forstheim
Aktiv medlem
Jag har sedan jag började fotografera för ca 13 år sedan i princip enbart haft naturen som inspirationskälla till att skapa bilder. Framför allt är det landskapsmotiv som har dominerat. Det känns som att det är det "språket" jag förstår bäst och eftersom jag bor på landet (i den blekingska skärgården) så är naturen en stor och naturlig del av min vardag. Jag gillar verkligen att titta på och analysera landskaps-/naturbilder..MEN..mitt problem är att jag inte tycker det är superduperkul att vara ute och utföra själva fotograferandet! 
Det är kul när man väl är hemma och får läsa in filerna i datorn och greja med dem, men just själva fotograferandet är inte världens roligaste direkt. Inte nog med det..även om jag tycker det är rätt kul att greja med mina natur-/landskapsbilder i datorn så betyder de i princip ingenting för mig. Jag hade inte grämt mig jättemycket ifall de skulle försvinna på något sätt. Det är liksom mest en "vacker yta" som naturbilderna visar tycker jag. Det är inte bara mina egna bilder som jag känner så inför, utan det gäller för mer eller mindre alla natur-/landskapsbilder!
Dessutom känner jag att det här med landskapsfotografering är så "petigt"..allt in i minsta detalj måste stämma för att det ska bli bilder som man själv kan tänka sig godkänna och släppa igenom nålsögat. Stativet är en nödvändighet att släpa på, det handlar om att göra milimeterjusteringar av komposition, kanske måste man vänta på att vinden lägger sig eller att en våg slår mot klipporna exakt rätt, ljuset måste givetvis falla rätt, man är mer eller mindre hänvisad till att enbart ta bilder på morgonen eller framåt kvällen, helst fokusera manuellt i Live View-läget, checka av histogrammet och göra korrigeringar, använda avtonat gråfilter, trådutlösare alternativt använda kamerahusets inbyggda timer osv osv. Ingen som helst spontanitet när man fotograferar landskap alltså..vilket nog kan bidra till att jag inte tycker själva fotograferandet är superkul. Mest slit och släp och en massa tänkande tycker jag!
Å än mindre intressanta blir naturbilderna om låt säga 30 år eftersom bilder man tar då kommer/kan komma att se precis likadana ut som dem som tas idag. Så av vilken anledning finns det då att vilja titta tillbaka på en massa gamla naturbilder kan man fråga sig!? Havet kommer ju inte ha förändrats, klippan jag har som förgrund kommer antagligen kunna utgöra förgrund även i framtiden, en vitsippa kommer förbli en vitsippa, en talgoxe kommer förbli en talgoxe etc. Inget nytt under solen alltså såvida man verkligen inte gör verkligt nyskapande naturbilder. Men nyskapande bilder kommer ju bara vara nyskapande under en rätt kort tidsperiod..sedan är det inte nyskapande längre!
När jag tittar i album med gamla bilder som t.ex. mina föräldrar har tagit så inser jag att dem bilder som verkligen är intressanta att ta del av är sådana som visar människor i vardagsmiljö. Bilderna kan vara usla rent tekniskt och kompositionsmässigt..men det finns ändå en helt annan "tyngd" i dem bilderna än i naturbilder upplever jag. Oavsett om naturbilderna är tagna av mig eller någon professionell naturfotograf ska tilläggas. Med tyngd menar jag att de gamla bilderna i albumen verkligen är viktiga och intressanta tidsdokument av t.ex. kläder, bilar, inredning, skyltar etc etc.
Vart vill jag komma med det här inlägget då? Ja, det vet jag inte riktigt måste jag erkänna...
Men jag funderar på om jag personligen ska fortsätta på det natur-/landskapsspår jag är inne på eller om jag ska göra en helomvändning genom att byta inriktning, använda mindre/lättare utrustning samt bli mer spontan i mitt fotograferande. Inriktningen skulle i så fall bli mer åt gatufoto-hållet tänker jag. Gärna i svartvitt eftersom jag har märkt att jag mer tänker i form, linjer och hur objekt i en bild förhåller sig till varandra än vad jag tänker på vilka färger som kommer att ingå i bilden. Jag skulle vidare skippa stativet och att byta mellan flera olika objektiv. I stället kanske min Canon 6D med 40/2.8 pancake får bli arbetshästen..eller t.o.m. den enda hästen!
Vidare funderar jag på att skippa att köra i manuellt läge för att i stället låta kamerans P-läge mestadels få sköta "tänkandet". ISO tänkte jag då låta vara inställt på typ 800-1600. Det skulle bli en helt annan spontanitet i fotograferandet, mer fokus på bildskapande än på utrustning och inställningar samt bilder som känns mer betydelsefulla än naturbilderna som jag ittills har skapat. Låter lockande i alla fall!
Reflektioner på ovanstående? Någon som känner/känt likadant och som gjort den här helomvändningen?
Det är kul när man väl är hemma och får läsa in filerna i datorn och greja med dem, men just själva fotograferandet är inte världens roligaste direkt. Inte nog med det..även om jag tycker det är rätt kul att greja med mina natur-/landskapsbilder i datorn så betyder de i princip ingenting för mig. Jag hade inte grämt mig jättemycket ifall de skulle försvinna på något sätt. Det är liksom mest en "vacker yta" som naturbilderna visar tycker jag. Det är inte bara mina egna bilder som jag känner så inför, utan det gäller för mer eller mindre alla natur-/landskapsbilder!
Dessutom känner jag att det här med landskapsfotografering är så "petigt"..allt in i minsta detalj måste stämma för att det ska bli bilder som man själv kan tänka sig godkänna och släppa igenom nålsögat. Stativet är en nödvändighet att släpa på, det handlar om att göra milimeterjusteringar av komposition, kanske måste man vänta på att vinden lägger sig eller att en våg slår mot klipporna exakt rätt, ljuset måste givetvis falla rätt, man är mer eller mindre hänvisad till att enbart ta bilder på morgonen eller framåt kvällen, helst fokusera manuellt i Live View-läget, checka av histogrammet och göra korrigeringar, använda avtonat gråfilter, trådutlösare alternativt använda kamerahusets inbyggda timer osv osv. Ingen som helst spontanitet när man fotograferar landskap alltså..vilket nog kan bidra till att jag inte tycker själva fotograferandet är superkul. Mest slit och släp och en massa tänkande tycker jag!
Å än mindre intressanta blir naturbilderna om låt säga 30 år eftersom bilder man tar då kommer/kan komma att se precis likadana ut som dem som tas idag. Så av vilken anledning finns det då att vilja titta tillbaka på en massa gamla naturbilder kan man fråga sig!? Havet kommer ju inte ha förändrats, klippan jag har som förgrund kommer antagligen kunna utgöra förgrund även i framtiden, en vitsippa kommer förbli en vitsippa, en talgoxe kommer förbli en talgoxe etc. Inget nytt under solen alltså såvida man verkligen inte gör verkligt nyskapande naturbilder. Men nyskapande bilder kommer ju bara vara nyskapande under en rätt kort tidsperiod..sedan är det inte nyskapande längre!
När jag tittar i album med gamla bilder som t.ex. mina föräldrar har tagit så inser jag att dem bilder som verkligen är intressanta att ta del av är sådana som visar människor i vardagsmiljö. Bilderna kan vara usla rent tekniskt och kompositionsmässigt..men det finns ändå en helt annan "tyngd" i dem bilderna än i naturbilder upplever jag. Oavsett om naturbilderna är tagna av mig eller någon professionell naturfotograf ska tilläggas. Med tyngd menar jag att de gamla bilderna i albumen verkligen är viktiga och intressanta tidsdokument av t.ex. kläder, bilar, inredning, skyltar etc etc.
Vart vill jag komma med det här inlägget då? Ja, det vet jag inte riktigt måste jag erkänna..
. Men jag funderar på om jag personligen ska fortsätta på det natur-/landskapsspår jag är inne på eller om jag ska göra en helomvändning genom att byta inriktning, använda mindre/lättare utrustning samt bli mer spontan i mitt fotograferande. Inriktningen skulle i så fall bli mer åt gatufoto-hållet tänker jag. Gärna i svartvitt eftersom jag har märkt att jag mer tänker i form, linjer och hur objekt i en bild förhåller sig till varandra än vad jag tänker på vilka färger som kommer att ingå i bilden. Jag skulle vidare skippa stativet och att byta mellan flera olika objektiv. I stället kanske min Canon 6D med 40/2.8 pancake får bli arbetshästen..eller t.o.m. den enda hästen!
Vidare funderar jag på att skippa att köra i manuellt läge för att i stället låta kamerans P-läge mestadels få sköta "tänkandet". ISO tänkte jag då låta vara inställt på typ 800-1600. Det skulle bli en helt annan spontanitet i fotograferandet, mer fokus på bildskapande än på utrustning och inställningar samt bilder som känns mer betydelsefulla än naturbilderna som jag ittills har skapat. Låter lockande i alla fall!
Reflektioner på ovanstående? Någon som känner/känt likadant och som gjort den här helomvändningen?
