Mindre och mer, samt Moore

Det kärvar till sig för småfåglarna. Kylan och det myckna snöandet begränsar födotillgången. Nu söker de små liven systematiskt igenom buskar och träd för att om möjligt hitta något bär eller frö som blev kvarlämnat under frosseriets dagar för ett par veckor sedan. Som till exempel de här sidensvansarna i en av gårdens rönnar (bilden är tagen genom fönstret i svagt ljus, men speglar situationen).

Att förflytta sig med bil under de här dagarna blir svårare och svårare. Resurserna styrs till att om möjligt hålla efyran och andra större vägar farbara. Men inte ens det tycks hjälpa. I nästan varje rondell eller korsning står det dåligt utrustade långtradare och slirar och fastän trafiken är glesare än normalt skapas trafikinfarkter både här och där.

Den som kan håller sig inomhus. Efter mitt dagliga snöskottarvärv på förmiddagen har jag haft den möjligheten och jag har bland annat nyttjat tiden till att se ett inslag på Svt play med rubriken "Michael Moore in Trumpland". Oavsett vad man har för åsikt om Hillary och Donald, eller om skjutvapen, feminism, muslimer och gud vet vad, så finns mycket att ta till sig i den här filmen. Dessutom är ju Moore så förbaskat rolig.

Och om ett par dagar vet vi förstås om Trumpland blir verklighet eller ej.

Gungorna och karusellen

Nej, inte heller detta år tycks naturen respektera kommunens snöröjningsbudget. Det blir nog underskott, som vanligt. Fast man ser ju i alla fall ut att slippa tillverka konstsnö. Det ryktas om meterdjup natursnö ute vid kusten. Vi kanske kan börja exportera? Det där med gungorna och karusellen är nog inte helt gripet ur luften?

Snökanon över Skelleftebukten

Vintern kom tidigt i år, men det handlar ju trots allt bara om snö. Visst, vi behöver någorlunda säkra väderleksprognoser, så vi kan planera vår tillvaro, men det blir faktiskt lite löjligt när media beskriver varje förväntat snöfall i katastroftermer. Här vid Västerbottenskusten är det ganska vanligt att minusgrader i kombination med nordostlig vind medför snöfall. Det är den fuktiga luften över den ännu inte islagda Bottenviken som skapar fenomenet. Snökanon kallas det numera, men lika dramatiskt som det beskrivs i media blir det sällan.

Så vad gör man då när det här inträffar? Ja, i mitt fall lämnade jag bilen hemma, kameran också för den delen, tog en promenad till en sjuk släkting, skottade hans infart, gick vidare till mina föräldrars grav och tände ett ljus. Summa 15 kilometers promenad på oplogat underlag. Ansträngningen gjorde mig säkert bara gott!

Gjorde samma vända igår, men då passade molntäcket på att lätta under ett par timmar. Solen tittade fram och grannskapets läslovslediga ungar rusade med glädje ut till pulkbacken. Och faktiskt blev det med ens nära nog julstämning i novembermörkret.

Och bilderna då? Ja de två första, som jag tog för ett par år sedan, beskriver väl det normala Allhelgonamörkret. De två senare visar hur det såg ut igår. Lite ljusare och gladare om jag får tycka. Och ganska så långt från den pågående väderleksdramatiken i media.

Mellan dröm och verklighet

Parkbron i Skellefteå en tidig oktobermorgon. En fusion mellan flera exponeringar.