Sädesärla

Sädesärla (Motacilla alba) är en fågel som tillhör familjen ärlor och piplärkor. Den häckar i större delen av Europa och Asien och delar av norra Afrika. Den är en stannfågel i de mildaste områdena av utbredningsområdet, men är i övrigt en flyttfågel som övervintrar i Afrika. Den förekommer också som en ovanlig häckfågel i Alaska. Den är en liten, slank, svartvit fågel med lång stjärt som den ofta vickar på.

Sädesärlan är en insektsätare som främst förekommer i öppna biotoper, ofta i närheten av bebyggelse och vatten. Den föredrar barmark för födosök och i stadsmiljöer har den anpassat sig till att söka sin föda på asfalterade ytor som parkeringar och dylikt. Den placerar sitt bo i hålor och skrevor i exempelvis flodbanker, stenmurar och byggnader.

Sädesärlans fjäderdräkt går helt i svart, vitt och grått. Den är slank och har en lång smal svartvit stjärt som den nästan ständigt vippar på, upp och ned, vilket är karaktäristiskt för hela släktet Motacilla. Sädesärlan är 16,5 - 19 cm lång, har ett vingspann på 25-27 cm och en vikt på 23 gram. På ovansidan är den till större delen grå medan undersidan och undergumpen är vit. I alla dräkter har den två vita vingband och mörkt, antingen grått eller svart, bröst. Den adulta fågeln är ganska kontrastrikt färgad med svart hjässa, strupe och nacke medan pannan är vit. Juvenilen är mer diffust färgad. Underarterna skiljer sig ganska mycket åt. 

 Locklätet låter som tsiilitt, tsiivitt. Sången är enkel och uppfattas sällan som sång, och består mest av korta kvittrande passager med paus emellan. Vid fara eller exaltering, till exempel om en rovfågel kommer i närheten eller vid revirstrider, ger den ifrån sig ett skarpt tsi-si och längre snabba ramsor av kvittrande toner

                                                                                     ****

                                                                                               ****

Förstora 

Nattviol

Nattviol växer på Jörgens äng i Vittsjö 

Nattviol (Platanthera bifolia) är en art i familjen orkidéer.

Den finns i stort sett i hela Europa och även i Marocko. På senare år har den blivit vanligare i Götaland. Den blommar i juni-juli. Blomman har en behaglig och ganska stark doft, särskilt på natten. Nattviolen ärfridlyst i hela Sverige.

Nattviolen växer framförallt på skogsängar med något fuktig mark och sällan på torrare skogsmark. Den uppträder ofta i grupper och till och med ymnigt.

Blomkronan är vit och har en smal vit läpp och en ovanligt lång sporre.

Pollineringen utförs av nattaktiva fjärilar. Sporrens långa smala form är utformade så att de passar dessa fjärilars långa sugrör.

                                                                                             ****

Förstora 

Flickslända

Flicksländor och jungfrusländor (Zygoptera) är en underordning i insektsordningen trollsländor.

Flykten är inte så snabb som hos de egentliga trollsländorna, och de flesta arter jagar därför mer långsamt flygande insekter, eller väljer sina byten bland stillasittande insekter. De föredrar att vistas i närheten av kärr och mindre vattensamlingar samt bland vass och säv utmed sjöar och vattendrag.

Vid parningen griper hannen med sin tång i bakkroppens spets tag om honans hals och honan kröker upp spetsen av sin bakkropp mot basen på hanens abdomen, där sädesblåsan med sperman finns. Omedelbart efter befruktningen börjar äggläggningen, ofta med honan sittande på stjälken av en vattenväxt och fortfarande fasthållen i nacken av hannens tång. Med sitt äggläggningsrör borrar hon ett hål i stjälken och lägger ett ägg. Detta upprepas flera gånger och paret flyttar sig allt längre ner utefter stjälken, ibland även under vattenytan.

Larverna, som tillbringar hela sin utvecklingstid i vattnet, är smärtare än de egentliga trollsländornas larver. Deras underläpp är ombildade till ett tångformad, framsträckbart fångstorgan, en så kallad fångstmask. Flicksländornas larver har också tre stora bladlika trakégälar i spetsen av bakkroppen. Dessa stora yttre gälar fungera även nästan som simfenor, då larverna med slingrande rörelser förflytta sig i vattnet.

Flicksländorna och jungfrusländorna är spensligt byggda, med en lång, smal bakkropp och ett tvärställt, cylindriskt huvud. De har tydligt åtskilda fasettögon och deras framvingar och bakvingar är mycket lika formade, med basen avsmalnande till ett "skaft". Vingarna hålls under vila av de flesta arter hopslagna över ryggen, hos några få delvis utbredda snett bakåt. Färgen är oftast metallisk grön, blå eller brun. Vingarna har ofta ett litet vingmärke i framkanten nära spetsen.

                                                                                               ****

                                                                                 *****

                                                                                       *****

Förstora 

Hovs Hallar

Hovs hallar är den yttersta delen av Hallandsåsen, där den möter havet på Bjärehalvön mellan Båstadoch Torekov, som båda ligger på cirka 10 km avstånd. Hallar är ett äldre namn för hällar (klippor), och har bland annat givit namn åt landskapet Halland. Vid Hovs hallar finner man bevis för havets nedbrytande (eroderande) kraft, där åsen får sin tvära avslutning i ett 1,5 kilometer långt klipparti med grottor ochklapperstensfält.

Vid Arilds port, en klippformation som blivit ett landmärke, störtar klipporna brant ned i havet. Här finns klippformationer från 10 meters höjd upp till hela 30 meter. Den populära badklippan, som är ensam i sitt slag, är mellan 4,5 och 5 meter hög

Den första scenen i Ingmar Bergmans film Det sjunde inseglet där riddaren Antonius Block spelar schack med Döden, spelades in vid Hovs hallar.

                                                                                       ****

                                                                                     ****

                                                                                  ****

                                                                                      *****

Förstora 

Snapphane

Svend  Povlsen  Står staty vid kyrkan i Verum 

                                                                      ******

Svend Povlsen eller Svend Gjönge Povlsen, kallades även Göingehövdingen, var en känd snapphane och friskyttekapten. Född ca 1602 (enligt vissa uppgifter 1610), död ca 1679 (enligt vissa uppgifter 1681). Han föddes antingen i Halland eller i Göinge härad i Skåne. Han deltog 1644 i Horns krig där han först tjänstgjorde som sergeant i ett kompani från Göinge som opererade på Hallandsås. Senare avancerade han till fänrik vid ett dragonkompani. 1653 blev han korpral vid ett skånskt fotfolkskompani och 1657 befordrades han till sergeant, senare fänrik. I juni samma år skrev han under ett dokument som visar att han uppnått kaptens rang och förde befäl över en dragonskvadron. De stred mot svenskarna vid gränsen motHalland och särskilt vid striderna vid Genevad bro och Kattarp visade han mod.

Efter kriget bosatte sig Svend Povlsen i Laholm där han gifte sig med änkan till löjtnanten Lauritz Christensen. Efter att ha gjort konkurs i Laholm flyttade han till Knäred. 1657 tog han värvning hos danskarna och kom överens med Holger Vind på Kronborgs slott om att ställa upp ett friskyttekompani på 100 man huvudsakligen värvade från södra Halland.

På Själland 1658 fick han till uppdrag att resa sydsjälländarna mot den svenska ockupationen. I början av det skånska kriget var Svend kapten på Stevns, och samma år erbjöd han sig att värva ett kompani dragoner i Skåne och tilldelades då majors grad. Men han insjuknade, och värvningen rann ut i sanden. 1661 skänkte den danske kungen honom Lundbygård vid Vordingborg. Han var ingen bonde och 1673 fick han gå ifrån hus och hem och fick istället en liten pension av kungen. Han levde fortfarande 1679.

                                                                                     ****

Förstora