Dödskallar & gyllene salar

Från dunkla katakomber, dödskallar och benhögar, till gyllene palats och storslagen natur. Det är vad man bjuds på när man besöker Wien - huvudstaden i en forntida stormakt i hjärtat av Europa. Dit kom jag senhösten 1972 för att sammanträffa med mina föräldrar och med min centraleuropeiska bakgrund.

Jag inspirerades att plocka fram föreliggande bildmaterial tack vare Bjarne Holmgern, som på senare tid har visat inspirerande bilder från Wien här på Fotosidan.

   

Här går gränsen mellan det vackra naturområdet Wienervald och storstaden. Så kan det se ut i ett samhälle som bestämmer hur det skall vara - och kunna förbli

Schönbrunns stora slottsanläggning var från början ett sommarslott i lantlig miljö. Nu ligger det sedan länge i storstadens kant. Här bodde fram till 1916 kejsaren Franz Josef I av Österrike/Ungern - mest omnämnd som "Der Kaiser"

Kejsarens arbetsrum. Från det här lilla rummet styrdes den Habsburgska stormakten

Här är det guld som gäller! Det var från salen här under som Wolfgang Amadeus Mozart som femåring höll sin första konsert

                      

Stefansdomen i centrala staden. 

Utan att alls vara religiöst lagd, påverkades jag av den förtätade atmosfären. Byggnaden levde på något sätt. Tyngden av alla generationer som kommit och gått fanns kvar på ett märkligt sätt

Vägen ner till katakomberna spärras symboliskt av denna skulptur. Man förstår att nu skall man se upp!

Man ser det inte direkt, men här och där bland de staplade benknotorna sitter det inkilade dödskallar. Här finns han, Wolfgang Amadeus Mozart - utspridd och anonym

Under den här resan jobbade jag med en Leica M3. Filmen var Agfa CT 18 - numera tyvärr synligt åldersförändrad

     

När svartvitt gäller, del 2

I förra bloggen från i torsdags, visade jag lite svartvit landskapsfotografi.

Efter att ha plockat fram dom bilderna ur arkivet, och efter skanning och bildbehandling - står det väldigt klart för mig att merparten av bilderna (liksom bilderna här) nog aldrig hade kommit till, om dom hade komponerats som färgbilder från början, och att jag sedan hade försökt konvertera till svartvitt.

Svartvit fotografi kräver svartvitt tänk från början helt enkelt. Att konvertera färdiga färgbilder till svartvitt, är en slumpmetod. Ibland funkar det - men för det mesta funkar det inte så bra. Det som kanske var en bra färgbild, blir lätt till en högst medioker svartvit bild. En sådan slumpmetod leder alltså till att man få välja bort mycket av det tilltänkta materialet.

Man måste föreställa sig motivet i svartvitt innan man gestaltar den fotografiska bilden om det skall bli bra svartvit fotografi - det är innebörden i det svartvita tänket.

Förr, när man hade svartvit film i kameran, så lärde man sig att se svartvitt mer eller mindre automatiskt. Det fanns inte heller några lätta metoder för att konvertera en sorts bilder till en annan sort. Sådant erbjuder nu den moderna digitala tekniken, och därför måste man skärpa sig lite, man måste ställa om huvud och öga till svartvit fotografi mycket medvetet - och det måste man göra före det att man börjar fotografera. Efter en tids övning, så kommer det goda svartvita resultatet.

Bilderna här är från Afrika året 1969. 

Det som satt i kameran var Ilford FP 4 ISO 125, exponerad efter halva den nominella känsligheten, och framkallad i mycket utspädd Agfa Rodinal. Det ger ett mycket stort tonomfång (dynamiskt omfång).

Här är vi ändå på gränsen till vad som är möjligt - riktigt svarta tjejer mot nästan vit sand, och det under Afrikas sol mitt på dagen. Här har jag tänkt svartvitt redan från början - annars hade det nog inte gått hem.

Det var häftiga tjejer vill jag lova - tjejer som jag ville lägga till minnets arkiv.

 

______________________________

Bilderna är tagna med en Contax II försedd med Zeiss Sonnar 2/5 cm T.  Det var min första systemkamera, och den gav mig mina första lärospån i mer reportagemässig fotografi

När svartvitt gäller

   

Jag brukar lite roat erinra mig när jag första gången såg min nyfödde son - färgen på ätteläggen visade sig närmast vara falukorvens. Jag fick snabbt gå ut i korridoren och byta färgfilmen till svartvitt.

Det är ju ett drastiskt exempel på när svartvitt vinner lätt - ändå är det inte alltför ovanligt att svartvitt är att föredra rent allmänt. Jag menar då inte bara för speciell fotografi där det svartvita utgör ett särskilt valt uttrycksmedel, utan helt vanlig fotografi där svartvitt helt enkelt blir bättre.

  

Min sommarvilla Hasselvik ligger i kanten av Skärgårdshavet, det är nordens största skärgårdsområde som sträcker sig mellan Åland och Finland. Här har jag naturligtvis kajkat runt mycket under åren. Vad jag snabbt lärde mig var att färg alltför ofta gav ett mindre bra resultat, medan svartvitt för det mesta blev njutbart.

Det här beror på den åländska rödgraniten. Utan att ögat märker saken, ändrar den ton timme för timme en solig dag. Skillnaden i rödton mellan säg klockan 12:00 och klockan 15:00 kan visa sig vara så stor att bilderna inte går att visa på samma uppslag. Dessutom blir det rätt fult ibland. Väldigt röda klippor accepterar ögat i verkligheten, men inte så lätt i bild.

Här blev det alltså så att det ofta kom att sitta svartvit film i kameran när det skulle fotograferas i Skärgårdshavet, och som bonus fick jag under åren en god övning i att gestalta landskap i svartvitt - en nästan bortglömd konstart. Det visar jag gärna lite resultat av:

                                                Det är 1970-tal i Skärgårdshavet

                                 

                     Nästan okända sandstränder finns det gott om i Skärgårdshavet

                                           

Två tjejer är med i den här bildserien. Sippa förstås - hon var nästan alltid med. Sedan har vi mitt gamla X Vera, som var på besök.

Vera var lärare i svenska för invandrare, och ganska tyngd av sitt stressiga jobb. Här ligger hon på Österholm i Skärgårdshavet och tankar in den svenska sommarens frid bland klippor och solglitter

Bilderna är från 1970-talet, men skulle lika gärna kunna vara från 1930-talet. Det anknyter väl till det intryck man får när man rör sig bland Skärgårdshavets flera tusen öar  - tidlöshet

                  Zeissobjektiv stod för bilderna, filmen var Ilford FP 4 efter ISO 64

                         

                                

Storstaden som idyll

Stockholm har ju länge varit en millionstad, men ännu under slutet av förra århundradet låg det ett skimmer av småstadsidyll över många delar av staden.

Det är klart - stadsflanörer av min sort dras till sådana miljöer.

Som flanerande fotograf på stan ville jag fotografera själva stadsrummet med stämningar och skönhetsupplevelser, framtoning och funktion. Som antikvarie vid Stockholms Stadsmuseum hade jag ju synpunkter på stadsrummet som inte i första hand inbegrep dem som för tillfället sprang omkring där.

För att fånga saken ur min aspekt landade jag på det kvadratiska formatet, vilket ju även bjöd på en bra bildkvalitet. Det här var långt före den digitala bildens möjligheter.

Här följer alltså en serie bilder i 6x6 från 1980-talet. Det hela avslutas med lite synpunkter på att komponera i kvadrat.

Staden som idyll

Vid Djurgårdsbron. Uppenbar storstad - ändå småstadsstämning

En klassisk bakgård på Söder. 

Den här sortens miljöer har så länge presenterats via sotig svartvit film, att man tror att det var så i verkligheten - det var det inte. I själva verket var det ganska snällt och vilsamt

Här är jag på väg längs Strandvägskajen för att möta hustrun. Hon var bibliotekarie på Nordiska Museet

Mariaberget i morgonsol med sin klättrande bebyggelse från 1700, 1800, och 1900-talen. En tätpackad idyll

En stig upp mot Skinnarviksbergen som inte så många känner till

Gamla disponentvillan vid Mälarvarvet på Långholmen

På Djurgården. Vore det inte för Katarina kyrka som skymtar i fonden, så skulle man inte tippa på en storstad

Djurgårdsbrunnsvägen 60, alldeles i närheten av Sjöhistoriska och Tekniska muséerna. Här har det enligt ryktet för länge sedan utspelas ett passionsdrama liknande premiäraktrisen Elvira Madigan och löjtnanten Greve Sixten Sparre.   

Idyll med mörk underton?

Gamla nyheter - men hos Percy Andersson på Järntorget är det intressant i alla fall

Här är vi uppe på Söder vid Åsögatans förlängning. 

När jag kom till platsen drog jag lite efter andan...   Det måste ju ha varit här nånstans dom bodde Lotten och Henning!!   

Så levande har Per Anders Fågelström beskrivit saken i romanen "Mina drömmars stad", att jag alldeles hade tappat att det är fiktion - så manifesterar sig bra litteratur

Ångbåtens dag - det är det nog alla dagar om man har en ångbåt som den lille...

För 100 år sedan såg det ut så här på Blasieholmskajen mest varje dag - nuförtiden är det något extra på gång

Hamngatsgallerian - under en tid då det fortfarande fanns en rimlig balans mellan kommersiell exploatering och stil

Cirkus på Djurgården, en av Stockholms riktigt fula äldre byggnader - men i det här ljuset...

                                 

             ________________________________                        

Jag valde alltså det kvadratiska formatet när jag flanerade på stan. I jämförelse med den vanliga rektangulära bildytan så innebär det helt annorlunda förutsättningar.

Rollei kallade 6x6 för "Rymdformatet" - och skrev en liten bok om saken. Med det menade man, som jag tror, att om bildvinkeln är den samma åt båda hållen - då behöver ögat aldrig flacka hit och dit, och en känsla av rymd och lugn infinner sig i bilden. Det är svårare att komponera, men när man lyckas så ger det lön för mödan.

När man skall komponera kvadrater så måste man helt glömma den "liggande" kompositionen av ett rektangulärt format. Den kvadratiska bilden skall fyllas med bärande bildelement, inte bara år sidorna - utan likvärdigt uppåt och nedåt. Det är själva svårigheten - att få till meningsfulla bildelement åt alla fyra hållen. Dom flesta tycker att bildutrymmet uppåt är svårast att fylla på ett bra sätt.

 I den långa bildserie jag visar här ovanför har jag tillämpat det jag beskriver, och jag hoppas att det skall framgå i praktisk bild vad jag menar.

Det här med att bildvinkeln är lika åt båda hållen ger även andra mycket märkbara effekter i bild. Normalobjektivet blir nämligen inte normalobjektiv på samma sätt som med ett rektangulärt format. Formellt sett, när man räknar diagonalen av formatet, så anses runt 80mm vara normalobjektiv för formatet 6x6 - men eftersom det kvadratiska formatet innebär att man får med mera "framför fötterna", så ger det en extra vidvinkeleffekt (utan att avbildningsskalan för den skull påverkas). Normalobjektivet 80mm är därför någon slags semi-vidvinkel. Det här  har fått som följd att 120mm har blivit mitt mest använda objektiv för mellanformatet 6x6 på stan.

Zeiss Biometar 2,8/120mm - en favorit på stan.   Filmen var Kodacolor Gold 100 Professional

  

                                                    

För att bättre uppfatta det här med Rolleis begrepp "Rymdformatet" och den kvadratiska kompositionen speciella villkor, bör man ta en titt i plus-läge som gör det lättare att se helheten i bild.

Hur bygger ni egentligen??

Planeringen av den fysiska miljön anses ju vara viktigt inslag i den politiska och administrativa domänen. Vi får ju inte själva staka ut en tomt åt oss här i staden, och sedan sätta igång att fritt uppföra vårt hus. Sådana saker är det meningen att politiker och tjänstemän skall bestämma om och utarbeta lämpliga planer för - så att det blir ordentligt och professionellt utfört. Så att allt kan samsas, och att vi därmed får en effektiv och snygg stad.  Det är i teorin det - men hur är det i verkligheten?

Man kan ju undra hur snacket gick när man arbetade fram det här famösa bygget i Bromma i mitten 1970-talet? Vad jag kan se så var man lite kort i personalen. Det saknas både arkitekt och stadsplanerare.

Det hade varit kul att vara en fluga på väggen och höra på snacket, och lyssna till hur man lyckades skruva sig fram till detta. Jag häpnar varje gång jag går förbi - det ser nämligen likadant ut i dag.

Om någon vill se saken i verkligheten - förfäras i största allmänhet, reta sig till hjärtinfarkt, skrämma små barn, eller vad det nu kan vara - så går man stigen mellan Brommaplan och Olovslunds skola.

Det som den här bilden visar, är inget tillfälligt läge - under pågående förändring. Det har sett ut så här runt 50 år nu