Leicaentusiast - jomen´visst!

Numera är jag rätt känd för mitt skrivande i ämnet Zeiss - och Contax är en kamera som ofta återkommer i mina texter. Men Leica?  Jodå, jag är en stor entusiast även när det gäller Leica. Den kameran var under många år en trogen kompanjon, och det var år som var mycket fotografiskt betydelsefulla - och känslomässigt inpräglande.

Jag använde Leica M3 för det mesta - mycket för den storskaliga sökaren. Här ovanför ser ni mina två M3:or från den tiden, båda bestyckade med Summilux 1,4/50mm. Vem törs gissa vad den svarta med sin svarta Summilux av det tidiga utförandet skulle vara värd i dag?  Oj, oj - en mindre förmögenhet.

Skall man gråta över spilld mjölk?  J0´vars - en liten tår kan man väl alltid klämma fram!

Jag blev under 1970-talet intresserad av fotografin ur teknisk aspekt - industrihistoria alltså. Det stod klart redan då att Leica var beskriven ner på skruvnivå. Inte så särskilt inspirerande ur den synvinkeln. Det var så jag kom att spåra in på Zeiss - den stora giganten inom ämnet Fotografisk Industrihistoria.

Men Leica förblir Leica.

Här har vi en av mina Leica M4 från mitten av 1970-talet. Den är en ovanlig och eftersökt modell i dag. Saken är den, att tillverkningen av Leica M4 egentligen avslutades 1972. Ett beslut som strax visade sig vara mycket förhastat - då efterföljaren, den ganska klumpiga Leica M5, närmast blev ett fiasko. Den kom inte i närheten av förväntade försäljningssiffror.

Man fick ta upp tillverkningen av Leica M4 igen för några år framöver. Den avslutande serien av Leica M4 från Wetzlar i Tyskland, levererades i så kallat svartkrom, en då helt ny teknik för ytbehandling.

Jag tyckt att det var en synnerligen elegant kamera, och köpte alltså två exemplar (!) året 1974. Det var andra tider. Jag var en person med helt normala inkomster, men jag kunde gå in i en fotoaffär och köpa två nya Leica - bara så där utan vidare...!

Många tycker att en M-Leica blir rätt ful med påsatt Licameter. Kan så vara - men jag var yrkesverksam, och hade ofta behovet av att snabbt få en referensmätning utan att gräva i fickan efter en lös exponeringsmätare - andra tider!

Leica IIIg - en överlöpare så att säga. När man introducerade M-Leican 1954, var man så uppfylld av det nya att man genast ville lägga ner produktionen av den traditionella Leican med skruvfattning. Den då gående modellen, Leica IIIf, som hade sina rötter bak mot introduktionen 1925 visade sig svår att rubba - det blev rena upproret. Man fick klämma fram ännu en skruv-Leica, modellen IIIg.

Det var en trevlig kamera, och mitt exemplar syns här ovanför.

Fridfull stund i läshörnan. Leica IIIf på bordet.

Jag har haft många Leica genom åren - men när jag tittar i arkivet, så har jag bara ett fåtal bilder på dem.

Ack ja - som jag konstaterade i början av texten:  Alltid kan man väl klämma fram en liten tår!

Pedagogiskt problem?

Det här vaknade jag till i morse - när jag väl hade hunnit till kaffekoppen och den rostade mackan. Vi får väl kalla det ett "pedagogiskt problem" - för vissa i alla fall.

Det har varit osedvanligt kallt nu, och det ganska länge. Kylan började dom första dagarna i januari. En så långvarig köldperiod som en och en halv månad kan inte anses vara en vädervariation - och då förklaras på sedvanligt sätt med att folk inte kan skilja på klimat och väder.

I Danmark lär det ha varit den kallaste januari sedan mätningarna började. Sådant kan hända, och det är inte där problemet ligger. Problemet ligger i att vi inte har hört ett ord om att det i Danmark har varit den kallaste januari sedan mätningarna började - medan vi alltid blir nogsamt upplysta om när det någonstans har varit den varmaste perioden sedan mätningarna började.

Att pressen ibland ljuger munnen svart, det insåg jag redan i tonåren, alltså för sådär en 60 år sedan. Saken gick till så att när jag satt vid min morgontidning, råkade jag stöta på en artikel där jag själv var specialist. Jag höll på att sätta kaffet i vrångstrupen. Knökfullt av vilseledande glidningar och formuleringar, utelämnande av viktiga fakta, och en och annan lögn. Följdfrågan var ju given...   Hur var det då med alla dom där andra artiklarna, där jag inte var specialist? Artiklar som jag hade svalt med hull och hår!

Det händer mycket i klimatfrågan, allt var inte så enkelt som klimatalarmisterna trodde. Jag känner mig just nu väldigt osäker, behöver verkligen information - och det blir ju inte bättre av att massmedia ljuger genom tendentiösa beskrivningar och genom utlämnande av fakta. 

Bildkvalité från gamla tider

Det finns många berättelser om gamla objektiv;  deras speciella återgivning, deras bokeh och konstnärliga uttryck, liksom deras poetiska framtoning - och så vidare...  Ibland kan det bli lite väl fantasifullt, och av den anledningen har jag har kommit till uppfattningen att om man snackar om olika objektivs prestanda och egenskaper, då skall man stödja detta med bilder så att det visar vad man talar om.

Den här texten handlar om en klassiker, nämligen Zeiss Sonnar 1,5/5 cm - här i sitt första antireflexbehandlade utförande från 1940.

Objektivet kan ses som en vattendelare mellan gamla objektiv och nya objektiv. Det handlar om kombinationseffekten mellan en god korrektionsgrad i botten, och den nya och banbrytande innovation som Zeiss introducerade mitt under kriget - nämligen antireflexbehandlingen. Försäljningsstarten av den här världsnyheten omfattade fyra objektiv till Contax, och genomfördes på våren 1941 i de neutrala länderna Sverige och Schweiz. Antireflexbehandlingen ses allmänt som ett avgörande genombrott, och den har en rent enorm inverkan på bildens kvalitét.

Det finaste och dyraste man kunde köpa i Sverige under krigsåren och långt in på 1950-talet, var en Contax med Sonnar 1,5/5 cm T.

Låt oss se vad det objektivet går för.

Jag börjar med tre bilder tagna på full glugg - alltså bländare 1:1,5. Det jag avser att visa, är att redan 1940 hade man nått en sådan standard på objektiv av den högre kvalitén att återgivningen, även vid mycket stora bländaröppningar, fyller kraven för seriöst arbete än i dag. Som man kan se i bilderna här nedanför råder det en fullt rimlig skärpa och en angenäm avvägning i återgivningen.

Förutom full öppning; 1:1,5, har 1:2,8 samt olika nedbländningar till arbetsbländare använts. Samtliga bilder är fotograferade rakt av med hjälp av den bredbasiga avståndsmätaren i Contax II och utan korrigeringar, Skärpan ligger vid alla bländaröppningar alltid optimalt. Något fokusskift kan inte ses (det har ju varit lite snack om det i spalterna).

Här följer sedan två bilder med knappt två stegs nedbländning till 1:2,8 

Slutligen några bilder vid arbetsbländare  1:4 - 1:8

Bilderna jag visar här är unika. Det är nämligen mycket sällsynt med ett T-objektiv ur introduktionsserien som fortfarande är i fullt användbart skick - där man alltså kan förvänta sig samma prestanda som när objektivet lämnade Carl Zeiss i Jena året 1940.

Den situationen kommer sig av att AR-skikten på de inre linsytorna i objektiven helt saknar hårdbehandling. Kamerareparatörer som sedan inte har känt till den saken, har förstört de flesta genom att försöka putsa av de inre linsytorna på normalt sätt. Resten av de förekommande objektiven lider nästan alltid av ett kraftigt tapp i prestanda på grund av just beläggningar på de inre linsytorna. Till saken kommer slutligen att de två yttre linsyorna visserligen är hårdbehandlade, men det inom citattecken. Putsning via skjortärmen har många gånger gjort sitt till.

Hur kan det då komma sig att det objektiv som har använts här uppvisar prestanda som från fabrik?  Jo - jag förstörde ett sådant objektiv under den tiden när jag började lära mig reparera gamla kameror. Efter det utarbetade jag gångbara metoder.

Under extrem försiktighet, med supermjukt putsmaterial, och med det fjäderlätta trycket av en grammofonpickup,  går det att få bort de flesta smutsavlagringar utan att skada skikten. Den långa tiden sedan tillverkningen har nämligen fått dem att hårdna något.

                                     ________________________________

Bilddata:  Contax II med Sonnar 1,5/5 cm T  på Kodachrome 25.                                                                                                                                

Revolution kontra frälsning

Året var 1972 och jag var ute på stan med min Leica. Det hände alltid någonting - det var roligt att lyssna, spana in, och fotografera.

Här har vi den revolutionära arbetartidningen GNISTAN. Jag skulle bli förvånad om några arbetare läste den tidningen? Det var nog helt annat folk - men segervissa och debattglada, det var dom. Vänstervågen var mycket surfvänlig.

Man torgförde alltså tidningen Gnistan och ytterligare en publikation, nämligen Vietnam Solidaritet - som fick hänga med. Man avsåg att störta det gamla samhället via klasskamp. Det var om den saken allt skulle handla - men den här dagen blev man inte ensamma om ordet:

Plötsligt dök det upp unga killar från Frälsningsarmén, och dom höll sig med helt andra och synnerligen bestämda åsikter om hur samhället skall vara beskaffat. Jag fick den uppfattningen att dom hade kommit just för att konfrontera vänsterfolket.

Det handlade om uniformerade kadetter från Frälsningsarméns Krigsskola.  Ja, dom hade ju så häftiga namn och benämningar inom Frälsningsarmén på den tiden. Om man till exempel gick hädan, då blev man befordrad till saligheten - enligt annons i tidningen Stridsropet.

Båda sidor ansåg sig ha monopol på vad som är rätt här i världen - och fjädrarna rök i den konfrontation som nu följde.

Här var det inte frågan om att vända andra kinden till!

Den verbala stridstekniken var brutal och underhållningsvärdet mycket stort när frälsningsarmén gick till attack.  Jag insåg varför man hade tagit namnet av just en armé. Man skulle strida helt enkelt. Jag blev så fascinerad att jag fick skärpa mig för att få en och annan bild.

När inget annat hjälpte, tog den unga revolutionären till röststyrka fem (som man säger i det militära)...

Det var inte bara Frälsningsarmén och vänsterfolket som rök ihop, även vanligt folk kastade sig gladeligen in i diskussionen. Man hade bestämda åsikter, och på den tiden vågade man öppna munnen och man stod för det man tyckte - även i offentligheten.  

Plötsligt var dom överallt, kadetterna från Frälsningsarméns Krigsskola, och dom vek inte ner sig inför tidsandan. Dom tog striden i direkt konfrontation. Revolutionären med Arbetartidningen Gnistan  blev så upprörd att han måste rätta till snuset.

Vi kommer att segra, deklareras det trosvisst på publikationen - men så blev det som bekant inte.

                                                     *

I ett fritt samhälle ligger det nog ett stort egenvärde i att folk står för sina åsikter. Annars blir det inte mycket av det demokratiska samtalet som förutsätts pågå ute i landet. Vänsterfolket året 1972 stod förvisso för sina åsikter - men det var ju inte så svårt, där man gled fram på den lättsurfade innevågen.

Kadetterna från Frälsningsarmén däremot, kom i full uniform - under en tid då vanliga värnpliktiga inte vågade åka på permission i uniform, av rädsla för att bli mobbade. Dessutom kom man dragande med åsikter som var så långt från den rådande politiska agendan man över huvud taget kan tänka sig. Det var ett upplägg som krävde en hel del civilkurage.

Jag kommer ihåg att jag tänkte, där jag stod där med min Leica M3:

Heja Frälsis!

Vinterkyla & snö

Det är kallt högvinterväder med mycket snö i Stockholm i år, precis som förr i världen.

Haken är bara den, att till skillnad mot hur det ofta var förr, har solen haft svårt att samarbeta. Vecka efter vecka har en grå filt legat över staden. Först i dagarna har det lättat lite.  Jag fick gå till dia-arkivet för att uppleva hur det egentligen borde vara när det kommer så stora snömängder som denna vinter.

Upp ur arkivet kom det en fin serie från januari året 1985:

Det var ganska kallt - under tio minusgrader. Sippa och jag gjorde långa promenader i skogarna på Mälaröarna. För att inte drabbas av driftstopp på min Contax RTS II, hade jag batteriet under ytterkläderna med hjälp av en sladdförsedd batteriadapter.

Nyplanterad tallskog på Kärsön nära Drottningholms Slott. I dag har den vuxit upp till en vacker pelarsal. 

Jag har stor glädje av mitt omfattande bildarkiv. Inte bara för att orientera mig rent faktamässigt om vad som har hänt tidigare - utan även för nöjet att som här, återuppleva en fin vinterdag för länge sedan.

I dag är jag även nöjd med att jag tog mycket bilder runt mitt privata liv, och att jag använde material med kvalitet och hållbarhet. Det vanliga är att fotoamatörer från den tiden bara har kvar blaskiga urblekta papperskopior, som man mot bättre vetande soppade i snabblabbet runt hörnet - i ofta uttjänta kemikalier. Bilder som inte ser kul ut i dag.

"...Klang och skott - kungens slott! Mot skyarna höjs och ögat ömt förnöjs..."    Så skaldade Carl Mikael Bellman på 1700-talet. Och visst - en vinterdag som denna...

                                                     Filmen var Kodachrome 25