Om det är enbart finkornigheten man ser till så har jag bildexempel. 400 ISO filmer som Tri-X och T-max duger fint i normala förstoringsgrader. Bilden nedan motsvarar en mycket större bildstorlek på 60x90 cm, om du har skärmupplösning 1680x1050. Har du lägre upplösning ser du bilden större än naturlig storlek. Har du högre upplösning på skärmen ser du bilden i mindre storlek än naturlig.
http://www.fotosidan.se/gallery/viewlarge.htm?ID=1506776&target=_blank
T-Max 400 kan säkert få ett finare korn med de för filmen specialutvecklade framkallarna som T-Max developer eller liknande. Här har jag använt vanlig D76.
Nästa två bilder motsvarar kornigheten som blir vid en kopiestl på 3 meters bredd. Detta vid samma skärmupplösning.
http://www.fotosidan.se/gallery/viewlarge.htm?ID=1506779&target=_blank
Även T-Max 3200 upplever jag som relativt användbar då den har en kornighet knappt större än Tri-X vid 800-1600 ISO. En överraskande finkornig film för sin känslighet.
Nu är inte kornigheten allt i en film och ofta vill man ha just den lite råa känsla kornet ger. Dessutom finns sanslöst finkorniga (nästan kornlösa) filmer i känslighet 25-100 ISO. Men det finns också något som heter tonalitét, tonåtergivning och förmåga att ge kopierbara detaljer i de ljusaste och mörkaste partierna. Vad gäller dessa parametrar upplever jag den svartvita filmen som oöverträffad, speciellt då man kan framkalla filmen på olika sätt och/eller använda färgade filter för att få fram detaljer i motivets hela register. Jag behöver i de fall jag vill få fram alla sdetaljer inte ta flera exponeringar och sedan sätta ihop dom som HDR i datorn för att fixa sådant, utan det räcker med en enda exponering, vilket är en stor fördel när man t.ex fotograferar motiv som rör på sig. Men den avgörande skillnaden för mig är hur slutresultatet på papper ser ut och den känsla materialet förmedlar där. Den exponerade, framkallade och fixerade analoga silversvärtan inne i gelatinskiktet är unik i jämförelse med det utsprutade bläcket på papperets yta. Det blir inte samma sak även om man försöker efterlikna detta med att lägga barytskikt och annat på utskriftspapperena. Utskriftssvärtan må vara både något djupare och även lite hållbarare när de bästa och dyraste materialen används, men samma känsla förmedlar de inte i mina ögon. Nu har jag full förståelse för att andra tycker på annat sätt, men för mig är bilden på fotopapper målet och där förmedlar gelatinsilverbilden en känsla som är svår att återskapa digitalt. Där har du svaret på att man fortfarande använder film. Och filmförsäljningen ökar just nu, speciellt i svartvitt och till unga yrkesfotografer, allt enligt en artikel i Kamera&Bild nr 12.