Kulturarvet - vinna eller försvinna?

På hösten 1984 kom jag glidande längas Hornsbergs strand här i Stockholm på en av mina extremt långa cykelturer som jag gillade vid den här tiden. Här fick jag se vad charmen hos ett fint gammalt hus kan sätta igång - och jag fick se vilka insatser som faktiskt kan komma ifråga när en ekonomiskt stark entusiast får hand om saken. 

En högreståndsvilla från sekelskiftet 1900 under totalrenovering

Lillstugan är redan färdig - med påkostad plåtslagarmöda på tak och skorsten. Samma gäller stora husets tak, blänkande takplåt och nymurade vackra skorstenar. Allt anfrätt virke i husets konstruktion byts ut. Verandan byggs upp på nytt, man förbygger den helt enkelt. Av den gamla verandan sparas bara takgavelns snickarglädje.

Jag tyckte att det var ett helt enormt projekt. Det här blev nog dyrare än att bygga ett nytt hus av god standard.

Om man tittar riktigt noga i bilden ovan, så upptäcker man byggherren själv som sitter och fikar. Jag klättrade upp och pratade med honom. Det ledde till en husesyn - och jag blev djupt imponerad!

Jag kände mig riktigt upplyft när jag cyklade därifrån.

Dom nobla villorna vid Hornsbergs strand byggdes under de första åren av 1900-talet när stränderna runt Ulvsundasjön tillhörde olika godsbildningar, men som mer och mer övergick till att bli exploateringsmark för den expansiva och burgna borgerligheten.

De flesta av dom gamla ståtliga villorna revs sedan under 1950-talet. Underhållet för att hålla en sådan villa i skick blev för betungande - löneutvecklingen för arbetskraft och prisutvecklingen på insatsmaterial var inte gynnsam för den som ville bevara. Sedan hade man även börjat snegla på att markens värde i de mycket väl tilltagna tomterna hade blivit lockande högt, då en ny och tätare bebyggelse ville in.

Den här gången klarade sig en av dom få kvarvarande klenoderna - på marginalen.

                                ____________________________

                                         Filmen var Kodachrome 64 

Det avgörande ögonblicket & omöjliga negativ

Vill man fånga ögonblicket så måste man skjuta på direkten - det avgörande momentet öppnar sig bara i några sekunder. Man brukar säga att det kommer som en snigel - men försvinner som en blixt.

Några motiv som jag hittade på en kontaktkarta fick mig att tänka på den saken - såpass att jag även gick till negativarkivet för att kolla upp bakgrunden: 

Vi är på Ålandsbåten och året är 1976. Jag hade just tagit ett par bilder av tjejen på andra sidan bordet och lagt ifrån mig kameran.  Då, precis när jag lyfter mitt glas, tar den påpassliga kvinnan blixtsnabbt upp min Leica och river av tre bilder - rakt av bara, med befintliga inställningar. Hon fångar en sekvens innan jag alls hinner samla mig.

Det här tiden fanns det ingen mer avancerad automatik - kameran var inte självgående, utan man fotograferade manuellt. I det här fallet blev negativen underexponerade - rejält underexponerade. Jag hade ju tagit mina bilder i medljus av ett relativt solbelyst motiv, medan hon å sin sida fotograferade åt andra hållet i motljus - men med samma inställningar. Men bilderna blev bra i sig.

Hur jag visste det? Jo, alla gamla mörkrumsrävar vet att ett mycket tunt svartvitt negativ som man håller mot en mörk bakgrund framstår som en positiv bild, om ljusvinkel och betraktningsvinkel är den rätta. 

Nåväl - hur jag än jobbade i mörkrummet lyckades jag inte få fram användbara pappersbilder, det var omöjligt att få till ett rimligen snyggt resultat - negativen var för underexponerade helt enkelt. Saken var högst frustrerande, men turligt nog så slängde jag inte dom trilskande negativen.

Nu långt efteråt, har jag helt andra möjligheter. Det klassiska mörkrummet har sin charm, men dagens teknik erbjuder ändå lite vassare redskap.

Med hjälp av mina två installerade bildbehandlingsprogram, har jag lyckats knäcka nöten med dom till synes omöjligt underexponerade negativen. Bilderna jag knåpade ihop är långt ifrån perfekta, dom lider av kvarvarande defekter - men är ändå rimliga tycker jag. 

Det var kul att kunna rädda dom här bilderna.

Genom sin omedelbara uppfattning och snabba fysiska reaktionsförmåga, åstadkom den här tjejen den kanske bästa porträttbilden från den här tiden, jag lär ska vara svårfotograferad - men här ser jag ju riktigt tillvänd ut. Hela saken nog beroende på överraskningseffekten i det avgörande ögonblicket, som hon så elegant tog till vara.

En enkel och opretentiös bildserie, men värdefull för mig som nästan alltid befinner mig på andra sidan kameran.

Blåsippan ute i backarna står

Same procedure as last year Miss Sophie?  Same procedure as every year James!

Just så - och för mig blir det samma procedur som alla år även med blåsipporna.

Dom här är från det tidiga 1980-talet.

Blåsipporna står där dom står om våren, precis som dom gjorde förra året - och precis som dom gjorde på Anna Maria Roos tid under 189o-talet då hon skrev de kända raderna:

Blåsippan ute i backarna står niger och säger;  nu är det vår!

Alice Tegnér tonsatte sedan - och folk har gått och nynnat i vårens vackra tid...

                   __________________________________________

                          Zeissobjektiv och Kodachrome 25 fångade bilderna.

AI:s blixtsnabba upphämtning av Contax IV

Det här kanske kan vara en liten väckarklocka. Skriver du något på nätet, så kan det hända att AI snabbt som blixten snor åt sig saken.

I går skrev jag en blogg om Contax IV, en nästan okänd prototypkamera (här) - ett dygn senare hade AI plocket upp hela saken, och kunde sätta informationen i helt rimliga sammanhang:

En liten varning är på sin plats. Om man utnyttjar AI:s erbjudande till olika fördjupningar, då ramlar man snart in på grava felaktigheter. Sin vana trogen fabulerar AI fritt när den inte riktigt vet.

Likväl var det hela lite läskigt. I morgon skall jag skriva om blåsippor.

                          ______________________________

En liten teknikhistorisk blänkare - bara för dom riktiga entusiasterna

Ett par mystiska lådor som som dyker upp ur det fallna Sovjetunionen - lådor med kameradelar från 1930-talet som skulle ha fått Leicas konstruktörer att blekna på 1950-talet. Delar till en extremt avancerad system/mätsökarkamera som skulle ha gjort M-Leican obsolet i förväg, och alltså överflödig. 

Det handlar om Contax IV - en kamera som var färdigutvecklad vid Zeiss Ikon AG i Dresden vid krigsslutet, men som på grund av krigsutgången inte blev satt i produktion. Kameran hade opto/mekaniska funktioner som var så avancerade att ingen kom att förverkliga dem. En realitet inom kameratekniken blev det först i och med det digitala. Ryssarna blev erbjudna Contax IV som krigsskadestånd - men ville inte ha den.

Hela saken föll i glömska tills dom här mystiska lådorna dök upp i Wien i början av 2000-talet. Det var frågan om saker som sovjetiska soldater hade stulit vid Zeiss Ikon AG i Dresden 1945, och som nu när Sovjetunionen hade fallit blev intressanta - då allt kunde säljas för goda pengar till väst.

                           ______________________

Förra årets aprilskämt gick ut på att jag lurade i fotopubliken att mina egna bilder från Klippiga bergen i Kanada 1990, var tagna av Ansel Adams (här). Tillräckligt många gick på den saken, för att det skulle bli riktigt kul. I år kör jag med ett mindre konfrontativt aprilskämt - ett reverserat sådant.

Saken gäller den inledande texten här ovanför, en text som representerar en sådan osannolikhet, att det med tanke på dagens datum ser ut som ett skämt - en bluff dagen till ära så att säga. Men allt är sant, vartenda ord!

Den här mätsökarkameran har inbyggd zoom i huvudsökaren som gör att alla objektiv mellan 28mm och 180mm får en sökarfyllande bild - precis som med en SLR-kamera eller en modern digitalkamera. Den saken är inte så enkel som man i förstone förleds att tro. Det räcker inte  med ett optiskt zoom-element i huvudsökaren - utan varje objektiv måste ha en egen optisk enhet, så att rätt förstoringsgrad matas in i avståndsmätarens sekundärfönster. Zeiss valde brännviddsspecifika roterande prismor anslutna till varje objektiv. 

Vi rör oss här långt före SLR-kamerans stora och tydliga sökarbild. Att få tillgång till en sökarfyllande bild, samtidig med den geometriska avståndsmätarens snabbhet och noggrannhet, och det upp till 180mm, hade inneburit ett enormt lyft för den rörliga fotografin. Det som var i åtanke här var naturligtvis Zeiss berömda Olympia-Sonnar 2,8/180 från olympiaden i Berlin 1936.

Vidare hade Contax IV en inbyggd exponeringsmätare som var korskopplad till tid och bländare, och en mycket avancerad tvärgående metallslutare. Det är vad man kan klura ut med hjälp av de mystiska lådorna från Sovjetunionen.

För dagens publik i störta allmänhet (om nu sådant folk trots varningen i rubriken skulle ha ramlat in) - skall det sägas att den teknik som beskrivs här, under 1930-talet och årtiondena därefter, nog skulle ha uppfattats som ren science fiktion. Det var en teknik som befann sig långt före M-Leican, men 20 år tidigare.

Contax IV skulle ha varit helt revolutionerande om den hade kommit ut på marknaden strax efter kriget - och den skulle ha förändrat småbildskamerans vidare utveckling.

Om man läser Zeiss Ikon:s årsredovisning 1945-46 uppmärksamt, så framgår det att man erbjöd Contax IV att ingå i krigsskadeståndet till Sovjetunionen, men ryssarna tyckte att konstruktionen var för avancerad - man föredrog att satsa på Contax II/III, som senare blev Kiev-kameran. Den saken visar att Contax IV inte befann sig på ett tidigt utvecklingsstadium, utan att det var en kamera färdig för produktion.

                                            _______________________

På mystiska vindlande vägar dök dom här kameradelarna i början av 2000-talet upp på det blivande WestLight Museet i Wien. En god vän, medicinalrådet Milos Mladek, var anknuten till museets inledande uppbyggnad - och han kontaktade mig.

Kameraslutaren landade så småningom här i Stockholm för teknisk avkodning och rapportskrivning - ett utmanande men extremt intressant arbete för mig. Utmaningen låg i att objektet var värdefullt och högt försäkrat under sin utfärd till Stockholm. Det var strängt förbjudet att skruva i slutarenheten - jag måste identifiera hela funktionen genom luppgranskning. Hela saken var ganska svettig, fram till den dagen då slutaren var tillbaka i säkerhet på WestLight museum i Wien.

Bengt Björkbom, en bekant profil här på FS, har suttit vid mitt kaffebord och hållit den här slutaren i handen. Något att berätta vid dom kända foto-fika sammankomsterna kanske... :-)

Efter mycket diskussioner mellan Stockholm och Wien, så publicerade Milos och jag en artikel i  the Journal of the Zeiss Historica Society:

                                   ___________________

                                      Bilder:   Milos Mladek