Skvitter

Ett och annat missat årtag som viskande snuddar vattenytan.

Historien bakom en bild

Slänten ner mot vattnet var glaserad, men slyet på kanten skymde sikten så jag tog ett steg framåt. Det var ett steg för mycket. Jag hann få grepp med höger hand i en tunn björk och plötsligt hängde jag där med kameran på magen, ryggen mot slänten och fötterna ett par decimeter ovanför meterdjupt strömmande vatten. En belägenhet inte olik den som schassen i serien Knasen brukar råka ut för.

Min armstyrka har aldrig varit något att skryta över och den har inte blivit bättre med åren, men eftersom fötterna inte fick något fäste på den isade slänten var armarna enda chansen. Med vänster hand lyckades jag bryta en kvist på den smala stammen. Jag lirkade loss kameran och hängde den på den avbrutna klykan. Nu kunde jag rulla över på mage och med den fria handen greppa en annan slana. Jag segade mig upp en bit och kunde kroka vänster ben bakom nästa lilla björk. Så släppte jag mitt första grepp, fick tag i en annan tunn stam och kunde med hjälp av det lilla spjärn som knävecket erbjöd krångla mig upp på kanten igen.

När pulsen lugnat sig något lyckades jag töja mig fram så pass att jag fick loss kameran. På bilden ser man i förgrunden dimensionen på björkslyet jag ville undvika, men som också till sist blev min räddning.

Postat 2016-12-12 10:09 | Läst 3646 ggr. | Permalink | Kommentarer (15) | Kommentera

Över ån efter vatten

Det var norrsken i går kväll så jag tog en promenad över till södra sidan älven för att om möjligt få en vy över stan med lite färggrant i bakgrunden. Väl på andra sidan hade norrskenet slocknat och efter ett par timmar i snålblåsten vände jag hemåt igen. Ju närmare jag kom desto grönare blev himlen och när jag var nästan hemma såg den ut precis som när jag hade startat min kvällsvandring.

Postat 2016-12-10 14:30 | Läst 1589 ggr. | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

Skyltsöndag

När jag växte upp var första söndagen i advent en viktig dag. En av byns tre affärer bjöd alltid på julskyltning. Dagarna innan var rutorna mot landsvägen täckta med makulatur, vilket förhöjde spänningen inför det som komma skulle. När det började mörkna på den stora dagen begav man sig till fots de tre kilometerna till platsen där alla härligheterna exponerades. Sedan stod man där i timmar med näsan tryckt mot rutan och suktade efter de där röda björkskidorna eller den där fantastiska modelljärnvägen.

Idag finns förstås inga affärer kvar i byn. Skyltningen har flyttat till centralorten, kommersen är i full gång och i skyltfönstren proklameras att "black friday" minsann gäller hela helgen och på möjligheternas torg kan man köpa en portion renskav direkt ur tomtens muurikka... ett stenkast därifrån står en livs levande ren och vädrar sina släktingars öde.

Gågatan är fylld av liv och rörelse...

... och tomtar finns både här och där...

... till många småttingars skräckblandade förtjusning.

Jag drar mig hemåt och konstaterar att ur barnens synpunkt är nog första söndagen i advent minst lika spännande som den en gång var för mig. Vid Sankt Olofs kyrka upptäcker jag att det klarnat upp och att kvällshimlen är vackert blå.

Tar omvägen ner till strandpromenaden där den vackra Älvsbackabron speglar sig i nyisen. En bild av brospannet får sätta punkt för min opåkallade reflektion över nu och då.   

Postat 2016-11-28 15:39 | Läst 1616 ggr. | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

Gungorna och karusellen

Nej, inte heller detta år tycks naturen respektera kommunens snöröjningsbudget. Det blir nog underskott, som vanligt. Fast man ser ju i alla fall ut att slippa tillverka konstsnö. Det ryktas om meterdjup natursnö ute vid kusten. Vi kanske kan börja exportera? Det där med gungorna och karusellen är nog inte helt gripet ur luften?

Postat 2016-11-06 19:36 | Läst 1384 ggr. | Permalink | Kommentarer (9) | Kommentera

Diskret gudinna

Aurora höll sin föreställning bakom ridån i går kväll. Men jag kunde ana färgprakten genom en liten glipa i molntäcket. På andra håll i landet var hon inte fullt lika reserverad. Tydligen förgyllde hon natthimlen även på sydligare breddgrader.

För tre veckor sedan var hon på bättre humör och visade upp hela sitt register flera nätter i rad. Här en bild från en udde ute vid Bottenvikskusten.

Norrsken är cykliskt och sägs visa sig bäst vart elfte år. I två års tid nu har jag varit övertygad om att vi nått en peak, men som den här säsongen börjat får jag nog revidera uppfattningen än en gång.

Där jag växte upp i en by i Västerbotten gjorde den mörka årstiden verkligen skäl för sitt namn. Men när norrskenet brann och när fullmånen lyste hade vi barn allt ljus vi behövde för utomhusaktiviteter på kvällarna. Jag gissar att det här satte sin prägel på oss och när jag nu i mer än mogen ålder ger mig ut med kameran under höst- och vinterkvällar handlar det säkert om att återskapa en del av barndomen.

Postat 2016-09-29 11:14 | Läst 1294 ggr. | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera
1 2 Nästa