Färgstarkt, bara nästan eller inte

Ibland dyker det upp tankar om bilder blir bättre i färg eller svartvitt. Personligen älskar jag svartvitt, framförallt i porträtt av människor. Det skapar karaktär och djup i bilden. Och det är också intressant att se hur människor i omgivningen reagerar på den svartvita framtoningen. Många använder uttryck som "äkta" och "dokumentärt".  Jag undrar lite varför det är så. Fungerar det på samma sätt som den analoga telefonen med sladd. Man hade något att hålla i. Egentligen är det märkligt eftersom vi ju ser världen i färg. Och då borde den ju också återspeglas i just färg. Det här är bara funderingar kring fenomenet och hur våra attityder påverkar åsikterna.

Jag funderade rätt mycket på just det här när jag var i Palermo i slutet av november förra året. En stad som gjord för svartvitt, men plötsligt så upptäckte jag att färgerna var speciella. Hela staden var i sig svartvit och när invånarna klev fram gjorde de sig bäst i färg. Ljuset associerade mig till Skagen, det var väldigt speciellt, vilket gjorde (till min stora överraskning) att merparten av bilderna landade i färg. Kunde liksom bara inte låta bli. Det var svartvitt, men i färg, eller vad säger ni?

Osannolika händelser

Jag slutar aldrig att fascineras över de ögonblick som dyker upp när man gatufotograferar. Det här är ett av många exempel på det. Jag befinner mig på Järntorget i Göteborg och upptäcker killen med de svarta solbrillorna. Tänker att det kanske kan bli något bra av det om jag bara kommer i rätt position. Just då dyker tjejen upp. Hon står där och väntar på någon och rör sig inte ur fläcken. Och det är absolut inte killen vid väggen hon väntar på. Vid en första anblick ser bilden arrangerad ut, men det är så långt därifrån man kan komma. Nej, det är en helt vanlig händelse, en helt vanlig lördag i Göteborg.

Eller varför inte nedanstående situation. Det var ett par år sedan jag hamnade framför de här båda damerna och jag förstår fortfarande inte vad som hände. Säkert är det mor och dotter, de har varit och shoppat någonstans i Göteborg, har händerna fulla, men det fanns ändå tid att köpa glass. Men ... vad hände sedan? Vad skulle de göra och var det en tyst överenskommelse som låg bakom att de båda samtidigt stoppade in hela glassen i munnen. Precis i det ögonblicket dök jag upp, blev lika paff som dom. Jag hann ta en bild innan jag på ett mycket gott humör promenerade vidare. 

Det här är en av de bilder jag har haft på min just avslutade utställning. Jag hade hela tiden förhoppningen att de skulle dyka upp. Ville och vill fortfarande ha deras kommentar/reaktion.