Som Plus-medlem får du: Tillgång till våra Plus-artiklar | Egen blogg och Portfolio | Fri uppladdning av dina bilder | Rabatt på kameraförsäkring och fotoresor | 20% rabatt på Leofoto-stativ och tillbehör | Köp till Sveriges mest lästa fototidning Fotosidan Magasin till extra bra pris.

Plusmedlemskap kostar 379 kr per år

Annons

Framkalla Dia E6

Produkter
(logga in för att koppla)
Ni som fortfarande sliter med analog diafilm? Varför gör ni det idag?? Jag har nog fotograferat i minst 35 år med dia (ca 1970 till 2005). Jag håller just nu på att digitalisera en del Agfa CT 18 och CT 21 och så här efteråt så ångrar jag att jag inte tagit allt i Tri-X istället. Tog även en del Kodak 64 på den tiden men gillade aldrig färgerna. Gillade aldrig Velvia heller om jag ska vara helt ärlig. Där Velvia var skrikigt och "too much" var en del annat Fuji-dia jag tagit tråkigt och urvattnat. Gillade aldrig Fuji.

Skälet till varför jag då ändå envisades med att ta det mesta i Agfa CT 18 eller 21 dia var att jag tog mycket av dessa bilder med avsikt att använda dem i min undervisning när jag var lärare o ch att jag tyckte de färgerna var mest neutrala och naturliga - möjligen lite varma. Det var då också det "enda" praktiska sättet att visa bilderna för lite större sällskap med projektor.

Nackdelen så här 20-50 år senare är att jag nu inser ett antal saker: dels den usla stabiliteten i dessa filmer som många tappat helt den gröna "RGB-kanalen". Dels den generellt usla tekniska kvaliteten med ofta riktigt grovt och tråkigt korn som kräver mycket efterbehandlingstrix för att bli åtminstone uthärdligt. Detaljupplösningen var/är verkligen inte heller något att göra vågen för. Himlarna ska vi inte ens tala om så orena och tråkiga som de ofta ser ut rakt av digitaliserade idag. Utan idag möjlig efterbehandling så hade jag slängt allt för länge sedan.

Lyckligtvis kan man ju i Photolab enkelt rensa himlarnas orenheter genom att helt dra bort Microcontrast och istället möta upp med 30-35 i Fine Contrast. Photolab har ju till skillnad från båxde C1 och Lightroom hela tre varianter av kontrast. Eftersom Photolab i övrigt är helt hopplöst med diabilder och varken klarar skärpning eller brusreducering - då Photolab överhuvudtaget inte begriper sig på AGFAs korn - så tvingas jag istället använda Topaz för skärpning och brusreducering.

Photolabs klassledande denoise som ju både ger bättre resultat och är bra mycket enklare än Topaz att använda funkar tyvärr bara på digitalt födda bilder i RAW. Reprofotad dia-RAW är egentligen helt hopplöst utan hård efterbehandling och idag tvingas jag använda tre olika program för det, Capture One för tethering with reprofoto. Topaz för denoise och skärpning och Fotolab för resten. Det tog flera år att hitta den metoden för mig.

Idag finns ju i DXO Photolab-familjen en Filmpack-plugin som dessutom ger en massa filmpresets och inte minst då diafilm-presets. Naturligtvis finns presets för Fujis alla välkända diafilms-varianter - inklusive denna famösa Velvia som många verkat älska. Jag saknar verkligen inte fysisk diafilm idag. Det enda jag möjligen kan sakna var väl känslan och "väntan" efter att man skickat in filmerna efter någon längre resa man varit på. Enda fördelen som jag ser så här i efterhand är att man lärde sig den hårda vägen att exponera rätt, eftersom diafilm straffar den direkt som inte gör det. Lyckligtvis kan efterbehandlingen idag korrigera även många av de problemen på ett enkelt sätt.

Att betala kanske 200 spänn för framkallning av en rulle diafilm är ju heller inte billigt. Det ger ju en kostnad på över fem spänn per bild. Då vill det nog till att man sätter sina bilder och det var ju heller inte särskilt lätt med de usla hjälpmedel som de snittbilder och mikroprisman som den tidens kamerahus erbjöd. Jag är verkligen glad att slippa den tekniken idag och jag önskar att jag haft den teknik jag har idag även då. Då hade jag dessutom haft råd att ta alla de bilder jag egentligen hade velat ta men som jag då tvingades "ekonomisera bort" innan de ens var tagna av rena kostnadsskäl.

På den tiden var halva ryggsäcken full av Tri-X och Agfa CT 18 o 21 diafilm om jag var ute mellan kanske tre månader och ett halvår. Jag gjorde ett antal sådana resor i Asien på 70-talet och Afrika på 80-talet. För mig var Tri-X då ren nödfilm om jag skulle köra slut på diafilmen och det inte fanns mer att köpa. Sånt hände när jag var i Syrien som då var hårt öst-anstruket, vilket främst för mig visade sig i att Agfa-film inte fanns tillgänglig. I Damascus fanns bara Öst-Tysk ORWO-dia att tillgå. Olyckligtvis så var de rullarna alla värmeskadade och så genomgående förfärliga ut efter framkallning. Framkallning ingick inte som med Agfa-filmerna på den tiden och framkallningen var svindyr vilket gjorde det ännu surare då alla ORWO-bilderna var obrukbara.

Även om jag idag har de bästa grejor jag kunnat hitta för att hantera dessa diabilder både med reprofoto och efterbehandling, så är det ett jäkla tidskrävande mög att hålla på med. Jag har ett antal tusen dian kvar men det är så jäkla tråkigt att det tar evigheter att komma någon vart och det är det som är det värsta. Jag vet att jag har många fina intressanta historiska bilder där men jag hittar alltid på massor av skäl att göra något roligare och det är dessutom så att man måste skrota alla dessa Agfa-ramar med svart klisterpapper som dessutom måste rengöras med tekniskt ren bensin innan man ens kan komma till fotografering och efterbehandling.

Tack för dina synpunkter.
Det är numera frivilligt att använda film när det finns alternativ och det är bra. Det är dels lite "självplågeri", dels en nypa nostalgi att använda film. Jag tror snarare att styckpriset hamnar en bit över tian för diabilder idag.
Plus lika mycket till om något labb ska skanna med hög upplösning, så det är inte för att spara pengar.
I mitt fall råkade jag ha ett par velvia i kylen sedan tidigare och att jag försöker bekanta mig med en äldre tysk kamera som bara tar film. Den ska nog matas med svartvitt annars.
Det finns också en gammal tanke som fortfarande spökar om att om det en dag säger "poff" och alla digitala bilder är borta eller är oläsbara och om då negativen och för all del diapositiven finns kvar kanske de kan komma till användning för att återskapa en del av det förlorade.
Jag har också sprättat både kladdiga Agfaramar och dammiga pappersramar när jag skannat tusentals dia.
Det är betydligt roligare att skanna den senast tagna rullen än att ha ett berg av gammalt oskannat framför sig. Även om det också är positivt överraskande när det dyker upp ovanligt bra bilder i det gamla materialet.
 
Tack för dina synpunkter.
Det är numera frivilligt att använda film när det finns alternativ och det är bra. Det är dels lite "självplågeri", dels en nypa nostalgi att använda film. Jag tror snarare att styckpriset hamnar en bit över tian för diabilder idag.
Plus lika mycket till om något labb ska skanna med hög upplösning, så det är inte för att spara pengar.
I mitt fall råkade jag ha ett par velvia i kylen sedan tidigare och att jag försöker bekanta mig med en äldre tysk kamera som bara tar film. Den ska nog matas med svartvitt annars.
Det finns också en gammal tanke som fortfarande spökar om att om det en dag säger "poff" och alla digitala bilder är borta eller är oläsbara och om då negativen och för all del diapositiven finns kvar kanske de kan komma till användning för att återskapa en del av det förlorade.
Jag har också sprättat både kladdiga Agfaramar och dammiga pappersramar när jag skannat tusentals dia.
Det är betydligt roligare att skanna den senast tagna rullen än att ha ett berg av gammalt oskannat framför sig. Även om det också är positivt överraskande när det dyker upp ovanligt bra bilder i det gamla materialet.
Går det fortfarande verkligen att köpa diafilm idag? Vem säljer projektorer idag eller köper man det på någon loppis. Marknaden måste vara väldigt marginell. Dia är nog den filmtyp som har minst berättigande idag. Annat är det med svartvitt negativt. Det kan nog ha en framtid även om det nog är marginellt det med. Det finns säkert även yngre som älskar mörkrummet och magin i att framkalla påsiktsbilder även om jag aldrig fastnade där fast jag bodde i en av Söders första ombildade föreningar på Bellmansgatan i vågen som startade där på tidigt 80-tal. Vi hade ett toppenlabb där som alla fick använda utan extra kostnad.

Idag är inte det största hotet mot digitala bilder att de skulle försvinna av tekniska skäl. Istället är det nog så att de försvinner därför att lagringen av dem saknar en varaktig finansiering och att de inte vårdas kompetent av kunniga. Tyvärr har de senasre fem årens grandiosa vanvård av vårt gemensamma analoga kulturarvsfoto i blixtbelysning visat att inte ens de som faktiskt uttalat tagit på sig att ta detta ansvar gör det. Både Historiska Museet och National Museum i Stockholm har haft stora katastrofer där 100 000-tals historiska bilder förstörts. I båda fallen har man skadebegränsat kreativt verbalt och praktiskt och t.o.m. gjort en grej av eländet genom att ställa ut eländet av översvämningskurerade vanställda bilder som någon kul happening. Även Länsmuseet i Gävleborg har drabbats - där av en riktig översvämning.

Personligen ser jag också detta brott mot förvaltningsförtroendet som en uppenbar skymf mot alla de som ansträngt sig genom åren för att skapa och vårda dessa samlingar och ytterst mot alla de fotografer som bidragit till dem.

Stockholm Stadsmuseum där jag själv en gång jobbat har 4 miljoner bilder i sina tempererade magasin som mest bara ligger där medan de sakta försvinner bort i oigenkänligheten eller möjligen också väntar på sin "vattenläcka". Politikerna hyvlar varje år möjligen som en avbetalning på kostnaderna för den stora renovering av museet som skedde för 10 år sedan - den dedikerade chefen för Fotoenheten ersattes aldrig - arkivarierna blev färre och man lyckas inte digitalisera mer än ca 2500 bilder i snitt av dessa 4 miljoner varje år. Så man kan ju faktiskt undra vad iden är med och kring dessa ovärderliga samlingar idag. Vad vill både vi medborgare, väljare och inte minst de ansvariga kultur-politikerna i Stat, Regionerna och inte minst alla Kommuner med alla dessa samlingar? Å vad tycker ni/vi faktiskt om hur detta faktiskt sköts idag?
 
Senast ändrad:
Går det fortfarande verkligen att köpa diafilm idag? Vem säljer projektorer idag eller köper man det på någon loppis. Marknaden måste vara väldigt marginell. Dia är nog den filmtyp som har minst berättigande idag.

Det finns diafilm att köpa, men de kostar. Provia t.ex 350 kr/st. Ektachrome ungefär lika mycket. Velvia tillverkas väl inte längre men utgångna säljs från 300 kr och uppåt. Såg ett trepack på e-bay för närmare 2000 kr. Men nej, jag ska inte köpa flera diarullar utan bara göra av med de jag har. Därför är frågan om E6-framkallning aktuell för mig

Projektorer har väl många kvar som inte redan skänkt dem till loppis.
Idag är TV-skärmar stora nog för att visa bilder på för flera samtidigt men lite spännande var det ju att släcka ner i rummet och titta på de senast framkallade kodachromerullarna på en filmduk.
 
Det är numera frivilligt att använda film när det finns alternativ och det är bra. Det är dels lite "självplågeri", dels en nypa nostalgi att använda film. Jag tror snarare att styckpriset hamnar en bit över tian för diabilder idag.
Plus lika mycket till om något labb ska skanna med hög upplösning, så det är inte för att spara pengar.
Om man ska spara pengar genom att fotografera med film, så ska man aldrig ha köpt en digitalkamera (dyr!), och fortsatt att använda sin filmkamera (redan betald).

En del gamla kameror är helt enkelt roliga att använda. Det är väl därför det finns filmnostalgiker.
Om man är storformatsfotograf så tror jag dock att det kan gå att spara pengar på att använda film …
 
ANNONS
Götaplatsens Foto