Gässen är här igen

Under ytan

Mina foton från i går blev svartvita. Det känns enklare så, och mer beskrivande för hur det är just nu. Färger i fotografier kan ta bort fokus från det som är värt att se. Det jag ser. Det regnade i går. Jag tog bussen in till stan. Jag gick av vid Järntorget. Jag fotograferade springbrunnen De fem världsdelarna. Den har jag fotograferat förut. På ett sätt är den ett riktigare Göteborg, det som var Göteborg. Brunnen är en rest av en tid då staden var en knutpunkt för rörelse och handel, när järn vägdes här och skeppades vidare ut över haven. Runt brunnen sitter fem kvinnofigurer i brons, symboler för de fem världsdelarna. Ovanför dem seglar ett skepp över de fem världshaven. Skeppet har inget namn. Det föreställer inget enskilt fartyg, utan själva idén om resan, om det som lämnar platsen och inte kommer tillbaka i samma form. Där är vatten. Och högst upp: ett skepp i rörelse. Men det skeppet vilar på något vi knappt ser. Under ytan finns vattnets tyngd och det motstånd som gör färden möjlig. Där rör sig det som inte avbildas: arbete, råvaror, kroppar, konsekvenser. Brunnen visar oss ytan – det monumentala, det beständiga – medan det som faktiskt bar skeppet fram förblir dolt. Där det finns vatten finns en yta. Och under ytan finns sådant som är svårt för oss att se. Kanske behöver vi ibland ta upp det till ytan. Granska det. Bedöma vad det är, och hur det hänger ihop med oss som står här nu, i regnet, i svartvitt. Det får bli min betraktelse idag.

1.

2.

3.

4.

5.

Jag fotograferar inte olyckor

Solsken i går och katt i björk

Det blev inget bra foto. Katten hade med några våghalsiga hopp kommit högt upp i en björk.
Men alla småfåglarna var då bortflugna. Och katten befann sig i en pinsam situation.
Jag gick dit och ville fotografera den olyckliga katten. Det blev ett riktigt dåligt foto.
Men med lite redigering tycker jag att det blev en ganska rolig bild.

Katten ville uppenbarligen att jag skulle klättra upp och rädda den. Det kunde jag inte. Efter att ha våndats över olika möjligheter ett par minuter så gjorde den åter igen några våghalsiga hopp och landade lite klumpigt på marken 

Jag såg fram emot att få cykla.

Det regnade och blåste kallt i går så det blev till att ta bussen för att ta mig till ett uppföljningsmöte. In i det längsta hoppades jag att solen skulle bryta igenom och en efterlängtad cykeltur skulle kunna genomföras. Jag har fortfarande inte sett en enda tussilago och inte heller någon sädesärla i år. Jag gillar inte att klaga, men nu kändes det skönt att få det gjort. Den här dagen som gryr i skrivande stund kan kanske bjuda på bättre väder. 

Jag väcker ingen uppmärksamhet på bussen när jag med min lilla Lumix fotograferar. Alla andra tittar ju bara ner i sina mobiler.

1.

2.

3.

4.