Pilfink

Pilfink (Passer montanus) är en fågel som tillhör familjen sparvfinkar, liksom gråsparven som den är ganska lik och ibland förväxlas med. Pilfinken har kastanjefärgad hjässa och nacke, och en svart fläck på den vita kinden. Könen är lika ifjäderdräkt, och juveniler är en blekare version av de adulta. Den häckar över merparten av Europa och Sibirien och harintroducerats till flera områden i Asien, till Australien och Amerika. Flera underarter är erkända, men fågelns utseende varierar inte mycket över dess stora utbredningsområde.

Pilfinken bygger ett slarvigt bo i en naturlig hålighet, ett hål i en byggnad, i buskage, i fågelbon som övergivits av andra arter eller i bomaterialet i reden av större fåglar som exempelvis stork. En genomsnittlig kull består av fem eller sex ägg som kläcks efter mindre än två veckor. Pilfinken livnär sig mestadels på frön, men äter även ryggradslösa djur, särskilt underhäckningssäsongen. Liksom andra små fåglar drabbas den av infektioner av parasiter och sjukdomar, och predation frånrovfåglar. Dess genomsnittliga livslängd är omkring två år.

Pilfinken är 12,5–14 cm lång, med ett vingspann på omkring 21 cm och en vikt på 24 g, vilket gör den ungefär 10% mindre än gråsparven. Den har en helt kastanjefärgade hjässa och nacke, och en svart fläck på den vita kinden. På ovansidan är pilfinken fläckig i rödbrunt, svart, gulbrunt och grått. När vingen är ihopslagen bildar de mellersta vingtäckarnas spetsar ett vitt så kallat vingband. Hakan, strupen och området mellan näbben och strupen är svarta. Näbben är konisk och ganska grov. Övernäbben har en liten inskärning bakom spetsen och invikta kanter. Munvikarna har tydliga borsthår. Benen är blekt bruna, och näbben är blågrå på sommaren och blir nästan svart på vintern.

Hybrider av hankön mellan gråsparv och pilfink tenderar att likna pilfink medan honor har större likheter med gråsparv

                                                                       *******************

                                                                     ***********************

Förstora 

Kronhjort

Kronhjort (Cervus elaphus), även kronvilt, är ett stort hjortdjur. Det är landskapsdjur i Skåne och på Åland.

Hanhjorten (hjorten) når en längd av 175 till 225 cm från nosen till svansroten; svansens längd är ytterligare cirka 15 cm. Mankhöjdenöver bogen uppgår till mellan 130 och 160 cm. Levandevikt för normalhjorten cirka 200 kg men kan uppgå till 300 kg. Honan (hinden) är betydligt mindre. Kroppsvikten är ungefär 45 till 50 % av hannens kroppsvikt och i Norden stiger honans vikt sällan över 170 kg. Dessutom finns betydliga storleksskillnader mellan de olika underarterna. Hannar på Korsika och Sardinien blir sällan tyngre än 80 kg.

Kroppsfärgen är om sommaren mörkt rödbrunaktig (vilket givit arten dess europeisk-engelska namn, se nedan), med nedre delen av kroppssidorna grågulaktig. Huvudet är grått, mörkare på ovansidan, på sidorna ljusare. Från nacken sträcker sig ett mörkt band efter halsen och framryggen. Främre delen av bröstet och buken är brunaktig, bukens bakre del och lårens insida smutsvita. Benen i övrigt grå. Spegeln är ljusröd till smutsvit.

Ungen (kalven) är rödaktig med i vita fläckar ordnade i längsgående rader, vilket kan uppfattas som resterna av en fläckig dräkt som en gång fanns hos kronhjortens förfäder.

I vinterdräkten blir de rödbruna delarna gråaktiga, varför hela djuret vintertid har ett mera gråbrunt utseende.

Kronhjortens mule är huvudsakligen bar. Övre hörntänder finns hos såväl hanhjorten som hinden. Svansen är tydligt utbildad men kort, motsvarande ungefär halva örats längd.

Hornen är rikt förgrenade och tjocka hela vägen från basen till topparna, samt mer eller mindre knottriga, pärlade.

Till Sverige kom kronhjorten redan för omkring 10.000 år sedan. Den exakta utbredningen är dock oklar. Kronhjorten nämns till exempel inte i Västgötalagen, vilket tyder på att den inte fanns där vid den tid då lagen gällde (1200-talet). Den minskade dock under 1800-talet. I Västergötand fanns på 1600-talet gott om kronhjort, och där försvann den sista 1836. På Kållandsö fanns på 1820-talet omkring 150 hjortar, av vilka på 1840-talet fanns några få kvar. På Omberg fanns fram till 1830-talet kronhjort. Den minskade dock och på 1880-talet fanns de endast kvar i Skåne på godsen Högestad, Baldringe, Krageholm, Söfdeborg, Snogeholm, Övedskoster och Häckeberga.

Kronhjorten lever av gräs, örter, löv, kvistar, knoppar, svamp, bok- och ekollon samt bark av särskilt gran och bok. Säd angrips dels grön, dels som mogen, men hjorten äter då endast axet. Kronhjorten kan göra skada på framför allt granbestånd genom barkgnagning. Hjorten äter även potatis.

                                                                                 ******************

                                                                         ************************

                                                                   *********************

Förstora 

                                                                 **************************

Det lilla huset

Förstora 

Liten söt svamp

                                                                        ************************

Förstora 

                                                                          ***********************

Fotograferad med mobil

Åkervädd,

Åkervädd, Knautia arvensis (L) Duby, är en lilafärgad blomma i familjen väddväxter.

Åkervädd har en relativt stor och platt blomkorg. Blomkronan är också ganska stor särskilt på de yttersta blommorna i blomkorgen. På detta sätt uppkommer en motsats mellan mittblommor och kantblommor. De senares krona är olikbladig genom att brämet är starkast utvecklat mot korgens Det inre blomfodret har hos denna art ett ganska stort antal strålar.

Åkerväddar har större utbredning och är vanligare än ängsväddar och växer ofta i stor mängd på till exempel torrängar, åkerrenar och vägkanter. Dess underjordiska del är längre än hos ängsväddar för den omfattar förutom vertikaljordstammen även den kvarlevande lodräta pålroten. Örtståndet blir mer än meterhögt, och i full blomning (högsommaren) bidrar denna art i hög grad till ängsbackarnas brokiga fägring, men dess förekomst visar att marken är mager och dålig.

Åkerväddens blommor är proterandriska (ståndarna mognar före pistillen). Dess korgar besöks mycket talrikt av många slags insekter

De späda rosettbladen på våren är ätliga, och kan tillagas ungefär som kål

                                                    **********************************

                                                         *************************************

Vita Åkervädd är mer sällsynta än lila blomma 

Förstora  

                                                                   ************************