Mera analogt Panorama

Jag har tidigare visat här i bloggen att jag gillar att göra panorama-bilder, dels genom "crop" eller genom att jag "stitchat" ihop bilder horisontellt till ett panorama men även sk. Brenizer-bilder som är sammansatta i flera rader, med kort skärpedjup, men inte nödvändigtvis i panorama format. Men självklart kan man göra panorama av bilder sammansatta i flera rader också. Bilden ovan på Stegeborgs slottsruin är sammansatt av 16 bilder i två rader, dvs 8x2. Det som är lite kul med den här bilden är att den är tagen med en Leica M6, dvs en analog kamera med film. Det gör att jag har mycket högre verklig upplösning och detaljrikedom i den färdiga digitala bilden än vad jag kan klämma ut ur en enda inscannad bild i 35 mm format. 

Efter att filmen (K0dak Ektar 100) blivit framkallad, så "scannade" jag negativen med en digitalkamera, min Nikon D850 med ett 60mm macro-objektiv och importerade RAW-filerna (i 46 megapixel) in i Capture One. Jag vände dem till positiva, gjorde grov fix av vitbalansen och generade TIFF-filer. Dessa importerade jag in i Affinity Photo, och stitchade till ett panorama, som jag importerade in i Capture One igen. Där gjorde jag slutredigeringen. Crop'ade till en ett lagom format på 18891 x 8373 pixlar. Jag utnyttjade att jag även tog en likadan panoramabild digitalt, som jag kunde använda som referens. Capture One har en finess, som jag gillar - att man kan låta den försöka matcha "stilen" i en referensbild. Superbra om man, som jag, har svårt att se om färgerna är lite fel, eller rättare sagt vad som är fel. Är det ett grön-stick eller ett gul-stick? Det är alltid svårt att bli nöjd när sitter och drar i olika slider hit och dit, eller för söker hitta en bra grå-punkt i bilden. Men matchningen mot en annan bild gör att det går fortare om man redan har en bild som referens.

Men hur gjorde jag när jag tog 8x2 bilder som ska skulle sättas ihop?

Så här gör jag. För det första är det ju viktigt är att man tar bilderna med lagom mycket överlapp och med samma exponeringvärden, annars blir ibland svårt att jobba med bilderna i datorn. Det underlättar naturligtvis om man har ett stativ och att man inte har moln som rör sig framför solen hela tiden så att ljuset ändras. Alla 16 bilderna är "höjdbilder", dvs är tagna i porträtt-läge, så med kameran på stativ måste den gå att sätta så. Det kan man göra på olika sätt. Jag använder slags en L-bracket, som ser lite annorlunda ut mot hur de brukar ser ut. Min L-bracket sitter på stativhuvudet, inte på kameran. Men jag har ett kombinerat grepp och snabbfäste på kameran, så att jag inte behöver skruva fast kameran på stativhuvudet. Sen vill jag ha möjlighet att sätta stativhuvudet i nivå, med ett vattenpass, så att jag kan panorera perfekt horisontellt. 

Ett stativhuvud som kan panorera behövs naturligtvis. Nästa sak att är att jag helst vill fästa kameran så att vridpunkten liggen i den sk. "icke-parallax"-punkten, "no parallax point"  eller "nodal-point" som en del säger. Därför sätter jag kameran på en platta som jag kan skjuta lite bakåt. Detta är dock inte så viktigt om man har långt avstånd till motivet. I det här fallet har jag dessutom två rader med bilder så jag behöver kunna vrida i vertikalled också. Därför har jag två panorerings-huvud i vinkel på min L-bracket.

Men kameran fastsatt, ser det ut så här:

Färgfilm återuppväckt

Film som lagrats i frysen kan hålla sig nästan hur länge som helst. Åldrandet liksom stannar upp. Om man inte har den i frysen, åldras den mer om den har hög ISO. Så vad sägs om en film med ISO 25 som lagrats i frysen i 30 år? Jag köpte en Kodak Ektar 25 för ungefär 30 år sedan. Den filmtypen tillverkas tyvärr inte längre. Finns bara ISO 100, numera. Utgångsdatum stämplat på förpackningen är 12/1995.

Jag valde att framkalla den själv. Första gången i mitt liv jag framkallat färgfilm C41. Men det är egentligen inte speciellt annorlunda än vanlig svartvit framkallning. Bara att man kör med högre temperatur (som man löser med en Sous-vide i en plastbalja). 
Men att redigera de inscannade negativen sedan i datorn är lite mer jobb. Det måste jag bli bättre på. Särskilt färgbalansen.

Jag och min fru gav oss iväg till ett naturreservat vid Vättern. Jag fotade panorama som jag tänkte stitcha ihop i antingen Capture One Pro eller Affinity Photo. Det visade sig svårt av någon anledning. Inget av de vanliga sätten funkade. Som tur var gick det att stitcha manuellt i Affinity Photo. Man skapar en nytt dokument och "lyfter in" de ingående bilderna och gör masker för varje bild. Faktiskt lättare att göra ändå det låter. 

Tyvärr bara 5 bilder med 50mm-objektivet (stående, med en del överlapp), så det räckte inte riktigt till XPAN-format (65x24). För det krävs 6 stående bilder med ca en tredjedels överlapp.
Men det blev en bild med ganska mycket högre upplösning än om jag bara skulle tagit den här bilden med t.ex. ett 24mm eller vad det kan motsvara. 

Jag tog naturligtvis ett porträtt av min fru också. Hon fastnar fortfarande på film, verkar det som. Även färgfilm. Hon fyller år idag. Grattis!


Så nu vet vi att det inte är något problem att plocka fram en 30 år gammal film och fota. Man behöver inte kompensera för åldern på något sätt, varken exponering eller framkallning.

Bye bye Adobe

Idag tog jag till slut beslutet efter flera veckors vånda. Nu ”gör jag slut” med Adobe. Jag har använt flera olika raw-konverterare genom åren. Alltid lika jobbigt att byta. Det är ju lite speciellt det här med raw-redigering. Det jobb, alla timmars redigerande är liksom borta. Om man vill komma tillbaka till en bild som man redigerat med att utgånget program och pilla lite till måste man börja om igen. Det gör ont när man tänker på det. Faktum är att jag inte har sovit riktigt bra sedan Adobe berättade att de skulle svika oss som vill ha en traditionell licens-betalningsmodell, dvs att man betalar för den uppgradering man tycker är värd priset.  Många hoppar varannan version, t.ex. Ja jag vet att det teoretiskt blir billigare att betala för en prenumeration om man ändå skulle uppgradera varje gång. Och det kostar som en lunch i månaden, osv. Men om man inte tycker den händer något?  Vi vet ju alla att Lightroom blivit långsammare för varje ny version. Den mest önskade förbättringen är prestanda. Jag köpte en ny värsting-mac nyligen framför allt därför. Dessutom har licens/abonnemangs-avgifterna de senaste åren gått till att utveckla en ny tramsprodukt som de flesta abonnemangsbetalare inte kommer att vara intresserade av på många år. Det är det nog största sveket. Större än att de faktiskt gick ut officiellt och lovade att Lightroom skulle ha kvar traditionell licensmodell under överskådligt framtid. Med det sagt, jag förstår att de vill ha abonnemangsmodell. Jag är systemutvecklare till yrket och förespråkar sk. agil utveckling med täta släpp av nya versioner. Det passar bra med en abonnemangsmodell. Det är helt enkelt inte vettigt att sitta och hålla på nya färdigutvecklade funktioner  i flera månader och släppa dem i klump varje jul, t.ex. Men om det som kommer ut inte matchar det jag behöver/önskar vill jag som kund inte betala för det. Och raw-redigering är ju så speciellt. Man blir så utsatt som användare - i beroendeställning. Så svårt att byta. De kan höja priset när som helst. Allt arbete som blir bortkastat om man byter.

Så här ser min historia ut:

2006 när jag började fota digitalt använde jag Rawshooter, som fanns i en gratisversion. När jag ett par år senare bestämt mig för att uppgradera till betal-versionen försvann de från marknaden. Det lilla danska företaget som gjorde detta ultrasnabba program hade blivit uppköpta av Adobe. Det var detta som blev Lightroom. Jag gillade katalogfunktionen i Lightroom då, men tyckte Nikon Capture NX producerade bättre bilder. Så det blev Nikon Capture NX och så småning om NX2. Lärde mig tycka om flödet där också, även om jag saknade snabbheten hos Rawshooter. Men efter några år blev jag sviken av Nikon. Ett litet (Tyskt?) företag Nik, som utvecklat NX2 åt Nikon blev uppköpta av Google. Patenten på den suveräna U-Point-tekniken i NX2 var nu Googles. Alla redigeringar jag gjort med den tekniken är nu borta. Jag gick över till Adobe Lightroom. Men usch vad arg var var. Nikons ersättningsprogramvara var inte ens kapabel att läsa gamla redigeringar. Fy vilket svek! Google gjorde inte mycket för att hålla tekniken och patenten vid liv heller. Obegripligt. Nyligen tog DxO över den. De gör en av många Lightroom-konkurrenter, DxO Photlab. Andra intressanta spelare är ON1 och Luminar. Men jag tog beslutet att gå till ett annat danskt företag; Phase-one och produkten Capture one pro. De är nog största konkurrenten till Lightroom idag, med många proffsanvändare. De fixar 100MP-bilder från företagets egen kamera utan problem så det ska nog inte vara några problem men mina 45,7MP från min nyligen köpta Nikon D850. Alla bilder jag tagit hittills med en har varit en fröjd att redigera i Capture One Pro, som jag haft en trial-version av i några veckor nu, tills idag. Bilderna blir bättre redan innan man börjat redigera. Katalogen är i stort lika bra som LR. Men jag kommer att sakna en del från Lightroom. Panorama och HDR, bla. Alla plug-ins. Maskning vid Sharpen. Men förhoppningsvis kommer Affinity Photo att komplettera  Capture One Pro och fixa panorama, HDR och även focus-stacking. En del plug-ins kan jag kanske fixa själv med lite Applescript.

Det är ett nytt kapitel som börjar idag.