Hur tänker du nu? Att Tony håller i gatuporträttkurser har inget med gatufoto att göra. Den förra kategorin går ut på att fråga människor i det allmänna rummet om man får ta deras porträtt. Det rör sig alltså om poserade fotografier i det allmänna rummet. Gatufoto däremot handlar om oförställda, ickeregisserade händelser med människor i centrum.
Min kritik av Tonys inställning förändras inte ett dugg för att han driver gatuporträttkurser i New York.
Jag betvivlar inte att du menar det du skriver men om folk lägger märke till dig med din "blaffiga kamera" så gör du som gatufotograf fel. Det handlar om att föra sig på ett sätt som gör att folk inte bryr sig nåt särskilt eller ens tar notis om vad du gör.
Personligen föredrar jag att fotografera "synligt" snarare än att titta ned i en skärm på en kamera som likväl är riktad mot människor. Känns mer ärligt.
Synd att du kände dig tvungen att överge FF – du körde väl med Sony A7 eller dylikt? De är ju inte så särskilt mycket större än Sonys APS-C-kameror?
"Gläder mig åt hans problem. För några år sedan argumenterade han för att i praktiken stoppa gatufotografi genom att förbjuda fotografi av människor i det allmänna rummet utan att fråga om lov. Med sådana åsikter är han inte min vän – tvärtom!", skrev du om du kommer ihåg det.
Vad är det för fel med att exv. fråga folk om lov om man vill komma så nära att man förarga folk? Gör du inte det i vissa länder och visar respekt kommer de inte fråga om lov innan de sliter din kamera ur dina händer och drar den i gatan innan de utan din tillåtelse slår ut dina tänder och då talar jag bara om ett begränsat utfall. Det kan gå värre än så. En kamera kan vara oerhört provocerande i vissa sammanhang. Att hålla sig med attityden att "jag tar väl mina bilder var fan som helst och det ska andra skita i" har kostat ett antal fotografer livet.
Även jag har blivit utsatt: en gång för att ha tagit en bild på en åsna dragandes en kärra full med tomma plåtdunkar i Damaskus. Mobben som samlades och blev aggressiv tyckte jag skulle fotografera "det moderna Syrien istället för det andra. En annan gång retade sig folk på att jag tog en bild av en muslimsk gravplats. En tredje gång haglade stenarna när jag tog en bild av ett begravningsfölje i Thailand.
Tog upp kameror gjorde vi heller inte i "the tribal areas" mellan Afghanistan och Pakistan 1978 för det fattade vi snabbt när stenarna haglade över vår buss när vi åkte igenom det beryktade Khyber -passet dit periodvis inte ens den Pakistanska amen vågade sig då det då var fullständigt laglöst. Vidskepelsen var stor och det fanns på allvar en uppfattning om att det fanns kameror som kunde ta bilder av deras kvinnor som lät fotografen att se dem nakna genom alla kläder. Det kan man skratta åt men kanske inte vad det förde med sig.
Det räcker med att ta upp en blaffig kamera till ögat för att störa omgivningen allvarligt - var som helst i världen. En mobilkamera däremot kan kan ingen nödvändigt se om du tar en bild med och det är den stora skillnaden. Både A7 IV och A6700 har bak-displayer som är hopplösa eftersom de inte kan "tiltas" som Sonys klassiska vikbara (endast upp och ner), vilket är det enda som funkar för mig om man vill vara diskret. Denna vloggar-display som jag verkligen avskyr men som andra uppenbarligen är förtjusta i tycker jag var den verkligt irriterande grejen med A7IV som annars var jättebra. Som sagt, den är hopplös i jämförelse med den lilla vikbara på A6400 som ju var den verkliga urmodellen för Sonys moderna AF med "tracking". Real Time Tracking är även det oumbärligt att ha vid gatufoto.
Är du för ung för att minnas Expressens Arne Lemberg och hans journalistk-kompis från SvD som vägrade ta in de hot de ställdes inför när de tog sig in i Uganda för att göra ett oönskat reportage under Idi Amin-tiden. De blev avvisade men det sket i det (för det gör ju många fotografer eller hur?) bara för att sedan bli skjutna när de befanns ha vägrat följa denna order. Är det några de skjuter på idag också så är det ju pressfotograferna.
När jag reste in i Uganda 1986 stod det barnsoldater och viftade med sina Kalashnikovs vid varenda av säkert 15-20 kontroller på vägen från Kenyas gräns till Kampala och då avstod jag från att ens ta några bilder. Jag har även bilderna i bakhuvudet från helt vilda otyglade barnsoldathopar i Väst-Afrika när jag tänker på detta eller barnsoldaterna i Guds Arme som ju var en spillra som flytt Uganda mot norra Uganda (Gulu) och Syd-Sudan efter the Bush War. Guds Arme bedrev terror i norra Uganda under många år - få vågade åka dit. Barnsoldaterna i Uganda däremot var lyckligtvis diciplinerade av National Resistance Army.
Under the Bush War i Uganda mellan 1981 till 1986 (jag kom dit ett par månader efter Musewenis övertagande) hade det dödats mellan 100 000 till 500 000. Väldigt lite material finns om detta då inga pressfotografer vågade vara där. Expressens Arne Lembergs tidigare öde under Idi Amin-eran avskräckte möjligen en del.
En bild jag tog 1986 av delar av de hundratals skallar jag såg i den gamla polisstationen i byn Nakaseke i Luweru-triangeln där de värsta striderna skedde 1981-86.
I rummet bredvid hade man samlat alla ben och de tillhyggen man använt för att krossa skallarna på folk eller de vajrar man använt för att kunna släpa folk runt efter bilar. Några småpojkar visade mig även fullt påklädda lik ute i majsfälten som tills dess inga vågar sig ut för att hämta.
Innan jag tog dessa bilder frågade jag om det faktiskt var OK. Inte för att jag just då var rädd för att utsättas för våld utan i respekt för att alla inte vill att sånt ska förevigas.
Än värre var det i Kongo där mer än 5,5 miljoner och fler dödades mellan augusti 1998 och april 2007. Nästan ingen i Sverige vet idag om dessa Kongo-krig där det dog fler än i Korea-kriget, Vietnam, Gaza och Ukraina tillsammans. Varför vet vi inte det då? Jo för att inga fotografer vågade åka dit. Det kanske avskräckte också att man i Kongo, Uganda och Rwanda hade förkärlek för att hacka folk i bitar med "pangas" som betyder machetes" på västerländska. De kanske hellre föredrog att ta bilder av prinsessan Diana eller andra celebriteter istället, då man förmodligen tjänade bra mycket mer på att göra det istället - helt riskfritt dessutom utan risk från att bli hackad i bitar med "pangas".
Den svenska journalisten Saida Catalan var en av de som som verkligen åkte till Kongo och hon mördades ju också mycket riktigt på oklara grunder och det är väl oklart om hon ens hann ta upp en kamera. Hon bara försvann. Man kan ju som svensk fotograf kosta på sig att vara kaxig på ett svenskt torg med sin kamera. I en stor del av världen funkar det inte så och jag tror faktiskt att man kommer längre även i Sverige med lite ödmjukhet och respekt än den rätt korkade dysfunktionella bufflighet som tyvärr också finns hos många fotografer.
Sedan tror jag också att om man uppför sig vettigt i det allmänna rummet så kommer man underlätta för framtida fotografer att ta sina bilder. Även det är ett ansvar en del bortser från.
.
.
