Fotona Se

Jag fotograferar för att det är skoj och intressant att se det jag valt att avbilda. Jag har en digitalkamera, men när den inte är med så tar jag bilder med mobilen. Jag använder Lightroom för redigering. Jag vill se andras bilder och bli inspirerad i mitt eget fotograferande.

Hus

När jag ser på mitt senaste foto från i går känner jag igen mig. Det här är vår tid, min tid. Linjerna, materialen, rytmen. Och det här är min plats i livet, just nu. Jag bor inte långt härifrån – det har blivit mitt, där jag är hemma.

Det finns något djupt fängslande i att betrakta hus från olika tidsepoker, som om varje fasad bär på ett tyst minne. När jag jämför dem med äldre byggnader blir skillnaderna tydliga: de monumentala stenhusen som en gång talade om makt och beständighet, funktionalismens strama former fyllda av framtidstro och socialt ansvar, och postmodernismens lekfulla blick bakåt – som om den viskade med historien i stället för att vända den ryggen.

Arkitektur rör sig alltid i spänningsfältet mellan det medvetna och det omedvetna. Någon har ritat och valt, tänkt och kalkylerat – men tiden själv har hållit pennan tillsammans med människan. Därför kan ett fotografi av hus bli mer än en bild; det kan bli en stillsam samtalspartner mellan då, nu och det som ännu inte formats.

Publicerad 2026-04-18 08:17 | Läst 218 ggr 0 Kommentera

Gässen är här igen

Det är fortsatt svartvitt som gäller för mig. Det är kanske en övergående fas, eller inte.

Jag trodde först att det var kanadagäss jag såg. Men det är ju förstås vitkindade gäss. De är mindre än kanadagässen men minst lika många på vissa platser, ofta tätt samlade på gräsytor och längs stränderna. Även de lämnar mycket spillning efter sig, vilket bidrar till att marken blir nedsmutsad och att badplatser snabbt känns ofräscha. Till skillnad från kanadagåsen är den vitkindade gåsen fridlyst, trots att den har ökat kraftigt i antal och i dag orsakar stora problem, inte minst inom jordbruket och vid våra badstränder.

Publicerad 2026-04-16 06:06 | Läst 274 ggr 3 Kommentera

Under ytan

Mina foton från i går blev svartvita. Det känns enklare så, och mer beskrivande för hur det är just nu. Färger i fotografier kan ta bort fokus från det som är värt att se. Det jag ser. Det regnade i går. Jag tog bussen in till stan. Jag gick av vid Järntorget. Jag fotograferade springbrunnen De fem världsdelarna. Den har jag fotograferat förut. På ett sätt är den ett riktigare Göteborg, det som var Göteborg. Brunnen är en rest av en tid då staden var en knutpunkt för rörelse och handel, när järn vägdes här och skeppades vidare ut över haven. Runt brunnen sitter fem kvinnofigurer i brons, symboler för de fem världsdelarna. Ovanför dem seglar ett skepp över de fem världshaven. Skeppet har inget namn. Det föreställer inget enskilt fartyg, utan själva idén om resan, om det som lämnar platsen och inte kommer tillbaka i samma form. Där är vatten. Och högst upp: ett skepp i rörelse. Men det skeppet vilar på något vi knappt ser. Under ytan finns vattnets tyngd och det motstånd som gör färden möjlig. Där rör sig det som inte avbildas: arbete, råvaror, kroppar, konsekvenser. Brunnen visar oss ytan – det monumentala, det beständiga – medan det som faktiskt bar skeppet fram förblir dolt. Där det finns vatten finns en yta. Och under ytan finns sådant som är svårt för oss att se. Kanske behöver vi ibland ta upp det till ytan. Granska det. Bedöma vad det är, och hur det hänger ihop med oss som står här nu, i regnet, i svartvitt. Det får bli min betraktelse idag.

Publicerad 2026-04-15 06:20 | Läst 292 ggr 1 Kommentera

Jag fotograferar inte olyckor

Vaknade tidigt idag. Allt är stilla. Jag sitter vid datorn med en termosmugg nybryggt kaffe. Allt är samlat, tygellöst, enkelt. Jag vägde mig 74,7 kg.

Ett val i Europa ger anledning till hopp. Ingen eufori, bara en spricka i det som känts slutet. Kanske går riktningen att vrida. Framtidstro behövs nu, mer än analyser.

I lördags var jag på väg från Chalmers till sportbaren Plaza för att se Mjällby–ÖIS. Vid Landala torg hade en spårvagn kört in i en BMW. Blåljus, människor som stannade. Räddningspersonalen arbetade tyst och metodiskt. De skar upp bilen för att få ut föraren. Dagen sprack. Det gick inte att värja sig mot bilden.

Matchen vann ÖIS. Efteråt åkte jag hem segerrusig. Glädjen var lätt, kroppslig. Olyckan fanns kvar någonstans, men den tog inte över.

Kaffe, nyheter, minne av våldsam olycka, känslan av seger. Allt samexisterar. Under ytan rör sig både skörhet och hopp.

Foto taget i helgen

Här är bild i GP på olyckan

Publicerad 2026-04-13 06:13 | Läst 341 ggr 3 Kommentera

Solsken i går och katt i björk

Det blev inget bra foto. Katten hade med några våghalsiga hopp kommit högt upp i en björk.
Men alla småfåglarna var då bortflugna. Och katten befann sig i en pinsam situation.
Jag gick dit och ville fotografera den olyckliga katten. Det blev ett riktigt dåligt foto.
Men med lite redigering tycker jag att det blev en ganska rolig bild.

Katten ville uppenbarligen att jag skulle klättra upp och rädda den. Det kunde jag inte. Efter att ha våndats över olika möjligheter ett par minuter så gjorde den åter igen några våghalsiga hopp och landade lite klumpigt på marken