållande till kroppen. Vingspannet ligger på 95–105 cm. Ejdern väger 1.915-2.218 kg. Underarterna Faeroensis, dresseri, borealisoch norska mollissima är de minsta med en maximal vinglängd på 30 cm, medan svenska mollissima har ett maxmått på 31 cm och sedentaria och v-nigra, som är största har ett maxmått på 32 cm. Den liggande ejdern kan ibland resa två små "segel" på ryggen. Detta är ejderns nedre skapularer med utsvängda ytterfan vilka är vita hos den adulta hanen och mörktecknade hos subadulta hanar. Form och tendens till att lyfta dessa ytterfan skiljer sig åt hos de olika underarterna, se nedan. Ejderns kroppsstorlek i förhållande till dess relativt små vingar och dess begränsade bröstmuskelmassa gör att den ligger nära gränsen för flygförmåga vid vindstilla förhållanden.

En adult hane i praktdräkt är typisk och kontrastrik med svart hjässa, övergump och buk. Näbbfärg och benfärg varierar hos underarterna från grågrön till orange och gul. Näbbspetsen är blek. Nacken är ljusgrön och har oftast upptill en vit glipa. Resten av kroppen är vit, med rödrosa anstrykning på bröstet. Adult hane i eklipsdräkt är mindre kontrastrik, mörkare och saknar det gröna nackpartiet. Honan är rostgrå och brun med svart tvärvattring och dess vingspegel kantas av två vita band som syns som två tvärstreck på den liggande fågeln. Juvenilen påminner om honan men saknar den vitkantade vingspegeln och är diffusare tecknad och har ett ljust ögonbrynsstreck. 

                                                        *******************************

                                                                 ****************************

Förstora