Pedagogiskt problem?

Det här vaknade jag till i morse - när jag väl hade hunnit till kaffekoppen och den rostade mackan. Vi får väl kalla det ett "pedagogiskt problem" - för vissa i alla fall.

Det har varit osedvanligt kallt nu, och det ganska länge. Kylan började dom första dagarna i januari. En så långvarig köldperiod som en och en halv månad kan inte anses vara en vädervariation - och då förklaras på sedvanligt sätt med att folk inte kan skilja på klimat och väder.

I Danmark lär det ha varit den kallaste januari sedan mätningarna började. Sådant kan hända, och det är inte där problemet ligger. Problemet ligger i att vi inte har hört ett ord om att det i Danmark har varit den kallaste januari sedan mätningarna började - medan vi alltid blir nogsamt upplysta om när det någonstans har varit den varmaste perioden sedan mätningarna började.

Att pressen ibland ljuger munnen svart, det insåg jag redan i tonåren, alltså för sådär en 60 år sedan. Saken gick till så att när jag satt vid min morgontidning, råkade jag stöta på en artikel där jag själv var specialist. Jag höll på att sätta kaffet i vrångstrupen. Knökfullt av vilseledande glidningar och formuleringar, utelämnande av viktiga fakta, och en och annan lögn. Följdfrågan var ju given...   Hur var det då med alla dom där andra artiklarna, där jag inte var specialist? Artiklar som jag hade svalt med hull och hår!

Det händer mycket i klimatfrågan, allt var inte så enkelt som klimatalarmisterna trodde. Jag känner mig just nu väldigt osäker, behöver verkligen information - och det blir ju inte bättre av att massmedia ljuger genom tendentiösa beskrivningar och genom utlämnande av fakta. 

Bildkvalité från gamla tider

Det finns många berättelser om gamla objektiv;  deras speciella återgivning, deras bokeh och konstnärliga uttryck, liksom deras poetiska framtoning - och så vidare...  Ibland kan det bli lite väl fantasifullt, och av den anledningen har jag har kommit till uppfattningen att om man snackar om olika objektivs prestanda och egenskaper, då skall man stödja detta med bilder så att det visar vad man talar om.

Den här texten handlar om en klassiker, nämligen Zeiss Sonnar 1,5/5 cm - här i sitt första antireflexbehandlade utförande från 1940.

Objektivet kan ses som en vattendelare mellan gamla objektiv och nya objektiv. Det handlar om kombinationseffekten mellan en god korrektionsgrad i botten, och den nya och banbrytande innovation som Zeiss introducerade mitt under kriget - nämligen antireflexbehandlingen. Försäljningsstarten av den här världsnyheten omfattade fyra objektiv till Contax, och genomfördes på våren 1941 i de neutrala länderna Sverige och Schweiz. Antireflexbehandlingen ses allmänt som ett avgörande genombrott, och den har en rent enorm inverkan på bildens kvalitét.

Det finaste och dyraste man kunde köpa i Sverige under krigsåren och långt in på 1950-talet, var en Contax med Sonnar 1,5/5 cm T.

Låt oss se vad det objektivet går för.

Jag börjar med tre bilder tagna på full glugg - alltså bländare 1:1,5. Det jag avser att visa, är att redan 1940 hade man nått en sådan standard på objektiv av den högre kvalitén att återgivningen, även vid mycket stora bländaröppningar, fyller kraven för seriöst arbete än i dag. Som man kan se i bilderna här nedanför råder det en fullt rimlig skärpa och en angenäm avvägning i återgivningen.

Förutom full öppning; 1:1,5, har 1:2,8 samt olika nedbländningar till arbetsbländare använts. Samtliga bilder är fotograferade rakt av med hjälp av den bredbasiga avståndsmätaren i Contax II och utan korrigeringar, Skärpan ligger vid alla bländaröppningar alltid optimalt. Något fokusskift kan inte ses (det har ju varit lite snack om det i spalterna).

Här följer sedan två bilder med knappt två stegs nedbländning till 1:2,8 

Slutligen några bilder vid arbetsbländare  1:4 - 1:8

Bilderna jag visar här är unika. Det är nämligen mycket sällsynt med ett T-objektiv ur introduktionsserien som fortfarande är i fullt användbart skick - där man alltså kan förvänta sig samma prestanda som när objektivet lämnade Carl Zeiss i Jena året 1940.

Den situationen kommer sig av att AR-skikten på de inre linsytorna i objektiven helt saknar hårdbehandling. Kamerareparatörer som sedan inte har känt till den saken, har förstört de flesta genom att försöka putsa av de inre linsytorna på normalt sätt. Resten av de förekommande objektiven lider nästan alltid av ett kraftigt tapp i prestanda på grund av just beläggningar på de inre linsytorna. Till saken kommer slutligen att de två yttre linsyorna visserligen är hårdbehandlade, men det inom citattecken. Putsning via skjortärmen har många gånger gjort sitt till.

Hur kan det då komma sig att det objektiv som har använts här uppvisar prestanda som från fabrik?  Jo - jag förstörde ett sådant objektiv under den tiden när jag började lära mig reparera gamla kameror. Efter det utarbetade jag gångbara metoder.

Under extrem försiktighet, med supermjukt putsmaterial, och med det fjäderlätta trycket av en grammofonpickup,  går det att få bort de flesta smutsavlagringar utan att skada skikten. Den långa tiden sedan tillverkningen har nämligen fått dem att hårdna något.

                                     ________________________________

Bilddata:  Contax II med Sonnar 1,5/5 cm T  på Kodachrome 25. Ingen skärpning av bilderna har gjorts.                                                                                                                                

Revolution kontra frälsning

Året var 1972 och jag var ute på stan med min Leica. Det hände alltid någonting - det var roligt att lyssna, spana in, och fotografera.

Här har vi den revolutionära arbetartidningen GNISTAN. Jag skulle bli förvånad om några arbetare läste den tidningen? Det var nog helt annat folk - men segervissa och debattglada, det var dom. Vänstervågen var mycket surfvänlig.

Man torgförde alltså tidningen Gnistan och ytterligare en publikation, nämligen Vietnam Solidaritet - som fick hänga med. Man avsåg att störta det gamla samhället via klasskamp. Det var om den saken allt skulle handla - men den här dagen blev man inte ensamma om ordet:

Plötsligt dök det upp unga killar från Frälsningsarmén, och dom höll sig med helt andra och synnerligen bestämda åsikter om hur samhället skall vara beskaffat. Jag fick den uppfattningen att dom hade kommit just för att konfrontera vänsterfolket.

Det handlade om uniformerade kadetter från Frälsningsarméns Krigsskola.  Ja, dom hade ju så häftiga namn och benämningar inom Frälsningsarmén på den tiden. Om man till exempel gick hädan, då blev man befordrad till saligheten - enligt annons i tidningen Stridsropet.

Båda sidor ansåg sig ha monopol på vad som är rätt här i världen - och fjädrarna rök i den konfrontation som nu följde.

Här var det inte frågan om att vända andra kinden till!

Den verbala stridstekniken var brutal och underhållningsvärdet mycket stort när frälsningsarmén gick till attack.  Jag insåg varför man hade tagit namnet av just en armé. Man skulle strida helt enkelt. Jag blev så fascinerad att jag fick skärpa mig för att få en och annan bild.

När inget annat hjälpte, tog den unga revolutionären till röststyrka fem (som man säger i det militära)...

Det var inte bara Frälsningsarmén och vänsterfolket som rök ihop, även vanligt folk kastade sig gladeligen in i diskussionen. Man hade bestämda åsikter, och på den tiden vågade man öppna munnen och man stod för det man tyckte - även i offentligheten.  

Plötsligt var dom överallt, kadetterna från Frälsningsarméns Krigsskola, och dom vek inte ner sig inför tidsandan. Dom tog striden i direkt konfrontation. Revolutionären med Arbetartidningen Gnistan  blev så upprörd att han måste rätta till snuset.

Vi kommer att segra, deklareras det trosvisst på publikationen - men så blev det som bekant inte.

                                                     *

I ett fritt samhälle ligger det nog ett stort egenvärde i att folk står för sina åsikter. Annars blir det inte mycket av det demokratiska samtalet som förutsätts pågå ute i landet. Vänsterfolket året 1972 stod förvisso för sina åsikter - men det var ju inte så svårt, där man gled fram på den lättsurfade innevågen.

Kadetterna från Frälsningsarmén däremot, kom i full uniform - under en tid då vanliga värnpliktiga inte vågade åka på permission i uniform, av rädsla för att bli mobbade. Dessutom kom man dragande med åsikter som var så långt från den rådande politiska agendan man över huvud taget kan tänka sig. Det var ett upplägg som krävde en hel del civilkurage.

Jag kommer ihåg att jag tänkte, där jag stod där med min Leica M3:

Heja Frälsis!

Vinterkyla & snö

Det är kallt högvinterväder med mycket snö i Stockholm i år, precis som förr i världen.

Haken är bara den, att till skillnad mot hur det ofta var förr, har solen haft svårt att samarbeta. Vecka efter vecka har en grå filt legat över staden. Först i dagarna har det lättat lite.  Jag fick gå till dia-arkivet för att uppleva hur det egentligen borde vara när det kommer så stora snömängder som denna vinter.

Upp ur arkivet kom det en fin serie från januari året 1985:

Det var ganska kallt - under tio minusgrader. Sippa och jag gjorde långa promenader i skogarna på Mälaröarna. För att inte drabbas av driftstopp på min Contax RTS II, hade jag batteriet under ytterkläderna med hjälp av en sladdförsedd batteriadapter.

Nyplanterad tallskog på Kärsön nära Drottningholms Slott. I dag har den vuxit upp till en vacker pelarsal. 

Jag har stor glädje av mitt omfattande bildarkiv. Inte bara för att orientera mig rent faktamässigt om vad som har hänt tidigare - utan även för nöjet att som här, återuppleva en fin vinterdag för länge sedan.

I dag är jag även nöjd med att jag tog mycket bilder runt mitt privata liv, och att jag använde material med kvalitet och hållbarhet. Det vanliga är att fotoamatörer från den tiden bara har kvar blaskiga urblekta papperskopior, som man mot bättre vetande soppade i snabblabbet runt hörnet - i ofta uttjänta kemikalier. Bilder som inte ser kul ut i dag.

"...Klang och skott - kungens slott! Mot skyarna höjs och ögat ömt förnöjs..."    Så skaldade Carl Mikael Bellman på 1700-talet. Och visst - en vinterdag som denna...

                                                     Filmen var Kodachrome 25

Onödigt vetande & AI:s kollaps

Den som vet vad det här är, vad den röda punkten betyder - sådana personer har jag under en längre tid erbjudit lunch på Operakällaren. 

Ingen lunch har hittills behövt effektueras, och nu kommer jag strax att avslöja hemligheten för alla andra som gillar äldre kamerateknik... 

Ja alltså - på Contax II eller Contax III, liksom på Kiev mätsökarkameror från Ukraina, finns det på räkneverkets disk en röd punkt precis på strecket för 27 exponeringar. Vad betyder den? Det är gåtan som alla hittills har gått bet på.

The twenty thousand dollar question...

Saken är den, att man använder den röda punkten när man laddar en rullfilm.

Rullfilm??

Just precis - det har faktiskt funnits rullfilm, med skyddspapper och allt, för 24x36. Zeiss Ikon AG levererade en sådan för Contax under 1930 och 1940-talen, fram till krigsslutet. Handhavandet går till som följer:

Man fäster filmens skyddspapper på upptagningsspolen precis som med rullfilm 120 i en mellanformatskamera, och stänger bakstycket. Sedan ställer man den röda punkten mot index, och därefter trycker man avtrycket i botten och vrider det åt höger (det är därför som avtrycket på uppytan har en räffling - se första bilden). I och med det har man frikopplat slutaren så att man kan mata fram filmen utan att slutaren spänns. Då gör man det - man matar fram den långa sträckan till Nr 0. Den mängd skyddspapper man måste mata fram är alltså väl tilltagen, skyddspappret har perforerade hål på samma sätt som filmen - hål som måste överlappa sig själva helt ljustätt så länge allt ligger upplindat på spolen. Så avslutar man med att vrida tillbaka avtrycket - och sedan är det bara att mata fram den första bilden, och när filmen är färdigt exponerad behövs det ingen returspolning.    

Det här är numera helt okänt - att det har funnits en småbildsfilm uppbyggd precis som rullfilmen för mellanformat (uppbyggnaden är som rullfilm 220). Zeiss kallade den här rullfilmen för Contax-spole. Den sålde bra och var populär. Nästan alla som ägde en Contaxkamera använde Contax-spole - det var en rätt stor praktisk fördel att slippa returspolningen.

Ett tag var det faktiskt frågan om vilket som skulle bli framtidens standard? Rullfilm eller kassett?

Att det blev som det blev, berodde nog på att Leica inte kunde ta Contax-spole - medan Conatx kunde ta Leica-kassett. Det var dom två kamerorna som var mest inflytelserika när det gällde vilken standard småbildsformatet skulle läggas i. Sedan har vi en tredje viktig kamera för 24x36 som tillkommer vid mitten av 1930-talet, nämligen Kodak Retina. Retina tog bara Leica-kassett, och Kodak var ju en dominant filmtillverkare.

Det fanns annars mycket som talade för alternativet rullfilm:

Att man inte behövde returspola filmen, ledde till ytterligare en viktig följdeffekt - det minskade filmens sammanlagda friktionsmoment mot tryckplattan med runt 50%.  Returspolningen sker ju i ett svep - och filmerna dåförtiden med sin celluloidbas var mycket känsliga för statisk elektricitet. Det kunde få vådliga konsekvenser, att filmen efter framkallningen visade sig vara täckt av ett blixtmönster - helt förstörd alltså. Returspolningen av den långa småbildsfilmen var sålunda inte någon bra grej - ett klart riskmoment.

Risken för statisk elektricitet är även anledningen till att dåtidens småbildskameror inte har vare sig frammatningsarm eller returspolningsvev - det var nödvändigt att förhindra en alltför snabb filmtransport.  Det är även anledningen till att den första Leica M3 år 1954 hade en frammatningsarm med dubblslag.

                                  __________________________________

                                                  _____________________

Det är nog på det viset, att här har vi omständigheter som ingen har den minsta kläm på - så någon fri lunch har därför inte serverats.

För att testa funktion och kunskap hos dagens stora snackis, det vill säga generativa AI, gjorde jag lite förfrågningar åt det hållet - men där var mörkret kompakt.

Det blir alltså ingen lunch på Operakällaren för AI heller:

Frågestunden fortsatte, långsamt steg för steg (man roade sig kungligt).

När jag hade gett informationen "Zeiss Ikon" och efterhand även "Contax" - menade AI plötsligt, att jag på ett högst berömligt sätt tog upp någonting mycket viktigt - och övergav genast sin tidigare position. Tillsynes verkade det alltså klarna något för AI - och jag undrade därför vad den här filmen egentligen var för något? Efter en längre tankepaus, erbjöd sig AI prompt att ta fram en ritning på sådan film och hur den fungerar, vilket jag - nu högeligen road, genast gick in på. Det var något som jag gärna ville se...

Efter en konstpaus av betydande magnitud (konsumtion av datorkraft) kom det fram en ritning - fritt ur AI:s generativa fantasi. Här kan man se två spolar och en filmända (men av kassettyp) samt någon slags konstigt vikt papper, för säkerhets skull tydligt namngivet  - Pro Prima.

Jag ställde de givna följdfrågorna, men då började AI att svamla - så det var bara att avsluta sessionen.

Värt att notera är att ritningen här  är en produkt av AI:s generativa funktioner - att skapa nya kunskaper av de informationer som redan föreligger. Det är vad AI försöker göra här - men det blev rena fiaskot. Man skall vara på det klara med att denna sorts helt stolliga felslut kan uppstå var som helst i AI:s "tankeflöde". Det blir så därför att AI per definition inte kan ha all information från början.

Trots all given information hade AI alltså fortfarande inte en susning om denna film - men rundsnacket var rätt underhållande. Så kära läsare, det jag berättar i den här bloggen det hittar man inte på nätet eller hos AI - men vasse´go!

Jag kanske förmänskligar AI lite? Men det är väl vad den teknikens tillskyndare ser framför sig? Att AI är människan överlägsen... ;-)

Contax II, en kamera för både kassett och rullfilm - och en alltför svår prövosten för generativa AI.

                          ______________________________________

Zeiss Ikon AG tillverkade rullfilm i Contax-spole åren 1932-1944. I Sovjetunionen tillverkades sedan denna film under en lång period för Contax-replikan Kiev från Zavod Arsenal i Kiev, Ukraina - nämligen åren 1949-1975.