Jag har alltid tyckt att Northrup är en uppblåst fjant som tar sig alldeles för högtidligt. Det är bara han i hela världen som kan ta en bra bild.
Det är inte mitt intryck och särskilt inte i dessa tre videos. Har svårt att se något särskilt uppblåste i dessa - tvärtom så känns dessa mer ärliga och avklädda än det mesta andra jag sett.
Tvärtom har han tagit upp en massa viktiga ämnen genom åren ofta på ett mycket mer djupt och seriöst sätt än de flesta andra.
Jag tycker fortfarande dessa videos i denna tråden är viktiga i denna för många fotografer så viktiga brytningstid. Så det är synd att en del missar hela grejen genom att hänga upp sig på det man nu hängt upp sig på.
Först fattar man en ståndpunkt och sen är risken uppenbar att man fattar ingenting ... och det kan jag ju tycka är väldigt synd.
Jag bor sedan 24 år i England och upplever inte att folk hatar fotografer här.
Vad som är artighet och respekt skiljer sig mellan olika kulturer. Jag skulle personligen tycka att det vore väldigt oartigt och respektlöst att bli misshandlad bara för att man fångar en situation på en sensor.
Fotografyrket har en tendens att hamna precis längst ned i hierarkin i undersökningar där man värderat olika yrkens status.
Inte minst Dianas död i Paris 1997 har många svårt att skaka av sig.
Särskilt i Storbritannien har tabloiderna och deras paparazzi-bilder länge förknippats med:
- intrång i privatlivet
- sensationsjakt
- cynism
- kommersialisering av människors olycka
Många avskyr detta och det är synd att det smetar skit på alla andra fotografer. Problemet är att allmänheten ofta inte skiljer mellan:
- naturfotograf
- dokumentärfotograf
- pressfotograf
- modefotograf
- porträttfotograf
- paparazzi
Allt flyter ihop till “fotografer”. När en del av fältet får dåligt rykte kan hela yrkesgruppen färgas av det.
Ovanpå detta nu Cringe-begreppet som jag tror kan ge både yrkesfotografer och fotoentusiaster en ordentlig tankeställare med potential att skapa en hel del förvirring kring hur deras marknad egentligen ser ut idag. Hela branschen har länge strävat efter perfektion genom allt bättre kameror och objektiv samt allt bättre efterbehandlingsteknik och nu kommer fotografins Cringe-"Dadaism" och vänder upp och ned på begreppen och säger att överfint och överambitiöst efterbehandlat är fult och rent av FEJK.
DET tycker jag är verkligt intressant och det tror jag kan ha en sprängkraft som nog inte riktigt fullt ut har briserat än.
Jag var ju på SFF och Stadsmuseets event kring "Bilden som sanningsvittne" och där tog man upp och belyste de två stora vanvårdskatastrofer när 100 000-tals ovärderliga historiska svenska kulturarvsbilder bilder som Historiska- och Nordiska muséerna haft ansvaret för förstördes för gott. Andra med vattenproblem har varit Östergötlands Museum (Linköping) och Gävleborgs Länsmuseum i Gävle.
Skämskudden?? Nää istället gjorde någon marknadsmupp en utställningshappening av det hela. SFF skriver själva:
Många besökare kommer säkert att uppskatta Nordiska museets nya utställning Metamorfoser. Men det finns anledning att titta närmare på vad som faktiskt visas. SFF:s styrelse ger sin syn i en ny debattartikel, läs den här.
www.sfoto.se
Det är ju lite fascinerande att sådana här haverier beskrivs som något lyckat eftersom en del av dessa vattenskadade bilder tydligen kommit att ses och kureras som någon form av "naturlig konst" orsakad av en vattenläcka. Man kan läsa om att man lyckats "rädda" en del av dessa bilder men om det innebär att man anser dessa bilder räddats genom att man ändå kan "ställa ut dem" i "befintligt skick", förtäljer inte historien.
Detta kan man läsa:
"Utställningen
Metamorfoser visar bilder ur Nordiska museets samlingar, fotografier som enligt museet ”genomgått en visuell förvandling genom minne, tid och kemiska reaktioner”. I poetiska formuleringar beskrivs de som ”en portal till ett känslolandskap av minnen, en inre drömvärld”.
Men under den poetiska ytan döljer sig en berättelse om försummelse och bristande respekt. De bilder som visas i utställningen har inte ”förvandlats” genom några konstnärliga processer eller andra medvetna val. Det handlar om fotografier som skadades när omkring hundratusen negativ i museets samlingar hamnade i vatten. Det museet kallar en metamorfos är i själva verket konsekvensen av åratal av bristande förvaring, i lokaler som man länge vetat riskerade att drabbas av översvämning. Att presentera dessa skador som en estetisk upplevelse är att göra konst av sin egen vanvård."
Jag kan också tycka att detta förhållningssätt verkligen är en skymf mot alla de fotografer som under många decennier tagit de bilder som nu skadats. Läs gärna hela artikeln för detta är viktigt för synen på det fotografiska kulturarvet. Jag tycker fortfarande att detta är en helt otrolig historia i all sin cynism och "kreativa" fräckhet.
.
.
