Blåsippan ute i backarna står

        

Same procedure as last year Miss Sophie?  Same procedure as every year James!

Just så - och för mig blir det samma procedur som alla år även med blåsipporna.

Dom här är från det tidiga 1980-talet.

Blåsipporna står där dom står om våren, precis som dom gjorde förra året - och precis som dom gjorde på Anna Maria Roos tid under 189o-talet då hon skrev de kända raderna:

Blåsippan ute i backarna står niger och säger;  nu är det vår!

Alice Tegnér tonsatte sedan - och folk har gått och nynnat i vårens vackra tid...

                   __________________________________________

                          Zeissobjektiv och Kodachrome 25 fångade bilderna.

                        

                

AI:s blixtsnabba upphämtning av Contax IV

Det här kanske kan vara en liten väckarklocka. Skriver du något på nätet, så kan det hända att AI snabbt som blixten snor åt sig saken.

I går skrev jag en blogg om Contax IV, en nästan okänd prototypkamera (här) - ett dygn senare hade AI plocket upp hela saken, och kunde sätta informationen i helt rimliga sammanhang:

En liten varning är på sin plats. Om man utnyttjar AI:s erbjudande till olika fördjupningar, då ramlar man snart in på grava felaktigheter. Sin vana trogen fabulerar AI fritt när den inte riktigt vet.

Likväl var det hela lite läskigt. I morgon skall jag skriva om blåsippor.

                          ______________________________

    

En liten teknikhistorisk blänkare - bara för dom riktiga entusiasterna

Ett par mystiska lådor som som dyker upp ur det fallna Sovjetunionen - lådor med kameradelar från 1930-talet som skulle ha fått Leicas konstruktörer att blekna på 1950-talet. Delar till en extremt avancerad system/mätsökarkamera som skulle ha gjort M-Leican obsolet i förväg, och alltså överflödig. 

Det handlar om Contax IV - en kamera som var färdigutvecklad vid Zeiss Ikon AG i Dresden vid krigsslutet, men som på grund av krigsutgången inte blev satt i produktion. Kameran hade opto/mekaniska funktioner som var så avancerade att ingen kom att förverkliga dem. En realitet inom kameratekniken blev det först i och med det digitala. Ryssarna blev erbjudna Contax IV som krigsskadestånd - men ville inte ha den.

Hela saken föll i glömska tills dom här mystiska lådorna dök upp i Wien i början av 2000-talet. Det var frågan om saker som sovjetiska soldater hade stulit vid Zeiss Ikon AG i Dresden 1945, och som nu när Sovjetunionen hade fallit blev intressanta - då allt kunde säljas för goda pengar till väst.

                           ______________________

                     

Förra årets aprilskämt gick ut på att jag lurade i fotopubliken att mina egna bilder från Klippiga bergen i Kanada 1990, var tagna av Ansel Adams (här). Tillräckligt många gick på den saken, för att det skulle bli riktigt kul. I år kör jag med ett mindre konfrontativt aprilskämt - ett reverserat sådant.

Saken gäller den inledande texten här ovanför, en text som representerar en sådan osannolikhet, att det med tanke på dagens datum ser ut som ett skämt - en bluff dagen till ära så att säga. Men allt är sant, vartenda ord!

                                

                          

Den här mätsökarkameran har inbyggd zoom i huvudsökaren som gör att alla objektiv mellan 28mm och 180mm får en sökarfyllande bild - precis som med en SLR-kamera eller en modern digitalkamera. Den saken är inte så enkel som man i förstone förleds att tro. Det räcker inte  med ett optiskt zoom-element i huvudsökaren - utan varje objektiv måste ha en egen optisk enhet, så att rätt förstoringsgrad matas in i avståndsmätarens sekundärfönster. Zeiss valde brännviddsspecifika roterande prismor anslutna till varje objektiv. 

Vi rör oss här långt före SLR-kamerans stora och tydliga sökarbild. Att få tillgång till en sökarfyllande bild, samtidig med den geometriska avståndsmätarens snabbhet och noggrannhet, och det upp till 180mm, hade inneburit ett enormt lyft för den rörliga fotografin. Det som var i åtanke här var naturligtvis Zeiss berömda Olympia-Sonnar 2,8/180 från olympiaden i Berlin 1936.

Vidare hade Contax IV en inbyggd exponeringsmätare som var korskopplad till tid och bländare, och en mycket avancerad tvärgående metallslutare. Det är vad man kan klura ut med hjälp av de mystiska lådorna från Sovjetunionen.

För dagens publik i störta allmänhet (om nu sådant folk trots varningen i rubriken skulle ha ramlat in) - skall det sägas att den teknik som beskrivs här, under 1930-talet och årtiondena därefter, nog skulle ha uppfattats som ren science fiktion. Det var en teknik som befann sig långt före M-Leican, men 20 år tidigare.

Contax IV skulle ha varit helt revolutionerande om den hade kommit ut på marknaden strax efter kriget - och den skulle ha förändrat småbildskamerans vidare utveckling.

Om man läser Zeiss Ikon:s årsredovisning 1945-46 uppmärksamt, så framgår det att man erbjöd Contax IV att ingå i krigsskadeståndet till Sovjetunionen, men ryssarna tyckte att konstruktionen var för avancerad - man föredrog att satsa på Contax II/III, som senare blev Kiev-kameran. Den saken visar att Contax IV inte befann sig på ett tidigt utvecklingsstadium, utan att det var en kamera färdig för produktion.

                                            _______________________

                 

På mystiska vindlande vägar dök dom här kameradelarna i början av 2000-talet upp på det blivande WestLight Museet i Wien. En god vän, medicinalrådet Milos Mladek, var anknuten till museets inledande uppbyggnad - och han kontaktade mig.

Kameraslutaren landade så småningom här i Stockholm för teknisk avkodning och rapportskrivning - ett utmanande men extremt intressant arbete för mig. Utmaningen låg i att objektet var värdefullt och högt försäkrat under sin utfärd till Stockholm. Det var strängt förbjudet att skruva i slutarenheten - jag måste identifiera hela funktionen genom luppgranskning. Hela saken var ganska svettig, fram till den dagen då slutaren var tillbaka i säkerhet på WestLight museum i Wien.

Bengt Björkbom, en bekant profil här på FS, har suttit vid mitt kaffebord och hållit den här slutaren i handen. Något att berätta vid dom kända foto-fika sammankomsterna kanske... :-)

Efter mycket diskussioner mellan Stockholm och Wien, så publicerade Milos och jag en artikel i  the Journal of the Zeiss Historica Society:

                                   ___________________

                                      Bilder:   Milos Mladek

Drömmen om vidvinkelobjektivet

Vidvinkelobjektiv - det var något som inte fanns i fotografins barndom, och så förblev det i långa tider.

Efter fotografins födelse under 1820-talet, bjöd resten av århundradet på många svåra optiska utmaningar. En av dem var att åstadkomma en bredare bildvinkel. Det stod högt på fotografernas önskemål, men det skulle dröja länge innan det blev en användbar verklighet. 

De första vidvinkliga objektiven dök upp så sent som under 1860-talet. Steinheils vidvinkel-Aplanat exempelvis var så välkorrigerad att den kunde användas inom kartografin. Problemet var den låga ljusstyrkan på 1:16 och en besvärande vinjettering.

Ett ytterligare både berömt och udda vidvinkligt objektiv vid den här tiden var Thomas Suttons vattenobjektiv som bestod av en "glasboll" med vatten i. Prestandan var efter tidens förhållandena godtagbar, men bildfältet var inte i närheten av plant. Tanken var att använda böjda glasplåtar - en nog så kostsam och besvärande omständighet.

Det sägs att Sutton fick sin idé från den kända leksaken med den lilla genomskinliga globen som innehåller vatten och "snöflingor" - och när man skakade det hela, så snöar det över ett motiv. Sutton råkade iaktta hur en sådan leksak fragmentariskt kunde fokusera en bild - och idén till ett riktigt objektiv var född.

De faktiska beräkningskraven för vidvinkelobjektiv som skulle kunna jämställas i prestanda med objektiv av normal brännvidd, översteg vida det optiska kunnandet vid den här tiden - och det lite nedslående resultatet kröntes med en vinjettering som mest påminde om tunnelseende. Man fick använda sig av speciella pjattar vid kopieringen för att nödtorftigt kompensera för det enorma ljusbortfallet i bildens kantområden.

Den amerikanske optikern Charles Harrissons Globe-objektiv från 1862. Konstruktionen består av två mot varandra ställda akromatiska menisker, som utgör del av en tänkt perfekt glob. Vanlig ljusstyrka var 1:16, och vid 1:30 var en bildvinkel upp till 90 grader möjlig.

                            

De vidvinkelobjektiv som fanns att tillgå vid den här tiden var alltså både ljussvaga och allmänt besvärliga, och dom åstadkom ett tveksamt resultat.  När man försökte få till en bättre ljusstyrka genom att överge den strängt symmetriska Aplanat-modellen, innebar alla försök att bredda bildvinkeln - att distorsionen gick ur kontroll.

                                    ____________________________

                   

Fotografiska objektiv var ett område som länge låg i forskningsskugga. Visserligen var fotografin ett fascinerande och engagerande nytt område, men ändå hamnade man i bakvattnet. Saken berodde på mikroskopet, som hela tiden gavs högsta prioritet för att säkra den tidens dramatiskt snabba vetenskapliga framsteg - som inom medicinen. Zeiss började inte räkna på fotoobjektiv förrän fram mot slutet av 1880-talet, och Leitz i Wetzlar som var en annan storhet inom mikroskopin, började uppmärksamma objektiv för kameror först en bit in på 1900-talet.

När småbildsfotografin på allvar kom igång under det tidiga 1930-talet blev problemet med en bredare bildvinkel akut. Den nya rörliga småbildsfotografin krävde tillgång till användbara vidvinkelobjektiv - annars kunde konceptet inte förverkligas fullt ut. Både Leitz i Wetzlar och Zeiss i Jena erbjöd under det tidiga 1930-talet objektiv med god bildvinkel - objektiv som dock fortfarande belastades av vidvinkelobjektivens klassiska fel;  distorsion och vinjettering.

Genombrottet kom året 1936 genom en mycket känd person i optikhistorien, nämligen Zeiss chefkonstruktör för fotoobjektiv Ludwig Bertele. Han utvecklade nu ett ljusstarkt och mycket välkorrigerat vidvinkelobjektiv utgående från sitt tidigare så framgångsrika Sonnarobjektiv. Arbetsnamnet var Bio-Sonnar, och den första produktionsserien gick ut med det namnet - men sedan bestämde man sig för det efter hand så berömda namnet Biogon.

  

Zeiss Biogon 2,8/3,5 cm var med sin överlägsna optiska profil världens ljusstarkaste vidvinkelobjektiv i över 20 år. Det var ett dyrt objektiv, men man kunde nu räkna med en allmänt hög korrektionsnivå - och den tidigare för vidvinkelobjektiven så besvärande distorsionen och vinjetteringen var i praktiken helt borta.

Det som genast drar till sig uppmärksamheten, är den gigantiska slutlinsen i konstruktionen. Den går nästan in till filmplanet. En sådan stor ljusfördelningslins var nödvändig med dom glassorter som stod Bertele till buds - då för att verkligen i grunden komma åt problemet med vinjetteringen.

                                                              

      

I början av 1990-talet fick jag händerna på det här objektivet - i form av ett exemplar ur den första antireflexbehandlade serien på den civila marknaden, tillverkat året 1940. Ett Zeiss Biogon 2,8/3,5 cm T:

Antireflexbehandlingen anses vara 1900-talets mest betydelsefulla framsteg inom optiken - och Zeiss valde alltså att visa nyheten mitt under kriget. Hela saken hade legat under hemligt militärpatent sedan 1935, men nu hade hemligheterna läckt ut - det är svårt att få forskare att inte vara kollegialt meddelsamma.

Försäljningsstart var på våren 1941 i de neutrala länderna Sverige och Schweiz.

            

Det här var ett riktigt kap - ett högst ovanligt objektiv i AR-utförande, som jag hade spanat efter länge, så jag sköt några provrullar med nyförvärvet tämligen omgående. Efter luppgranskning åkte negativen in i sina foldrar, och där har dom förblivit - tills jag plockade fram dem helt nyligen i samband med den här bloggen.

När jag nu hade skannat materialet och bilderna dykt upp som prydliga positiv på skärmen, blir jag faktiskt imponerad av den allmänna optiska kvalitén. Speciellt då friheten från vinjettering och distorsion - fel som hade belastat vidvinkelobjektiven sedan mitten av 1800-talet.

Här några nedslag från mina provfilmer:

Sommarliv ute på Fjäderholmarna. Ingen synlig vare sig vinjettering eller distorsion. Däremot syns den naturliga lutningsförvrängningen - horisontlinjens läge visar att objektivet är rätt kraftigt neråtlutat.

Lite av "långa tanten" blir det gärna när man plåtar nära med ett vidvinkel i höjdformat... :-)

På bilderna av S/S Björkfjärden är kameran rakt hållen - horisonten ligger mitt i bild, och inga bildförvrängningar av något slag syns.

Zeiss T-behandling 1940:

Vid Zeiss introduktion av antireflexbehandlingen år 1940 består den av två till fyra skikt. Jämfört med dagens Multi Coating som ligger på sex till tolv skikt, låter det kanske inte så mycket - men den faktiska transmissionsförbättringen och dämpningen av reflexer är rent enorm, om man jämför med ett objektiv utan antireflexbehandling.

Vid fotograferingen avsåg jag att molnkanten skulle dämpa solen en hel del, men så skedde inte riktigt. Man kan se att ljusbryggan över vattnet är mycket kraftig - men inga direkta reflexer eller missprydande slöjor syns till.

Det förtjänar kanske att påpekas att till följd av min lilla felberäkning av molnets dämpande inverkan, hamnar vi här i motljusomständigheter av så brutalt slag, att även en modern Multi Coating kan få problem.

Fram emot mitten av 1930-talet hade den framgångsrika småbildsfotografin börjat trampa ur barnskorna. Den nya fotografins stora bravur var förmågan att fånga det levande livet runt omkring oss - alltså den reportagemässiga fotografin. Därför blev introduktionen av Zeiss Biogon året 1936 en sådan viktig händelse - ett ljusstarkt vidvinkelobjektiv som inte var belastat med en massa förvrängningar.

Både Contax II och Biogon 2,8/3,5 cm presenterades för allmänheten på vårmässan i Leipzig 1936. Trots priset återfann man ett Zeiss Biogon 2,8/3,5 cm i nästan varje Contaxutrustning, och objektivets snabbt etablerade rykte bidrog till den fina försäljningsframgången för modellen Contax II.

Många namnkunniga fotografer köpte in sig på Biogon. Objektivet utgjorde ju en strålande lösning på ett nästan hundraårigt problem - dessutom saknades alternativ. Den kände fotografen Ansel Adams i USA  exempelvis var ägare både till Contax II och till Biogon 2,8/3,5 cm. Vid sidan av sin berömda fotografi i storformat, använde Adams ofta 24x36. Många anslående bilder från Sierrabergen har Contax II och Biogon som ursprung.

        Inte så illa! Det är i alla fall frågan om ett 86 år gammalt vidvinkelobjektiv.

                         

Den använda utrustningen, direkt ur vitrinskåpet: Contax II med Biogon 2,8/3,5 cm T. 

På kameran sitter det en Zeiss universalsökare av revolvermodell. Längst fram ser man en vridbar disk med fem små objektiv som motsvarar 2,8 cm vidvinkel, till 13,5 cm tele. När man sätter någon av dessa brännvidder på kameran, så skall man alltså vrida fram motsvarande på sökarens revolverande disk. Man får då för de objektiv man använder en varierande avbildningsskala i ett oförändrat bildfält, precis som med en spegelreflex eller en modern digitalkamera - till skillnad från en M-Leica, där man får ett minskande bildfält ju längre brännvidd man använder.

                       

                          

Det vemodigt förflutna...

Nog är det är fantasieggande med gamla förfallna hus som har stått öde länge? Man blir genast full av frågor. Varför står huset så här, vem och vilka bodde här, hur var deras livsöde?

                                

Vi är i Bromma strax utanför Stockholm vid Lillsjöns södra strand, och året är 1984. Här började man vid förra sekelskiftet att bygga en exklusiv trädgårdsstad på mark avstyckad från Lillsjönäs herrgård.

Villan i bilderna hette Torsborg och var ett praktbygge med en byggkvalitet i grunden som skulle ha kunnat motivera en väl så kostsam renovering. Istället rev man 1985 - och byggde smäck istället.

Det var välsituerat folk som bodde här under en expansiv tid med stora ekonomiska möjligheter - rå kapitalism, skulle en del säga. Om väggarna på Torsborg hade kunnat tala, hade dom nog haft ett och annat att säga.

Människorna som bebodde denna palatsliknande villa har inte lämnat några tillgängliga spår efter sig - dom är borta i tidens malström. Kanske står deras namn i någon lunta i något glömt och gömt arkiv.

Inglasad veranda med fin utsikt över Lillsjön. Vackra spegeldörrar. Ett svagt återsken av den burget sobra miljö som en gång har varit rådande. Här har säkert mången affärstransaktion avhandlats till kaffet och cognacen.

                                   ________________________________

       

Jag cyklade mycket under den här tiden, och från cykelsadeln är man hela tiden i god kontakt med förändringarna i landskapet.

Här i vårens vackra tid tar en epok slut.

En villa i tre plan, byggd för tre tjänstemannafamiljer, skall rivas. Den har stått öde och förfallit ett tag - allt sedan det närbelägna Svartviks stora industriområde, en sista rest av Stockholms andra industriring, lades ned till förmån för byggandet av det nuvarande Minneberg. Nu skall den här tomten tas i anspråk för ny infrastruktur - tvärbanan skall fram. 

Säkert hade man det fint och trevligt på den här platsen. Fruktträd och flaggstång på tomten. Trivseln dröjer sig kvar trots förfallet, speciellt när våren manifesterar sig så vackert.

På mellanvåningens veranda hittade jag den här bilden, märkvärdigt hel och oförstörd bland bråte och skräp på golvet. Tre prydliga och glada medelålders kvinnor och en liten pojke, sittande i tidstypiska trädgårdsmöbler från det tidiga 1900-talet. Man blir nyfiken på vilka dom var? Hur såg deras liv ut när dom bodde här?

Men borta är dom...

   

                       _______________________________

                        Kameran var laddad med Kodachrome 64