Förslaget: sätt fotografer i beredskapsarbete
Föreslår att dokumentera coronakrisen istället för att vara beroende av bidrag.
Bildleverantörernas Förening, BLF, och Journalistförbundet, SJF, lanserar ett arbetsmarknads- och kulturpolitiskt förslag. Tanken är att sysselsätta fotografer som är yrkesverksamma, men som inte har några uppdrag på grund av coronakrisen.
Projektet Coronabildsverige skulle ge frilansfotografer jobb. Under projekttiden ska bilderna vara fria för medlemmar i Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, TV4 och SVT. Ersättning föreslås bli 500 kronor per bild, med ett leveranskrav på minst tio bilder per fotograf och månad. Bilderna sparas för forskningsändamål.
”Förslaget är att betrakta som ett tidsbegränsat beredskapsarbete där landets frilansande yrkesfotografer kan dokumentera coronakrisen i alla dess former. Även anställda fotografer kan medverka i projektet om deras arbetsgivare står bakom det. Detta innebär att alla fotograferande företag som förser landet med bilder kan ansöka till Coronabildsverige och därigenom få en statlig ersättning om de blir antagna till projektet”, skriver SJF på sin hemsida.
Organisationerna har lämnat förslaget till Arbetsmarknadsdepartementet och Kulturdepartementet.
Läs mer
Fotosidan är gratis! Som inloggad får du smarta funktioner. Du kan ladda upp 10 bilder och få kritik på dem. Du får vårt nyhetsbrev. Du kan skapa köp&sälj annonser mm
28 Kommentarer
Logga in för att kommentera
Får lite associationer till
https://www.loc.gov/pictures/collection/fsa/
som ju lämnade ett ganska rikt arv efter sig.
Precis mina tankegångar också. Många minnesinstitutioner har ju även de fått dra åt svångremmen över åren och har kanske inte alltid resurser att åta sig stora dokumentationsprojekt inom den budget man har. Då kunde ju detta vara ett sätt att få en större möjlighet att täcka detta genom exv. det stöd man nu avsatt pengar till "kulturen" för.
Att få ersättning för ett antal bilder tycker jag däremot är ett tveksamt upplägg. Varför inte betala en "lön" så att de fotografer som vill delta kan "övervintra" och låta de som nappar på detta få en möjlighet att förstärka minnesinstitutionerna temporärt med uppgift att dokumentera denna tid.
Att ta emot en massa bilder från allmänheten gör ju museer och andra ibland i samband med olika projekt men jag undrar verkligen om man tar tillvara allt som produceras. Jag tänker på det jag hörde kring det danska projektet som vi i Sverige kallade väggen i Köpenhamn. Där publicerade man ett flöde av bilder på storskärm i Köpenhamn men redan då pratade man om hur och vad man skulle kunna bevara för framtiden. Man kan inte arkivera allt så ett urval måste göras.
Fotografer kunde säkert också hjälpa till med att ta sig an de bilder som eventuellt kommer in och tillsammans med arkivarier bedöma vad som ska bevaras till eftervärlden. Det kunde ju bli en win-win för både fotografer och Sverige som land. Staten kommer att tvingas hålla massor av företag och anställda "flytande" ändå, så varför inte passa på att göra något bra av tillfället? En del talar ju om att "man inte ska slarva bort krisen" och förslag som dessa är ju ett sätt att inte göra detta.
Martin,
Bra association. Min spontana tanke är att det krävs rätt mycket jobb för att skapa en så bra bild som Dorothy Langes bild "Migrant Mother", som syns i vinjetten på sidan du länkade till.
Den här (mycket bra) videon berättar om hur Lange arbetade med att få till den slutliga bilden. (Videon har nog nämnts här på Fotosidan förut, men inte av mig, tror jag).
https://www.youtube.com/watch?v=DgZPQMyzKiE
Det kan alltså kanske bli dyrt att tjäna 500 kr för en bra bild.
https://www.svtplay.se/video/7834196/en-bild-berattar/en-bild-berattar-sasong-2-migrant-mother?start=auto
En slags kortversion av berättelsen i videon jag länkade till, och med en intressant epilog.
Videon jag länkade till har dock en mer utförlig redogörelse för utvecklingen mellan de exponeringar Lange gjorde innan den slutgiltiga bilden. Den berömda bilden är mycket noga arrangerad och ingen spontant tagen bild som man kanske skulle kunna tro.
Har inte alla amatör-/hobbyfotografer redan "dokumenterat" coronakrisen, i alla dess former?
Utan ersättning, dessutom.
Karantän i bostaden ger ju många tillfällen till fotografering, både inomhus och ute strax intill.
:-) :-)
Fast grejen är väl att ha en samlad ansträngning, och ett arbete på professionell nivå.
Samla in bilder på professionell nivå?
Vad skulle det tillföra i kvalité, annat än typ bidrag?
Med dagens utmärkta utrustning, som även många amatör-/hobbyfotografer har i sina händer, har jag sett utmärkta bilder även från de, som inte har det som yrke.
Från dessa amatör-/hobbyfotografer kan man samla in mängder av bilder, utan någon större kostnad.
Jag har full förståelse för yrkesfotografernas försök, att ha kvar sitt trevliga jobb, men förslaget är att betrakta som ett tidsbegränsat beredskapsarbete, så på lång sikt ger det troligen ingenting av värde.
Lars, om du på fullt allvar tror att det inte finns någon kvalitetsmässig skillnad mellan vad yrkesfotografer levererar och vad man kan samla in från entusiaster så har du nog inte riktigt förstått vad det är bildbeställare betalar för. Det blir lite som att hävda att det inte behövs några yrkesfiskare eftersom det ju finns gott om fiskeentusiaster som ju får upp stora fina fiskar.
Sedan är det som så ofta: det ena utesluter inte det andra. Självklart skall man inom ett potentiellt sånt här projekt sätta några personer (typ just nu arbetslösa bildredaktörer) på att aktivt samla in, välja ut och katalogisera entusiasters bilder. Det skulle ge ett värdefullt komplement.
Tack Martin för din kommentar på detta. Jag blev lite provocerad av Lars attityd till professionella fotografer och tro att det är utrustningen som gör bilden.
Jag tror att kvalitetskraven hos många bildbeställare har sjunkit. För pressen är det väl viktigare att få en bild att publicera snabbt än att den är bildmässigt intressant?
Din frågeställning kanske är tänkt att vara provocerande. Kanske har du planerat och genomfört arbete av den här typen. Men nu har det här extremt lite med utrustning att göra. Amatörer har alltid haft tillgång till samma grejer som yrkesmänniskorna. Inte sällan har de har de råd med bättre. Och det är klart att en del bilder blir bra eller mycket bra. Så är det ju med allt, men en svala gör ingen sommar, och en Graflex gör en inte till Dorothea Lange.
Det stora arbetet är att sätta samman en serie starka bilder som samspelar med och förstärker varandra, men som också fungerar fristående, och helst med någon form av personlig röst.
Håller med Mattias på alla punkter. Men med detta sagt, jag tror det finns en potential i att fotograferandet och delandet av bilder har blivit en så allmän sysselsättning. I en kris som den här, där de starkaste och kanske även viktigaste berättelserna utspelar sig i slutna rum, finns stora fördelar i att sammanställa bilder från många utspridda fotografer istället för från ett fåtal.
Jag har redan sett en del exempel på detta, bland annat från New York Times, och tror att vi kommer få se mer av det i framtiden.
Det är sant. Jag tror att båda behövs och kompletterar varandra.
Faktum att utrustningen har en stor betydelse. För att få dessa ögonblicksbilder som man ser överallt idag är svåra att ta om du inte har en kamera som tar 10+ bilder i sekunden.
Med en Graflex behövdes betydligt snabbare finger för att fånga ögonblicket och du hade bara en chans. Och att framkallningen av bilden var a och o för att det skulle se proffsigt ut.
Att vara "professionell" idag är mycket lättare med den utrustning som finns.
Mja, är det verkligen det? Det beror nog alldeles på hur man jobbar. Jag skulle säga att de flesta av de bästa i dokumentärgenren är väldigt sparsmakade. Det hela handlar mest om att stå på rätt ställe vid rätt tid. Sitter inte det så kvittar det om man får mängder av bilder på samma sak.
Men om du är en amatör-/hobbyfotograf och befinner dig på rätt plats så har du stor chans att ta en lika bra bild som en "proffsfotograf" med den utrustning som erbjuds på marknaden idag.
Men så har det alltid varit. Jag tycker inte att det så mycket är det som är grejen, utan att medvetet och konsekvent jobba på med något som tillsammans blir en gedigen, välredaktörad (är det ett ord?) samling bilder.
Tänker att skillnaden mellan proffs och amatör är tiden man lägger på att arbeta med och studera bild, inte att man har dyra grejer.
Utrustningen hade stor betydelse förr också. Skillnaden mellan amatören och proffset är och var hur bra man utnyttjar sin utrustning och hur jämn och hög kvalitet man åstadkommer.
Det finns förstås ingen skarp gräns men jag vill nog hävda att de flesta proffs är bättre enligt ovanstående kriterier än de flesta amatörer, men det finns förstås enstaka amatörer som är bättre än enstaka proffs.
@Mattias: eftersom en redaktör redigerar så är nog ordet du söker "välredigerad".
Per och Mattias L:
Det finns en sak som talar för en bra amatörfotograf och det är att en sådan har all tid i världen att lägga på sina bilder men det har inte ett proffs för där spelar även produktiviteten en större roll för annars blir det inga pengar att leva på. Ett proffs kan nog inte i allmänhet tillåta sig att sitta och "dutta" med enstaka bilder på det sätt som många amatörer eller hobbyfotografer om ni tycker det låter bättre, kan tillåta sig.
Det kan vara så att redigeringstiden kan vara en kvalitetsfaktor i vissa fall.
Fast amatörfotografer har väl oftast också ett ”riktigt” jobb att gå till, och kan knappast stå redo med kameran dygnet runt?
Nää men jag menar nog inte kameran i sig utan just efterarbetet. Jag skulle inte alls bli förvånad om många avancerade hobbyfotografer faktiskt lägger mer tid per bild än proffsen. Proffsen måste tjäna pengar och vara effektiva - det kravet behöver nog inte en som har foto som hobby känna att man har på sig.
Många proffsfotografer har väl kopyister till sitt förfogande!
Det spelar nog inte jättestor roll. Åtminstone mitt dokumentära arbete går ganska fort per bild. Det som verkligen tar tid, och kräver erfarenhet, är att göra urval och se till att bilderna arbetar tillsammans med, inte motarbetar varandra.
Skillnaden i kvalité på bilder, från en skicklig amatör-/hobbyfotograf eller från en skicklig yrkesfotograf, det avgör avsedda bildredaktörer, ja, precis som du skriver.
Det är tänkt vara bilder från vardagen, under denna coronakris, då finns det många, som kan dokumentera allt, runt hörnet.
Skillnaden är, - du försvarar yrkesfotografernas framtid, jag ser ett tidsbegränsat beredskapsarbete, som tyvärr bara ger bidrag, framtiden för yrkesfotografer blir ändå fortsatt tuff.
Lars, jag tror du delvis missar poängen, den stora skillnaden mellan vad yrkesfotografer och entusiaster kan uppnå handlar rätt lite om bildkvalitet.
Visst kan i stort sett alla uppnå bra bildkvalitet idag, i alla fall lite då och då, och när vi råkar vara på rätt plats vid rätt tillfälle. Det du betalar en yrkesfotografer för är snarare saker som förmågan att alltid komma hem med bra bilder - inte bara tekniskt bra, utan även tematiskt, innehållsmässigt, stilmässigt - och göra det varje dag, dag efter dag. Här kan man faktiskt återknyta till min tidigare parallell om yrkesfiskare jämfört fiskeentusiaster.
Vad ett dokumentationsprojekt som det föreslagna framför allt skulle kunna bidra med är en systematisk och genomtänk insamling av bilder. Och därmed inte bara få in lite slumpmässiga stickprov som vi insamling av entusiasters bilder skulle ge.
Det tråkiga är ju egentligen att vi inte alltid (eller i alla fall med jämna mellanrum) har sådana här dokumenationsprojekt som pågår.
För mig låter ett projekt som artikeln talar om som ett betydligt smartare och mycket mer konstruktivt sätt att ge pengar till arbetslösa fotografer än att bara ge dem A-kassa.
Martin, jag tror att detta varierar ordentligt mellan stad och land exv. Jag har ju jobbat 7 år på Stadsmuseet i Stockholm nära museets fotografer då jag var ansvarig för utvecklingen av de databaser och DAM-system de använde.
Under den tiden hade museet tre fast anställda fotografer som dokumenterade allt som hände på stan från hela stadsdelar (Ytterstadsprojektet) , hus för hus och i en del fall rum för rum och vid sidan av detta täckte man även mycket annat viktigt såsom exv. Riksintressen, de arkeologiska utgrävningarna vid Slussen, byggandet av Söderledstunneln under Riddarfjärden samt bl.a. kronprinsessbröllopet bara för att nämna några. Även förändringarna på Beckholmen lade man ner mycket tid på. Man hade även en fotograf som fotograferade museets föremål så de kunde visas för allmänheten digitalt.
Men möjligen som en effekt av den dyra renoveringen av Stadsmuseets lokaler, så gjorde man sig senare av med en försvarlig andel av sina anställda eller ersatte inte personal som gick i pension eller slutade. Inte ens en minnesinstitution som Stadsmuseet har kunnat behålla all sin personal de senaste åren. Hur det är nu med fotograferna har jag inte en aning om men bemanningen är klar reducerad i jämförelse med tidigare.
Inte minst för att dokumentera vad som händer i glesbygderna under dessa tider kan fotografer dedikerade till detta säkert göra viktiga insatser - inte minst för att bryta lite av den massiva Stockholms-centrering som nu skett i krisens spår.
Inte ens en institution som Stadsmuseet i Stockholm har de resurser man behöver för att exv. ta hand om de över 3 miljoner historiska bilder man sägs ha. Bilder som behöver digitaliseras för att räddas för framtiden. Man har alltså en jättestor ryggsäck att bära på samtidigt som man behöver kunna dokumentera det som händer nu. Om jag känner museet rätt så är jag dock rätt säker på att museets fotografer redan gör detta men det finns mängder av andra minnesinstitutioner som säkert skulle vara glada åt lite mer resurser för att dokumentera denna rätt unika tid.