Hur rimlig domstolarnas tolkning är beror givetvis till stor del på hur lagen är formulerad.

Då får vi se hur HD tolkar det utifrån lagstiftarens perspektiv.

Nej, det betyder att du inte kan bli ofredad om du inte märkte saken.
Många andra handlingar är definitivt olagliga även om brottsoffret inte är medvetet om det, mord exempelvis (under förutsättning att du inte tror på ett liv efter detta såklart).

Jag kan se logiken i det, även om det framstår som lite märkligt i det här fallet. Det blir lite som en praktisk implementation av trädet som faller i en tom skog. Förmodligen är resonemanget att ofredad är något du blir, inte något du kan bli uppmärksammad på att du borde blivit. I grund och botten är det ju en fråga om kränkning. Om någon måste berätta för dig att du borde vara kränkt, blev du verkligen det då?
Inte helt glasklart.

Också värt att notera är att vi måste friställa handlingen att ofreda kvinnan när fotot togs och handlingen att göra foto tillgängligt. Om man hade kunnat identifiera henne, ex. om det varit en bild där hennes ansikte syntes för att hon låg halvnaken däckad i en park då hade det uppenbarligen inte varit ett brott att fotografera henne, men det hade definitivt varit det att publicera bilden på Internet.

Komplicerat territorium. Gråzoner överlappar varandra. Och lagstiftning kan ibland vara lite trubbig. Man kan inte gärna göra en lag som förbjuder att fotografera under kjolen i rulltrappor. Hade haft väldigt få appliceringsområden. Men vi kan inte heller göra en lag som gör det olagligt att fotografera folk på ett sätt som de anser vara kränkande, det hade gjort väldigt mycket foto olagligt. Det gäller att hitta mellantingen. Och som redan avhandlats tidigare i tråden så är frågan också om detta eg. alls handlar om fotografering.

Tack. Nu fördtår jag logiken bättre utifrån det juridiska perspektivet. Uppenbarligen är det mycket gråzoner.

I ett rättsystem med en jury typ i USA som om jag förstår rätt bygger på tidigare rättsfall och dommar. Skulle det rättsystemet fungera annorlunda i praktiken?

//CT

Jättebra tydliggörande Jonatan. Att helt lägga definitionen om kränkande fotografering hos den drabbade kan ju som sagt leda till ganska godtyckliga tolkningar.

Angående de här med trädet som faller i en tom skog så förstår jag den liknelsen om någon enbart tittat under kjolen, men upplever ändå att det blir annorlunda just när det fotograferas. Om trädet faller men en åtelkamera råkar dokumentera saken så har det ju verkligen fallit - saken finns ju dokumenterad trots att ingen människa såg det medan det hände och saken kan sedan spelas upp i efterhand och då ses trots att ingen var där medan det hände.

Just det här fallet upplever man ju känslomässigt som ett ganska uppenbart övergrepp, men jag förstår att det inte är enkelt att formulera en lagtext som fångar sådana situationer utan att också kunna bli en obehaglig och potentiellt mycket begränsande lag i andra sammanhang.

Intressant jämförelse med trädet i skogen!

Det är ett dilemma att reglera kring fotografering då det nästan alltid är nästa skeende – spridningen av bilderna – som har störst laddning och potential att kränka. I det här fallet blir det lurigt då kameran är en förutsättning för att situationen ska kunna uppstå.
I övrigt är handlingen ett klassiskt ofredande.

Ett sidostick med mer filosofiskt nörderi kring verklighet, seende och kamerans roll i våra liv:
https://youtu.be/0pDE4VX_9Kk?t=1m21s

Christer,

Även i Sverige är tidigare domar av relevans. Det är därför man pratar om prejudikat. Förenklat så kan man säga att Sveriges samlade lagstiftning består av tre delar. Lagtexten, den som står i boken, som förklarar vad som är olagligt och vilka straff som bör tillämpas. Förarbetet som förklarar uppsåtet till lagen och som ligger till grund för hur lagtexten ska tolkas och vara tänkt att fungera. Och slutligen de domslut som gjorts, i första hand de prejudicerande domarna från de högsta instanserna men domstolar tittar ofta även på liknande domar från lägre instanser för att se hur andra applicerat lagen.
Detta är inte tre lika delar på något sätt. Och ibland är vissa av de inte relevanta alls. Men det är viktigt att komma ihåg att lagtexten bara är en del av pusslet.

Det sagt, jag tror att ett jurysystem hade gjort skillnad i Sverige. Men förmodligen inte till det bättre. Gruntanken (men jag är inte helt säker på hur det ser ut i praktiken) är att juryn avgör om personen är skyldig och domaren bestämmer straffet. Jury används inte heller i alla mål.
Vi har redan lekmän inblandade i våra domstolar, nämndemännen som utses politiskt, utöver de utbildade juristerna och jag är inte så säker på att blanda in ännu fler av dem gör att vi får högre kvalitet på domarna.
Däremot tror jag att det kommer ge oss domar som är mer accepterade av den stora massan. De flesta som läser artikeln ovan tänker förmodligen att handlingen borde vara olaglig och en jury hade alltså rimligen dömt så. Samma sak med de många uppmärksammade våldtäktsdomarna. Lindomefallet är ett annat tillfälle där jag är rätt säker på att folkets uppfattning om rätt och fel avvek från domstolens.
Om alla dessa exempel är bra domar eller inte låter jag vara osagt. Men jag tror att vi alla kan vara överens om att vi inte vill ha en metaforisk pöbel med facklor och högafflar som bestämmer om någon är skyldig eller inte.

Jag vill också, som avslutning, påpeka att jag INTE är utbildad jurist, varken civil eller jur. kand. Jag är bara en glad amatör som tycker juridik är intressant.

Erik,

Problemet här är väl att det inte är ett fall av klassiskt ofredande? Om så hade varit fallet hade förmodligen redan tingsrätten fällt den misstänkte.

Fast nu ignorerade du halva mitt inlägg:
”I det här fallet blir det lurigt då kameran är en förutsättning för att situationen ska kunna uppstå. ”

Nejdå, jag kommenterade dock bara "i övrigt". Jag tycker alltså inte att det i övrigt är ett fall av klassiskt ofredande.

F.ö. kan man väl ofreda någon genom att kika under dennes kjol utan kamera?

Spelar det roll om kikandet upptäcks?

@Per: Ett typiskt ofredande vore att mannen tafsade på kvinnan under kjolen (med eller utan kamera i handen). Handlingen ligger väldigt nära ett sexuellt ofredande.

Kameran/fotograferingen medför dock att man instinktivt sneglar mot lagen mot kränkande fotografering. osv

Bra förklarat, jag trodde du nästan satt i HD med den kunskap du visat upp.
Problemet är när allmänheten inte förstår och/eller domstolarna kan förklara domsluten. Då ser vi "högafflarna" dyka upp.
Vi får avvakta HD. Därefter kan den lagstiftande delen i demokratin välja att förändra. Det är ett ansvar med tanke på en komplexitet som kan vara svårfångad kontra populismen.

Ola,
Ja, som med alla brott som måste det upptäckas för att kunna beivras. Det är väl närmast en tautologi?

Erik,
Nu svänger vi oss med oprecisa termer som "klassisk" och "typisk", vilka går att tolka lite som man vill.
Vad jag försökte förmedla är att om det aktuella fallet vore ett solklart ofredande (ett "typiskt" eller "klassiskt" ofredande om man så vill) så skulle mannen ha blivit fälld i första instans. Nu blev han inte det, och inte heller i hovrätten, så det måste ha varit ett ovanligt fall av ofredande. T.o.m. inte ofredande alls, rent juridiskt, eftersom han inte blev fälld. Detta kan dock förstås ändras beroende på vad HD beslutar.

... nu är det lite pingis igen över det hela. Jag hade ju faktiskt förbehållet att kameran utmärkte situationen som lurig ur juridiskt perspektiv. Försök hålla två pingisbollar i luften Per. ;) Vi har nog samma åsikt, liksom riksåklagaren, som också anser att situationen ligger nära ett typiskt sexuellt ofredande.

Sunt förnuft varierar med vems förnuft du baserar det på, vilket innebär godtycke. Och tro mig, det har genom historien ofta visat sig vara en väldigt, väldigt dålig idé.

Däremot finns det alltid, och kommer alltid att finnas, anledning att diskutera gällande lagstiftning och hur den kan justeras, tydliggöras och förbättras. Det arbetet tar aldrig slut.

Nja...jag förstår vad du far efter , men....Sunt förnuft är en vardaglig benämning på sådant förnuft som rör sig på en alldaglig och lättförståelig nivå. I lite mer detalj kan detta dels innebära en sund och normal förstånds- och omdömesförmåga, dels den allmänna meningen — det vill säga samlingen av de åsikter om världen och tillvaron i allmänhet som delas av alla med ett allmänt sunt förnuft. En person med sunt förnuft har med andra ord förståelse för vardagliga problem, och/eller intuitiv uppfattning om rätt och fel.

”Sunt förnuft är inget annat än en samling fördomar inlärda innan man fyllt arton.”
Albert Einstein

Hahaha...den var bra! :-)

Jag kan med viss säkerhet säga att det funnits perioder i historien där sunt förnuft i lagstiftning inneburit att man beordrar sina vakter att hugga huvudet av någon som inte håller med tillräckligt mycket.
Det är helt enkelt varken särskilt sunt eller förnuftigt att blanda in arbiträra definitioner i lagen.

Förstår inte vad du pratar om , men de flesta vet vad sunt förnuft innebär.
Det du beskriver har inte med sunt förnuft att göra . Mycket dålig jämförelse!

Det finns rätt många olika åsikter om vad som är sunt förnuft. Av den anledningen och andra har vi lagar som beslutats av folkvalda efter ordentliga utredningar av folk som är juridiskt kunniga.

Per Danielsson skrev : Det finns rätt många olika åsikter om vad som är sunt förnuft. Av den anledningen och andra har vi lagar som beslutats av folkvalda efter ordentliga utredningar av folk som är juridiskt kunniga.

Mitt tillägg är : ....och har sunt förnuft!
Per! Alla tycks veta vad sunt förnuft är utom du....

Sunt förnuft är en vardaglig benämning på sådant förnuft som rör sig på en alldaglig och lättförståelig nivå. I lite mer detalj kan detta dels innebära en sund och normal förstånds- och omdömesförmåga, dels den allmänna meningen — det vill säga samlingen av de åsikter om världen och tillvaron i allmänhet som delas av alla med ett allmänt sunt förnuft. En person med sunt förnuft har med andra ord förståelse för vardagliga problem, och/eller intuitiv uppfattning om rätt och fel.

Kent: Det Per, jag och andra försöker förklara är att vad som upplevs som sunt förnuft varierar rätt rejält mellan individer. Så vems sunda förnuft är de vi skall gå efter?

Ett konkret exempel: Att som du tycks anse, att det finns ett enda enhetligt sunt förnuft, framstår i mina ögon (och, misstänker jag, många andras) som allt annat än just sunt förnuft.

Voltaire lär ha skrivit nånstans att "le sens commun est fort rare", vilket blir ännu bättre på engelska om man översätter det till "common sense is not so common".

Sunt förnuft är precis som det låter ....det förutsätter att du är bekant med det svenska språket dock.

Att man sedan tar exempel från stenåldern som någon här gjorde blir väldigt märkligt , eftersom man då hade helt andra uppfattningar om rätt och fel. Det har hänt lite sen kriget om man säger.
En människa som lever och växt upp i Sverige med dess lagar och förordningar vet mycket väl vad "Sunt förnuft" innebär såvida man har en mental status typ "godkänd".
De flesta här kan nog skriva under på vad "Sunt förnuft" innebär. Hur svårt kan det va?

"Sunt förnuft säger att rumänska tiggare inte hör hemma på svenska gator."

"Sunt förnuft säger att man inte kan ljuga sig till en presidentpost"

Ser du problemet? Sunt förnuft är subjektivt.

Kent, jag gör ett försök till att förklara det här som flera av oss försökt få fram ...

Rättskipning skall vara konsekvent. Det är ett fundament i ett rättsamhälle att våra handlingar bedöms enligt regler som är förutsägbara och som tillämpas lika från gång till gång. Jag säger inte att reglerna vi har är perfekta, bara att det är viktigt att ha en uppsättning fasta, nedskrivna, regler som vi följer och som vi ändrar bara med försiktighet och efter mycket diskussion och eftertanke.

Du tycks leva i en tro att det finns någon slags enhetlig definition av "sunt förnuft" som alla känner till. Visst, jag skulle gissa att i många frågor så tycker säkert 80, 90, kanske 95 % av befolkningen ungefär lika kring vad som är "sunt förnuft". Men det vimlar också av frågor där det snarare är 50/50 eller ännu vanligare att det finns både tre, fyra eller fler olika uppfattningar om vad som är "sunt förnuft". Till råga på allt så kan uppfattningar om vad som är "sunt förnuft" skifta hastigt och oförutsägbart. När vi är arga eller rädda är vi sällan rationella och kan plötsligt känna att något är "sunt förnuft" som vi efteråt uppfattar som felaktigt när vi lugnat ned oss och fått distans till det som inträffat.

Det går helt enkelt inte att få förutsägbart och konsekvent - alltså rättvis - rättskipning baserat på "sunt förnuft" eftersom "sunt förnuft" aldrig blir förutsägbart eller konsekvent. Det är därför vi har nedskrivna lagar, hur stela och fyrkantiga de än kan kännas.

Martin Agfors....Ja...jag tror att sunt förnuft är vägen till ett samhälle där vi alla trivs och mår bra.
Sedan måste ju vi analysera vad "sunt förnuft" är! Men det är ju redan gjort!
Mitt sunda förnuft säger mig att man tar inte en kamera och fotar under en kvinnas kjol!
Detta strider mot "Det sunda förnuftet" ! Jag tror i min enfald att de flesta av oss besitter ett sunt förnuft.

Fan va tjatit det lät! :-)

Kent, hur ska vi se till att alla har samma sunda förnuft som du? En del har ju lite annan inställning till vad som är sunt förnuft.

Givetvis ska alla följa mitt sunda förnuft. Det är ju bara sunt förnuft att mitt förnuft är det mest sunda. Kan inte se hur någon skulle kunna tvivla på den saken.