Höstglädje

När det ser ut så här utanför mitt fönster till frukost - ja, då börjar jag att fundera om det inte är läge för att plocka fram någon gammal klenod ur vitrinskåpet och ladda en rulle svartvit film. Hösten är ju en utmärkt tid för svartvit fotografi.

Här följer alltså lite nedslag från den gamle mannens promenader helt nyligen.

                     

                         ________________________________________

På axeln hängde en av dom klassiska japanska SLR-kamerorna, nämligen en Olympus OM-1N. Den var laddad med Agfa APX 100 nominellt exponerad, och soppad i Rodinal.

Hitlers gåva?

Ni har nog hört det gamla journalistiska rådet: ”Kolla aldrig en bra story”.

Om man gör det, så kan det hända att allt det roliga bara försvinner. I linje med den saken ligger även det krassa konstaterandet att:  "Om något verkar för bra för att vara sant - så är det nog inte sant”.

               

Ganska länge har mitt namn varit väl etablerat, både här hemma och ute i stora världen då det gäller företaget Zeiss historia - och en gång blev jag uppringd av en fotoagentur som var i kontakt med en person, som hade en Contaxutrustning som var en gåva från Adolf Hitler till Eva Braun på julafton 1943. Kunde jag ta en titt på sakerna, och verifiera deras äkthet? Tidigare experter hade menat att det inte var någon diskussion om äktheten (vilket det uppenbarligen var i alla fall).

Grejorna anlände – och jag måste säga att jag faktiskt drog efter andan när jag öppnade utrustningsväskan. På insidan av väskan satt det en vackert patinerad silverplakett med inskriptionen: ”Für meine einzige vertraute Liebchen Eva. Adolf. Weinachten 1943”.  Vilket borde bli ungefär: Till min enda förtrogna käraste Eva. Adolf. Julen 1943:

                           

Förstaintrycket var alltså högst intresseväckande. Utrustningen andades historiens vingslag - men det intrycket visade sig strax vara resultatet av ett målinriktat fifflande i avsikt av att lura ”Hitlerdårar” - det vill säga samlare av Hitleriana. Saken höll inte många minuter inför en Contaxspecialists argusöga.

Det var många saker som inte stämde riktigt, omständigheter och detaljer som jag inte skall trötta läsaren med. Ett par nedslag bara:

Det tydligaste var kanske att kamerahuset var en exportmodell avsedd för anglosaxiska länder, där Zeiss enligt engelsk lag var skyldiga att gravera frasen: ”Made in Germany” på kamerahusen - en gravyr som annars inte förekommer på Contax. Sådana kameror avsedda för export till den engelska världen tillverkades av uppenbara skäl inte efter krigsutbrottet. Jag tror inte heller att vår Adolf behövde gå ut på begagnatmarknaden när han köpte julklappar.

Som om detta inte räckte av monumentalt förbiseenden av förfalskaren, borde en sådan exportkamera ha sin avståndsskala i feet - men här var det meter. Kameran var troligen ett hopplock. Slutligen  - man kan ifrågasätta om Hitler skulle ha accepterat engelsk gravyr på sin storståtliga gåva?

En ytterligare mycket märklig sak, var att objektivens yttre linsytor var hårt oxiderade - så hårt att hela kameran borde vara rejält igenoxiderad om den hade vistats i så extrema omständigheter. Så var inte fallet. Kamerahuset var rent och fint inuti, inte ett spår av någon oxidation. Förfalskaren hade brett på alldeles för mycket i sin iver att det skulle se häftigt ut. Det var väl inte precis tänkt att någon samlare av Hitlerprylar skulle kunna öppna kamerahuset för att titta efter hur det egentligen stod till. När det sedan gäller alla dom andra oegentligheterna som jag genast hittade, kalkylerade man lugnt med att målgruppen - Hitlerdårarna alltså, inte skulle ha några som helst kunskaper om.

   

Så långt var min undersökning fullt tillräcklig för att med absolut säkerhet fastslå falsariet, men de sista spikarna i kistan slogs av hustrun, bibliotekarien. Hon bidrog med de riktigt roande omständigheterna när hon redovisade resultatet av sin litteratursökning.

I Albert Speers memoarer blev man upplyst om att han var överraskad över att Hitler alltid gav rent uppseendeväckande enkla och anspråkslösa presenter vid högtider och bemärkelsedagar. Då blir blir det lite knepigt med en stor Contaxutrustning, som vid tiden ifråga representerade en mindre förmögenhet. Utrusningen vi ser i väskan här borde ligga på runt 170 000:-  i dagens penningvärde. Om man sedan väger in den stora skillnaden i inkomstfördelning som gällde, så var det frågan om - just en förmögenhet.

Med stigande munterhet tog vi även del av Hitlers sekreterares redogörelse:

”...Julen 1943 kom, men ingen av oss brydde sig särskilt mycket om den – Hitler ignorerade den totalt. Inte en enda kvist av Järnek eller Murgröna. Inte ett enda ljus erinrade om fridens och kärlekens högtid...”

Som sagt - kolla aldrig en bra story!

Eva fick alltså inte någon Contaxutrustning. Det var illa - hon var en mycket bra fotograf. Det var i sådana sammanhang hon träffade Adolf. Hon jobbade som assistent åt den kände fotografen Heinrich Hoffmann.

Jag har alltid tyckt lite synd om Eva Braun. En enkel, jordnära, och lojal person som hamnade i vidriga omständigheter - omständigheter där hon var chanslös.

                   ________________________

                

Texten är en bearbetning av en artikel jag publicerade i tidningen FOTOGRAFI, Nr. 9  1994.

Kodachrome

På en flygbas under andra världskriget - över 80 år gamla Kodachromebilder.

Kodak började marknadsföra Kodachromefilmerna 1935. Det var ett enormt lyft för den nya småbildsfotografin. En tidigare inte skådad skärpa och en nästan total frånvaro av korn - därtill riktigt hyggliga färger. Filmens känslighet var runt ISO 10. Här var det stadig hand som gällde.

Flygplanet vi ser är ett Douglas B 26 Invader.

Och förresten - var tror ni att nästan alla digitala bilder av i dag kommer att befinna sig om 80 år?  En digital bild är alltid knapptryckningen eller buggen från förintandet.

Skanna & Bildbehandla

Att skanna och bildbehandla välexponerade Kodachrome 25 dia är faktiskt ett rent nöje.

Det handlar inte bara om att rutinerna numera går smidigt för mig, utan även om att det är ett avancerat sätt att umgås med de egna bilderna. Bilder som man har under bildbehandling har man under lupp, och man får en fin inblick i vad det är man egentligen har fotograferat. Man tittar verkligen på sina egna bilder.

Det associativa värdet är högt, och på så vis är det rena tidsmaskinen. Det är lätt att fastna i en försvunnen värld som plötsligt ligger öppen. Många gånger består den associativa triggern bara av att det ligger lite prylar framme på ett bord - och så väcks sedan länge glömda minnen till nytt liv. 

Sedan kommer så raden av tekniska avgöranden man har att ta ställning till, om hur man bäst skall gå tillväga för att göra "Landet längesedan" rättvisa i bild.

Den digitala hanteringen är numera problemfri - men sådana saker kommer ju inte gratis. Allt efter det att kunskaperna har ökat, har ju även kraven ökat. Jag finner ibland att jag inte längre är nöjd med tidigare skanningar - när jag har upptäckt att det går att göra saken bättre.

Jag började lära mig bildskanning och bildbehandling runt året 2010, och är nu inne på min tredje skanningsomgång av delar av mitt diaarkiv. En kompis till mig är i samma sits - men efter tre genomskanningar, slängde han originalen, för att inte frestas till en fjärde omgång...

Så drastisk vågar jag inte vara. En stor fördel med att ha fysiska original, är ju att man alltid kan gå tillbaka till dem. En fysisk bild kraschar inte - och hur gammalt ett Kodachrome dia kan bli, det vet ingen.

I år har jag nyskannat 1984 års bilder. Årgången består av drygt 1000 Kodachrome dia - och det kan man ju inte slänga i famnen på läsaren. Några rutor kan ju ändå vara kul, eftersom jag vet att det finns många därute som gillar Kodachrome. 

  

Midvinter i januari 1984.

                                                          Livskamraten.

Vårt gamla koloniområde. Här kan man än i dag titta på Anna Lindhagens typstuga för den svenska kolonirörelsen.

Hemma hos oss - musöron på björken. 

Jag hör dig nog...

Sommar och röda Ålandsklippor.

Att sitta kväll...

                      Kameran var Contax RTS II, och filmen var Kodachrome 25

    

Kreativa lösningar?

Jag har nött mycket sulor längs kajerna i Stockholm under åren. Det betyder att jag har fått se en hel del både roliga och underliga saker. Här från Strandvägskajen 1984 - och den ädla konsten att bygga ett däckshus av staplade plankor.

Jag kommer ihåg att jag stod mållös en lång stund...