Normalobjektivet & det normala

Normalobjektivet gör skäl för namnet. Om jag ger mig ut med bara ett objektiv utan speciella fotografiska planer, då är 50 mm ett ganska självklart val för mig som 24x36 fotograf. Det handlar om en mycket lyckad kompromiss mellan allehanda faktorer.

Eftersom man får ljusstyrkan i mest kompakt form, lägsta vikt, och mest ekonomiskt fördelaktigt, på just 50 mm brännvidd, så är det en 1,4/50 mm som sitter på min kamera. Den klarar mycket. Från dunkla prång på krogen, till blixtrande solbelyst snö. Behöver jag variera perspektiv? Ja, då använder jag fötterna. Bara om jag vet att det inte kommer att funka, tar jag med mig extra objektiv.

                               Zeiss Planar 1,4/50 mm T*  vid bländare 1:1,4

Det mest framgångsrika ljusstarka normalobjektivet i mera modern tid, är 1,4-normalen för 24x36 från Zeiss. Det handlar om ett sjulinsigt dubbel-Gaussobjektiv med den främre akromaten upplöst. Det här objektivet kom på marknaden i början av 1970-talet, och beräkningen gjordes av chefen för linsdesignen vid Carl Zeiss i Oberkochen i dåvarande Västtyskland, Dr Erhard Glatzel.

Objektivet som håller en hög optisk standard, är något av det perfekta all-around-objektivet för 24x36. Den saken blev grundligt bekräftad, då alla de stora tillverkarna följde efter - och kom att använda det här optiska konceptet i många årtionden framåt. Det spelar alltså ingen roll om det handlar om en 1,4/50 från Nikon, Canon, Minolta, Olympus, eller Pentax - det är ändå frågan om Erhard Glatzels Planar 1,4/50. Det gällde under 1900-talets sista tre decennier och en bit in på 2000-talet, med ytterst få undantag.

Zeiss tillverkar fortfarande den här 1,4-normalen eftersom den är svåröverträffad, och därför att den till ett rimligt pris hävdar sig bra mot de mycket dyra högavancerade alternativ som finns i dag.

                          __________________________

Företaget Zeiss är ju berömt för sin bildåtergivning alltsedan man började att tillverka fotografiska objektiv i slutet av 1800-talet. Ryktbarheten bygger på en långt driven korrektion, men även på en fin avvägning av ingående faktorer - en bra avstämning av aberrationer och restfel helt enkelt. 

Det som man här kan titta lite extra på i de tre inledande bilderna, är de mjuka och fina övergångarna mellan skärpa och oskärpa på bländare 1:1,4. När man har en sådan återgivning i botten, får man ett bra helhetsintryck - trots det mycket begränsade skärpedjupet på den stora bländaröppningen. Den tredje bildens kompositionsidé bygger i stort sett helt på den saken.

                          ____________________________________

De inledande bilderna visar hustrun och grabben när vi smörjer kråset med våfflor vid Kina Slott i maj 1995.  Kamera var Contax RTS II och filmen Kodachrome 64.

Extra erbjudande

Extrapris? Humm...

Det är ju alltid kunden som får stå för extrapriserna - på ena eller andra sättet. Som konsument skall man nog se upp lite med ett och annat erbjudande.

Detta dök upp på vår lilla lokala begravningsbyrå på 1980-talet. Tur att man inte lät sig frestas...

Vi tyckte att det var riktigt kul, Sippa och jag. Vi trodde först inte våra ögon! Ibland är folk rent roande aningslösa...

Undrar förresten vad Gösta Larsson gjorde med den insparade slanten?  Rummlade på stan?  Festade med ett gäng Scandal Beauty?

Provokativt att fota analogt?

Analogt versus Digitalt

Här är man på minerad mark. Därför vill jag från början göra klart, att enligt min mening är diskussionen "Analogt/Digitalt" inte är speciellt meningsfull. Vad man använder för utrustning måste inte var kontroversiellt. Framför allt är det inte en fråga för andras avgörande. Fotografi är fotografi, oavsett vad det är för kamera som är i arbete.

Med den saken sagd, finns det ändå en hel del att säga om denna märkliga debatt, som tycks fortsätta - år efter år.

Som kort historik i saken kan man nämna att den digitala fotografin passerade sitt tröskelvärde strax efter sekelskiftet - någon gång runt 2003. Jag kommer ihåg att jag var inne i en fotoaffär här i Stockholm. Jag hade en Leica på turistplats på magen, och den unga expediten pekade på densamma utstötande ur mungipan: 

"... Den där ská rú sälja se´ru - snart kan du inte köpa film mera... se´ru!"

Så såg det onekligen ut för lång tid framöver. Filmförsäljningen droppade i en kurva som blev brantare år efter år. Men sedan hände plötsligt något - något helt oväntat. Det är oklart när det började, det smög sig på liksom - men jag gissar att det var någon gång runt 2015, och med en tydligt ökande trend efter 2020. Ungdomar började intressera sig för analog fotografi - en del av dem var så aningslöst fräcka att dom kallade det för "den riktiga fotografin". Rätt som det var gapade fotoaffärernas filmhyllor tomma - kidsen rakade rent, och filmpriset stack iväg något rent otroligt! Fenomenet är dessutom internationellt.

Det som hände var alltså att unga människor ställde digitalkameran åt sidan till förmån för en äldre analog kamerateknik, och dom orsakade en hajp för den mer eller mindre saligen avsomnade analoga fotografin - en fotografi som redan var uträknad, men som nu alltså plötsligt inte var det. Hajpen fortsätter...

Provocerande?  Kanske det - man får nog titta lite närmare på den saken:

Jag har läst in mig lite på vad som har sagts här på Fotosidan och på annat håll i den här debatten.

Försöker analoga fotografer att hävda att den analoga fotografins är överlägsen den digitala fotografin?  Nej så är det inte - bortsett då från uppenbara barnsligheter som det där med; "den riktiga fotografin". Annars erkänner man öppet och oförbehållsamt den digitala fotografins tekniska fördelar - men man tycker att den är tillrättalagd och rätt tråkig, att den analoga fotografin ger mera tillfredställelse och djup. Att det helt enkelt är roligare att fotografera analogt. Jag skulle gissa att det är här som skon klämmer...

Försöker då digitala fotografer å sin sida att hävda att den digitala fotografin är bättre? Ja, det förekommer helt klart i debatten. Det går att peka på många sådana exempel. Man slår in redan öppna dörrar, och vill skriva andra på näsan. Man har en ogenerös attityd och har svårt att svälja att någon, helst då unga människor, lämnar det digitala för att utforska något annat.

Men vänta nu vill jag säga - det handlat ju ändå om en hobby för nästan alla här på Fotosidan. Man gör väl som man vill?  Var och en är faktiskt enväldig domare i alla frågor som gäller innehållet i den egna hobbyn. Låt oss nu vara överens om det uppenbara. Fotografi är det vi förmodas syssla med, och en icke-debatt är alltid en icke-debatt.

Låt oss var fotografer!

Med hjälp av en lins projicerar man en optisk avbildning till en upptagningsyta i en mörk kammare. Under 1700-talet fäste man bilden genom att rita av den på ett halvtransparent papper. Sedan kom man på att man kunde fästa bilden med hjälp av en tunn hinna ljuskänsliga silversalter - och på senare tid, att man kan göra det med hjälp av en digital sensor.

Så bra!   Är det något att bråka om?

Den bästa av dom alla

Det här är Yoshihisa Maitani, mannen bakom en av dom största kameraframgångarna - nämligen Olympus OM-1.

I ungdomen var Yoshihisa Maitini en ivrig Leicfotograf. Han använde en Leica IIIf. Han blev märket trogen i många år, och med sin M-Leica fotograferade han sin omgivning, och fann många uttryck för sin fotografiska glädje. En dag behövde han ta några riktiga närbilder - men när han insåg vilka krångliga och dyra tillbehör han då måste köpa, så kända han sig både ställd och irriterad.

Det här var i slutet av 1960-talet och den stora boomen för den enögda spegelreflexen från Japan var i full gång. Kamerorna hade efter hand vuxit sig större och större.  Maitani började att fundera:  Det måste ju gå att konstruera en SLR-kamera som är lika liten och tyst som en M-Leica!

Då han var verksam som tekniker och kameradesigner vid Olympus Optical Co., Ltd. i Tokyo sedan 1956, med flera egna konstruktioner i bagaget, låg ett sådant projekt nära till hands. Planer drogs upp, och Maitani skred till verket i vad som skulle bli hans yrkeslivs höjdpunkt.

Resten är fotohistoria...

Olympus OM-1 är en av dom största succéerna i branschen. Kameran håller hälften av vikt och volym mot dåtidens ledande SLR-kamera, Nikon F - ändå är sökaren betydligt större och ljusare. För samtiden framstod det som rena trolleriet. Jag kommer ihåg hur jag häpen stod med min första Olympus OM-1 i handen i mitten av 1970-talet. Det blev köp direkt - och en lång kärlekshistoria.

När kameran först visades på Photokina i Köln 1972 - försattes konkurrenterna i chock. I desperation började man sprida elaka rykten om att kompaktheten var en följd av en svag och undermålig mekanik. Det här var alltså en vek kamera som man nog skulle undvika.

Sådant snack kan jag som kamerareparatör helt avfärda. Jag har varit inne i alla dom klassiska japanska SLR-kamerorna. Den mekaniska byggstabiliteten och kvalitén hos Olympus OM-1 är utan anmärkning. Kompaktheten följer av ett innovativt och begåvat konstruktionsarbete.

Det kan vara intressant att detaljstudera åtminstone ett konkret exempel på hur Maitini gick tillväga för att spara in så mycket volym - och här är det ett exempel som är signifikant och lätt att illustrera. Man ser det i snittritningen ovan:

Kamerans exponeringsmätare styrs av en CDS-cell vars värden visas i sökaren via en nål från en galvanometer. Det var den vanliga metoden vid den här tiden. Både selenceller och CDS-celler kopplade till ett vridspoleinstrument. Många var så förtjusta i den analoga visarnålen, att man sedan fick svårt med nyare teknik.

Det besvärliga med den här saken är att instrumentets vridspole tar så stor plats. En sådan klump är även i vägen och stör det mekaniska flödet i konstruktionen, liksom att konstruktörens handlingsfrihet inskränks - men Maitani hittade en okonventionellt lösning. Han placerade helt enkelt inte spolen inne i själva kamerahuset - utan inne i den vridknapp uppe på kameran, där man ställer tiderna på en vanlig SLR-kamera. Tidsinställningen flyttade han i stället ner runt basen på objektivet - där den inte tar någon aktiv ny plats i anspråk alls.

Det var så Maitini jobbade -  att tänka utanför boxen.  

Slutresultatet:  En kamera som har mått av en Leica M, och dessutom, precis som Leican - en mycket tyst och vibrationsfri funktion. En extra kraftig pneumatisk dämpare för spegelfunktionen, det tog sig Maitini plats för. Man ser den tydligt i snittritningen ovan.

                             ______________________________

Yoshihisa Maitani gjorde ett fantastisk jobb, och skapade en fantastisk kamera - en kamera som fortfarande i dag är storfavorit för många traditionalister. Enligt min mening är den här kameran den bästa av dom alla - om man har allmänna behov.

Den bästa av alla tusenbröderna från den uppgående solens land under det sena 1900-talet.

Stolt fotograf

Det jag sysslar med som fotograf är avbildning och gestaltning. 

För mig handlar det om att tillämpa fotografins grundläggande natur och styrka - det som skiljer den från andra avbildande tekniker.  FOTOGRAFI - är att gravera med ljus. En fysikalisk process som håller fast verkligheten i form av en optisk projicering. Det är vad man gör när man fotograferar.

Visst kan man utöva andra bildmässiga uttryck inom fotografins ramar, men då finns det alternativa bildtekniker som borde passa bättre i sammanhanget än att fotografera. Skall man göra något som liknar en akvarell - då är de väl bäst att göra en akvarell? Eller vill man tillföra andra  mönster, kan man förstås göra det - men vad har dom i ett fotografi att göra? I min värld får fotografin vara just fotografi. Den skall inte bestå av omfattande tillägg som inte är av fotografiskt ursprung.

Som man förstår så avvisar jag konstnärligt manipulativ fotografi, och jag tycker illa om fotografi som urartar till rena navelskåderiet. Jag fångar verkligheten med hjälp av fotografisk teknik, och gör fotografier inom enkla och lättdefinierade ramar. Jag avbildar och gestaltar mina motiv genom den fotografiska projektionen.

Till min tillfredställelse kan jag konstatera att det är vad de flesta här på Fotosidan gör, speciellt dom som har många läsningar och kommentarer. I samtal och diskussioner märker jag ofta, att det är vad folk tycker att fotografin är till för - avbildning och gestaltning.

Så ser jag saken i alla fall,  från min horisont:

En stolt fotograf i K.W. Gullers anda och efterföljd.