Varför har just 50 mm blivit en sk. "normaloptik", för A-småbild och D-FF?
Min teori grundar sig på vad som hände under 50-60-talet, - den japanska kameraindustrin började sakta växa fram, t.ex. Nikon kom med sin klassiska A-SLR, typ F, där all optik, alltså även 50mm/1,4/1,8 optiken var rena kopior på motsvarande Zeiss optik.
Zeiss optiken var redan då mycket välkonstruerade, men naturligtvis dyra, - man tar alltså och fortsätter på redan då påbörjat spår, lagom stor/behändig optik ansåg alla, att 50 mm var, även med bra ljusstyrka för allmän fotografering.
Nikon plockade sönder Zeiss optik, kopierade i detalj allt i konstruktionen, yttre delarna var deras egen design, - så inte över en natt, men efter några år hade många yrkesfotografer upptäckt Nikon optiken.
Nikon F slog igenom med en mycket komplett optik uppsättning, från starten, vilket var ovanligt.
Priset på Nikon optiken var mycket lägre, än motsvarande Zeiss optik, alltså inte så konstigt!
Så var starten, men sedan har Nikon självklart konstruerat egen unik optik, under de kommande åren.
Alla kamera/optik tillverkare föll för, vid 50-60-talet, att 50 mm var lämplig som en "normaloptik", något liten förstoringsgrad, fotografen behöver då inte gå så nära motivet, jämfört med den optimala brännvidden, som är omkring 45 mm, ungefär den brännvidd som våra ögon normalt har.
Pentax Takumar var på 55 mm/1,8, faktiskt i klass med en motsvarande Zeiss, Minolta Rokkor var på 55 mm/1,7, även här en mycket skarp optik, några exempel, listan kan bli lång .....
Alla 50-55 mm optik var då, 50-60-talet, i grunden, Zeiss konstruktioner.