Första maj, första maj, varje sliten kavaj...

I dagens debatt är det många som menar att första maj är en relik från en svunnen tid? Då kan det ju vara lite kul med bilder från just en svunnen tid, nämligen från första maj 1992 - för 34 år sedan. Det var ett samhälle som var rätt likt vårt, men ändå så olikt. Det finns massor av subtila skillnader - och sedan skillnader som är allt annat än subtila.

Jag har dagen till ära suttit och tittat på dom här bilderna. Och ja - vad säger man? Var och en får tolka efter eget tycke.

Var det bättre förr? 

Mja - det tänker jag inte ge mig  in på, eftersom partipolitiska resonemang inte hör hemma på en fotosida. Här får vi nöja oss med vad bilderna berättar - och det är ju en bit på vägen. 

I övrigt tycker jag att det är fart och fläkt i bild. Hemligheten är perspektivet - man skjuter från knästående.

Avsked från Hasselvik

Alla vackra sagor har en början och ett slut.

Hasselvik har varit familjens sommarparadis i över 100 år. Nu i fjärde generation finns det ingen som kan ta över och jag måste ta konsekvenserna. Av åldersskäl klarar jag inte längre logistiken. 

Ett landställe på tre hektar med två boningshus och diverse andra byggnationer. Ett landställe med 400 meter egen strand och med en vacker gammelskog, men en skog där det med regelbundenhet kommer ner hundraåriga träd - det går inte att förena med en farbror som hunnit bli gammal på riktigt...

Året 2019 efter den förfärliga stormen "Alfrida" som höll orkan i vindbyarna på Åland, gick jag ensam i de stormfällda delarna av skogen på Hasselvik med motorsågen i hand, och röjde undan elva vresiga exemplar av hundra till hundrafemtioårsträd som hade fallit över stigarna. Jag var då 75 år gammal - och täljde mig samtidigt ett rykte i den närbelägna byn. I dag skulle jag nog inte klara av att såga upp ett enda sådant monster till träd. Det är bara att inse realiteter.

                                                              *

En stor påse pengar på banken - men bara en liten påse sommarglädje framöver.

Äppelträden blommar på min ungdoms Hasselvik. Det är så här jag vill komma ihåg saken. För mig går minnets valör mycket åt det svartvita hållet.

Undersköna Quinnor

Det handlar om en bortglömd strip testnegativ, sådant som jag vanligtvis slängde - men som jag nu hittade i arkivet när jag sökte efter annat.

Året är 1973 och den nygifte fotografen, som helt klart begriper att han har gift sig med världens skönaste kvinna - övar fotokonsterna på sin käraste. Önskemål och allehanda anvisningar står som spön i backen.  Titta hit, titta dit! Gör si, och gör så...

Den nyblivna hustrun försöker vara till lags.

                                       Snart nog ruttnade modellen på hela saken!

                                              Tänk vad man kan hitta i arkivet.

Som en död fisk

Det här är en av våra främsta skalder genom tiderna, Gustaf Fröding. Något av en favorit för mig inom svensk litteratur. I bilden till vänster ser vi honom i den kända studentbilden från 1879.

Stackars Gustaf ser ut som en död fisk - snacka om vattnig blick! Saken beror på att dåtidens ortokromatiska film var överkänslig för blått. Det fick som följd att svenska flaggan ser ut som den finska, och att Gustaf Fröding som var blåögd alltså ser ut som en död fisk. Inte bra, vare sig i Finland eller här. Därför beslöt jag mig för att ge den genom århundradena bildmässigt baktalade Fröding, hans skarpa och iakttagande blick tillbaka.

Jag har använt kloningsverktyget i ett enkelt bildbehandlingsprogram. Det tog mig fem minuter. Det enkla programmet var ACDSee 6 for Leica. Det följde med gratis om man köpte en Leica M9 året 2009. Ett litet program som än i dag klarar av rätt avancerade grejer, och som har mycket bra släpgrafer. Att förändra ögon i en bild är en grannlaga uppgift, rätt avancerad - men verktygen behöver för den skull inte vara märkvärdiga i sig.

Ögonen, blicken, är själens spegel. Jag tror att Gustaf skulle  ha känt sig komfortabel.           

                    ________________________________

Det skulle kännas konstigt att skriva om Gustaf Fröding utan att ge åtminstone något litet smakprov på hans suveräna bundna vers.  Så här kommer några korta klipp ur en mycket lång dikt, nämligen "Oscarsbalen" från 1894.

Det var mormor som reciterade vid fotogenlampans sken på Hasselvik när jag var liten. Det var något som hon var mycket bra på - hon var nämligen från en tid när man inte kunde få underhållning bara genom att trycka på en knapp. Hennes bravurnummer gav mig tidiga insikter i att unga flickor kunde vara fjompiga och självupptagna - liksom att gamla damer kunde vara imponerande societetsdrakar:

Kulturarvet - vinna eller försvinna?

På hösten 1984 kom jag glidande längas Hornsbergs strand här i Stockholm på en av mina extremt långa cykelturer som jag gillade vid den här tiden. Här fick jag se vad charmen hos ett fint gammalt hus kan sätta igång - och jag fick se vilka insatser som faktiskt kan komma ifråga när en ekonomiskt stark entusiast får hand om saken. 

En högreståndsvilla från sekelskiftet 1900 under totalrenovering

Lillstugan är redan färdig - med påkostad plåtslagarmöda på tak och skorsten. Samma gäller stora husets tak, blänkande takplåt och nymurade vackra skorstenar. Allt anfrätt virke i husets konstruktion byts ut. Verandan byggs upp på nytt, man förbygger den helt enkelt. Av den gamla verandan sparas bara takgavelns snickarglädje.

Jag tyckte att det var ett helt enormt projekt. Det här blev nog dyrare än att bygga ett nytt hus av god standard.

Om man tittar riktigt noga i bilden ovan, så upptäcker man byggherren själv som sitter och fikar. Jag klättrade upp och pratade med honom. Det ledde till en husesyn - och jag blev djupt imponerad!

Jag kände mig riktigt upplyft när jag cyklade därifrån.

Dom nobla villorna vid Hornsbergs strand byggdes under de första åren av 1900-talet när stränderna runt Ulvsundasjön tillhörde olika godsbildningar, men som mer och mer övergick till att bli exploateringsmark för den expansiva och burgna borgerligheten.

De flesta av dom gamla ståtliga villorna revs sedan under 1950-talet. Underhållet för att hålla en sådan villa i skick blev för betungande - löneutvecklingen för arbetskraft och prisutvecklingen på insatsmaterial var inte gynnsam för den som ville bevara. Sedan hade man även börjat snegla på att markens värde i de mycket väl tilltagna tomterna hade blivit lockande högt, då en ny och tätare bebyggelse ville in.

Den här gången klarade sig en av dom få kvarvarande klenoderna - på marginalen.

                                ____________________________

                                         Filmen var Kodachrome 64