Varför är det så svårt med 1,2:or på Nikon?

[Mankan G]

Skärpedjupet är längre för APS för en given bländare och synfält än vad det är för fullformat.
Om samma optik används på både APS och FF så kommer skärpedjupet på APS att vara kortare än på FF.

Men varför måste jag stå kvar på samma plats? Om jag har ett givet objektiv, tex 85 1,4 och vill använda det för ett speciellt resultat så går det alltsom oftast att backa några steg. Det är detta som så många missar. Inte alltid givetvis men väldigt ofta är det möjligt. Det som förändras då är perspektivet. Bra eller dåligt? en smaksak!

Jag ser det så här: FF ger ett kortare skärpedjup än APS om bildvinkeln, bländaren och avståndet till motivet är detsamma. Förändras något av dessa storheter så faller alla jämförelser. Det är ju inte alltid som jag använder största bländare. Väljer jag 4 på mitt 50:a på DX och 5,6 på min 85:a på FF (om jag måste står kvar) så är det ju ingen större skillnad. Däremot kan DX inte matcha 85:an fullt öppen...

För mig så handlar FX vs DX mer om andra egenskaper än kort skärpedjup. Mina 1,4-2,8 gluggar ger mig alldeles utmärkt kort skärpedjup när jag så behöver på mina DX kameror. FX starkaste sida är egenskaperna i dåligt ljus och på skärmen vid pixepeepning som visserligen är skitkul men inte alls viktigt för mig i praktiken

 

[Makten]

Jag vill inflika att jag inte valt 50/1,2 för dess korta skärpedjup, utan för dess karaktär och prestanda. Jag har haft 50/1,4 AF-S och Sigma 50/1,4 HSM innan, och därtill testat 50/1,4 AF-D samt ägt 50/1,8 AF-D, AI-S och 50/2 pre-AI.

Av dessa är 50/1,2 unik i mitt tycke. Den ger en ganska annorlunda bokeh vid full öppning som är "orolig" men ändå mjuk. Bländar man ner till f/2 så är det så skarpt att man gärna trillar av stolen. Bokehn är då också synnerligen mjuk och fin.

Så, detta objektiv ser jag som mångsidigt eftersom det har bra ljusstyrka men också väldigt skiftande karaktär från f/1,2 till f/2. Både Sigman och AF-S:en är "bättre" på pappret, men inte bildmässigt i mina ögon.