Annons

Kär i ...

Produkter
(logga in för att koppla)

AFJ

Aktiv medlem
Hej Canon-vänner!

Min första kärlek hette Ixus. Hon var snäll, snygg och vi hade mycket trevlig tillsammans. Efter något år började jag dejta hennes kusin 400D som jag blev riktig förtjust i.

När jag sedan lärde känna hennes storasyster 40D så växte en härligt förhållande fram. Visst har vi haft våra duster men på det hela taget har vi det bra och jag trivs med alla hennes familjemedlemmar.

En gång var jag nära att göra något dumt. På en fest hånglade jag lite med en skönhet som hette D200, tror jag var lite förälskad men det gick över när jag vaknade nykter och utvilad nästa dag men min kära 40D på sängbordet bredvid mig.

I helgen hände det dock något som jag inte kan få ur tankarna. Där - på racerbanan - kom hon fram och presenterade sig. "Hej jag heter Nikon D3, skall vi leka lite tillsammans?"

Vår träff blev kort, alltför kort, men jag minns tydligt hur skönt det var att hålla henne i handen. För att inte tala om att stirra in i hennes klara blick och lyssna på hennes snabba repliker och träffsäkra kommentarer.

Nu kan jag inte glömma henne. Vad göra?

Snälla Fotosidan - säg att det går över!

Anders 48
 
För att slippa byta ut alla dina glas (whiskey, vin, cognac you name it) kanske det är billigare att dejta fröken D3s kompis Mark3 istället? Men samtidigt kan jag förstå att du vill dejta någon som inte brusar upp alldeles för mycket när det verkligen gäller...
 
För att slippa byta ut alla dina glas (whiskey, vin, cognac you name it) kanske det är billigare att dejta fröken D3s kompis Mark3 istället? Men samtidigt kan jag förstå att du vill dejta någon som inte brusar upp alldeles för mycket när det verkligen gäller...

Eller kan du ju få numret till d3's gamla mormor. Hon har just genomgått en våldsam "Extreme Make-over", och ser genast 60 år yngre ut.
Jag har själv stiftat bekantskap med henne ett tag nu, hennes sällskap är utan tvivel som trevligast när man inte brusar upp henne, och har god tid på sig, lugna stunder med mjuka rörelser utan stress.

När hon smeks på det sättet hon önskar, så kommer hon ge dig allt du någonsin önskat.

Hon heter Hasselblad CWD :-D
 
Eller slå upp numret till hennes lillasyster D700...hon är yngre och lite slankare. Och med lite läckra underkläder (batterigrepp) så blir hon en rejäl bit att hålla i handen...
 
Det ryktas dock om en ny modell i branschen, med en lagom investering av tid, pengar och prioriteringar (som i alla förhållanden med andra ord) kan hon bli din. Jag har goda förhoppningar på att hennes fulla format kommer imponera stort. Låt oss bara hoppas att hennes sportintresse visar sig rilltäckligt stort för att hon ska kunna följa med på ett par matcher, hennes äldre syster gör mig lite orolig på den punkten.
 
Jag förstår ditt dilemma. Själv råkade jag ut för något liknande när jag fick en rejäl A700 att hålla i handen och plötsligt insåg jag hur liten och begränsad min 350D var, och visst cirkulerade det förståndigt välmenande och trösterika citat om att storleken inte har någon betydelse i mitt huvud, men jag kunde inte glömma honom så nu har jag bytt upp mig och jag ångrar mig inte för en sekund! :eek:)
 
Mina glas vill jag ju inte skilja mig ifrån, de vita med L ingraverat är ju underbara att dricka ur, funkar till alla drycker i alla sammanhang.

Jag får väl ge mig till tåls någon vecka och hoppas att den nya snyggingen i familjen lever upp till alla mina drömmar.

Tack fotosidan - nu känns det lite bättre!

Mvh
Anders
 
Mina glas vill jag ju inte skilja mig ifrån, de vita med L ingraverat är ju underbara att dricka ur, funkar till alla drycker i alla sammanhang.

Jag får väl ge mig till tåls någon vecka och hoppas att den nya snyggingen i familjen lever upp till alla mina drömmar.

Tack fotosidan - nu känns det lite bättre!

Mvh
Anders
Det var ju bra att du besinnade dej och lät bli att vara otrogen med en i grannby'n :) . Jag tycker också det ska bli intressant med showen i slutet av veckan, nya förmågor är läckert.

/ Erik
 
En annan division

Jaha, här har jag gått omkring och trott att jag förmodligen är lite knäpp. Men nu har jag läst den här tråden och insett att jag har inte ens kommit till förnamnet!
 
Jaha, här har jag gått omkring och trott att jag förmodligen är lite knäpp. Men nu har jag läst den här tråden och insett att jag har inte ens kommit till förnamnet!

Knäpphetsnivån är nog lika! :)

För att tala lite allvar, jag har ju mest haft kontakt med instegsmodeller eller steget ovanför typ Canon 350D, 400D och 40D samt Nikon D40, D80 och D200. Canonkamerorna har jag haft själv, Nikon modellerna har jag testat kompisars. Visst har det funnits skillnader dem emellan men det har trots allt "bara varit kameror".

Nu när jag fick chansen att testa en D3 upplevde jag det som en annan värld. Sökaren var sååå mycket större, avtrycket reptilsnabbt - ja allt kändes så perfekt. Det förvånade mig också att jag så enkelt accepterade dess storlek och tyngd. Jag tillhör dem som nog föredragit mindre och lättare hus men den här kändes återigen helt perfekt trots sin storlek och vikt.

Jag har ju aldrig fotat med t ex en 1D Mrk III så kanske skulle den ge samma känsla?

Mvh
Anders
 
Mark III

I ungdomen lekte jag runt med flera olika. Agfa, Zeiss Icon Contessa, Minolta SRT 101 bland annat.
Contessan och jag kilade stadigt i några år, men jag var redan då kär i pappas Minolta. Efter en tid lämnade hon pappa och kom till mig. Riktig kärlek uppstod. Men ack vilken skönhet pappa skaffade då - en Nikon F2 Photomic.
Den Nikonen hyser jag fortfarande mer än fyrtio år senare en obesvarad kärlek till. Hon vägrar dock att lämna pappa.

Kärleken till Minoltan har övergått i en kompisrelation. Vi gör det aldrig numera, men har många fina minnen tillsammans som vi pratar om då och då.

Efter många inaktiva år under 90- och 00- talen började jag söka sällskap igen. Några kortvariga förhållanden passerade. Var länge ihop med 7D, och kände att vi var verkligen gjorda för varandra. Men en dag förra sommaren snubblade jag över 1D III som omtalas tidigare i denna tråd. Det sa bara klick. Blixtkär. Hon hade nog varit i ganska många förhållanden. Rätt så sliten på utsidan. Men ack vilken skönhet. Och sådana perfekta proportioner i vikt och balans. Vi flyttade ihop direkt och har redan tiotusentals gemensamma avkommor.
Hon är rapp som tusan. Levererar repliker snabbare än de flesta. Men är inte alltid fokuserad och vissa repliker saknar definitivt skärpa. Jag försöker lära mig hur hon är och ska försöka få henne att tänka färdigt innan hon talar. För allas skull. Men enligt många som varit ihop med henne under åren är hennes problem obotliga.
 
Knäpphetsnivån är nog lika! :)

För att tala lite allvar, jag har ju mest haft kontakt med instegsmodeller eller steget ovanför typ Canon 350D, 400D och 40D samt Nikon D40, D80 och D200. Canonkamerorna har jag haft själv, Nikon modellerna har jag testat kompisars. Visst har det funnits skillnader dem emellan men det har trots allt "bara varit kameror".

Nu när jag fick chansen att testa en D3 upplevde jag det som en annan värld. Sökaren var sååå mycket större, avtrycket reptilsnabbt - ja allt kändes så perfekt. Det förvånade mig också att jag så enkelt accepterade dess storlek och tyngd. Jag tillhör dem som nog föredragit mindre och lättare hus men den här kändes återigen helt perfekt trots sin storlek och vikt.

Jag har ju aldrig fotat med t ex en 1D Mrk III så kanske skulle den ge samma känsla?

Mvh
Anders

Jag tror jag vet vad du menar. Köpte min D3s 2010 - det var en upplevelse som gick utöver andra inköp av kameror. Som du säger - sökare, respons, en helt annan känsla av verktyg, en kamera att ha för att få bra hjälp att ta de bilder man vill ha. Jag är övertygad om att samma upplevelse hittas i Canons yrkeshus, förutsatt att man gillar den ergonomiskt - som med alla kameraval. Ang storleken så är iaf D3 mindre än tex en 800:a med grepp & känns mindre än vad den faktiskt är. Tror att detsamma gäller D4/5 också.

Minns när jag köpt det huset & stod längst ner på Öland & plåtade hjortar, själv i Ottenby Lund. Det var tyst i skogen där nere & jag log faktiskt för mig själv när jag hörde kameran ta bilder. Kändes töntigt men inget jag kunde rå för. Efter 7 år får hon mig fortfarande att le. Prova en EOS1 när du får möjlighet.
 
ANNONS
Götaplatsens Foto