Frågeställningen är intressant - inte bara denna tråd, utan fler av samma sort.
Instamatictiden gav oss Point-and-shoot kameror som gjorde ett bra jobb och de allra flesta var nöjda, men reflekterade aldrig över det arbete som lades ner av andra. För att kompensera de värsta felexponeringarna gjorde labben generella inställningar "av beprövad erfarenhet", oftast säsongsvarierade. Om samma rulle innehöll sommar- och vinterbilder, kunde det bli ganska skojiga effekter. Negativ färgfilm var, och är, dessutom påtagligt tolerant mot exponeringsavvikelser.
En kompaktdigital, särskilt om den ställs på P, ger tillgång till en massa inställningar "av beprövad erfarenhet" och sannolikheten för att bilderna ska uppfattas som "bra" är ganska stor, men det är fortfarande någon annans arbete man förlitar sig på.
Om man lämnar det sättet att fotografera, för att i stället försöka göra bilderna ännu, enligt egen uppfattning, bättre, kommer all denna "beprövad erfarenhet" att behöva plockas fram. Det räcker inte med att kunna ställa upp kameran och knäppa en bild. "Beprövad erfarenhet" ger ganska mycket vägledning, men också en längre stunds tittande i manualen och i användarfora.
Jag har fotograferat av och till i snart femtio år och nästan allt jag lärt mig med låd-, bälg- och SLR-kamera, förtvinade delvis under den tid jag lekte med digitalkompakter. Det är först med övergången till DSLR / RAW som kunskaperna kunnat återtas, men jisses vad många mörka, kolsvarta, kritvita, fadda, suddiga och/eller urfrätta bilder jag producerat innan jag så smått börjer återta den gamla analoga kunskapen.
Bilden direkt ur kameran måste vidare till "labbet" för att bli just den bild vi hade förspeglat oss - mustig, mättad och nästan lite insmickrande. Så har det alltid varit, och kommer alltid att vara, oavsett teknik - den här gången är det dock vi själva som måste sköta "labbandet".