Ni som fortfarande sliter med analog diafilm? Varför gör ni det idag?? Jag har nog fotograferat i minst 35 år med dia (ca 1970 till 2005). Jag håller just nu på att digitalisera en del Agfa CT 18 och CT 21 och så här efteråt så ångrar jag att jag inte tagit allt i Tri-X istället. Tog även en del Kodak 64 på den tiden men gillade aldrig färgerna. Gillade aldrig Velvia heller om jag ska vara helt ärlig. Där Velvia var skrikigt och "too much" var en del annat Fuji-dia jag tagit tråkigt och urvattnat. Gillade aldrig Fuji.
Skälet till varför jag då ändå envisades med att ta det mesta i Agfa CT 18 eller 21 dia var att jag tog mycket av dessa bilder med avsikt att använda dem i min undervisning när jag var lärare o ch att jag tyckte de färgerna var mest neutrala och naturliga - möjligen lite varma. Det var då också det "enda" praktiska sättet att visa bilderna för lite större sällskap med projektor.
Nackdelen så här 20-50 år senare är att jag nu inser ett antal saker: dels den usla stabiliteten i dessa filmer som många tappat helt den gröna "RGB-kanalen". Dels den generellt usla tekniska kvaliteten med ofta riktigt grovt och tråkigt korn som kräver mycket efterbehandlingstrix för att bli åtminstone uthärdligt. Detaljupplösningen var/är verkligen inte heller något att göra vågen för. Himlarna ska vi inte ens tala om så orena och tråkiga som de ofta ser ut rakt av digitaliserade idag. Utan idag möjlig efterbehandling så hade jag slängt allt för länge sedan.
Lyckligtvis kan man ju i Photolab enkelt rensa himlarnas orenheter genom att helt dra bort Microcontrast och istället möta upp med 30-35 i Fine Contrast. Photolab har ju till skillnad från båxde C1 och Lightroom hela tre varianter av kontrast. Eftersom Photolab i övrigt är helt hopplöst med diabilder och varken klarar skärpning eller brusreducering - då Photolab överhuvudtaget inte begriper sig på AGFAs korn - så tvingas jag istället använda Topaz för skärpning och brusreducering.
Photolabs klassledande denoise som ju både ger bättre resultat och är bra mycket enklare än Topaz att använda funkar tyvärr bara på digitalt födda bilder i RAW. Reprofotad dia-RAW är egentligen helt hopplöst utan hård efterbehandling och idag tvingas jag använda tre olika program för det, Capture One för tethering with reprofoto. Topaz för denoise och skärpning och Fotolab för resten. Det tog flera år att hitta den metoden för mig.
Idag finns ju i DXO Photolab-familjen en Filmpack-plugin som dessutom ger en massa filmpresets och inte minst då diafilm-presets. Naturligtvis finns presets för Fujis alla välkända diafilms-varianter - inklusive denna famösa Velvia som många verkat älska. Jag saknar verkligen inte fysisk diafilm idag. Det enda jag möjligen kan sakna var väl känslan och "väntan" efter att man skickat in filmerna efter någon längre resa man varit på. Enda fördelen som jag ser så här i efterhand är att man lärde sig den hårda vägen att exponera rätt, eftersom diafilm straffar den direkt som inte gör det. Lyckligtvis kan efterbehandlingen idag korrigera även många av de problemen på ett enkelt sätt.
Att betala kanske 200 spänn för framkallning av en rulle diafilm är ju heller inte billigt. Det ger ju en kostnad på över fem spänn per bild. Då vill det nog till att man sätter sina bilder och det var ju heller inte särskilt lätt med de usla hjälpmedel som de snittbilder och mikroprisman som den tidens kamerahus erbjöd. Jag är verkligen glad att slippa den tekniken idag och jag önskar att jag haft den teknik jag har idag även då. Då hade jag dessutom haft råd att ta alla de bilder jag egentligen hade velat ta men som jag då tvingades "ekonomisera bort" innan de ens var tagna av rena kostnadsskäl.
På den tiden var halva ryggsäcken full av Tri-X och Agfa CT 18 o 21 diafilm om jag var ute mellan kanske tre månader och ett halvår. Jag gjorde ett antal sådana resor i Asien på 70-talet och Afrika på 80-talet. För mig var Tri-X då ren nödfilm om jag skulle köra slut på diafilmen och det inte fanns mer att köpa. Sånt hände när jag var i Syrien som då var hårt öst-anstruket, vilket främst för mig visade sig i att Agfa-film inte fanns tillgänglig. I Damascus fanns bara Öst-Tysk ORWO-dia att tillgå. Olyckligtvis så var de rullarna alla värmeskadade och så genomgående förfärliga ut efter framkallning. Framkallning ingick inte som med Agfa-filmerna på den tiden och framkallningen var svindyr vilket gjorde det ännu surare då alla ORWO-bilderna var obrukbara.
Även om jag idag har de bästa grejor jag kunnat hitta för att hantera dessa diabilder både med reprofoto och efterbehandling, så är det ett jäkla tidskrävande mög att hålla på med. Jag har ett antal tusen dian kvar men det är så jäkla tråkigt att det tar evigheter att komma någon vart och det är det som är det värsta. Jag vet att jag har många fina intressanta historiska bilder där men jag hittar alltid på massor av skäl att göra något roligare och det är dessutom så att man måste skrota alla dessa Agfa-ramar med svart klisterpapper som dessutom måste rengöras med tekniskt ren bensin innan man ens kan komma till fotografering och efterbehandling.
