Annons

Varför denna besatthet av "skärpa"?

Produkter
(logga in för att koppla)

FiCa1

Aktiv medlem
Jag har nästan läst klart den mycket lärorika fotoboken "Magnum Contact Sheets". Vad som slår mig när jag betraktar de utvalda bilderna är att många är mer eller mindre oskarpa (rörelseoskärpa, felfokus eller extremt kornig film). Detta till trots är dessa bilder ikoniska och förmedlar berättelser som knappast hade blivit starkare om fotografen vid fototillfället hade haft tillgång till senaste Fuji/Canikon/Sony/whatever-kameran med superduper-objektiv, 100 MP, sanslös DR och multielva autofokusmöjligheter. Så, min fråga här är därför varför så många här på FS förefaller vara fullkomligt besatta av "skärpa" när man kan ta fantastiska bilder med digital utrustning från anno dazumal (dvs. ca 2006) med objektiv från 1925 och framåt?
 

Ventures

Aktiv medlem
Den enkla förklaringen; för att det idag är möjligt.
Det var troligen svårt även för magnumfotograferna att sätta skärpan med allt manuellt och långsam film. Då ingen annan tog skarpare bilder blev deras "ikoniska". Capa var väl den den ende med kamera på Omaha beach och hade någon annan haft en modern dslr med sig där hade Capas bilder förmodligen aldrig visats.
 

Fredrik AVT

Aktiv medlem
Den enkla förklaringen; för att det idag är möjligt.
Det var troligen svårt även för magnumfotograferna att sätta skärpan med allt manuellt och långsam film. Då ingen annan tog skarpare bilder blev deras "ikoniska". Capa var väl den den ende med kamera på Omaha beach och hade någon annan haft en modern dslr med sig där hade Capas bilder förmodligen aldrig visats.
Håller med. Ingen betraktare satt dessurom då och "zoomade in" till motsv 100% eller mer som vi gör idag. Visst ansåg jag redan på den tiden att 135 film i praktiken sällan klarade mer än A4 beroende på motiv men jag tror också att det idag finns en fixering vid skärpa över helhet.
 

Makten

Aktiv medlem
För att de allra flesta inte fotograferar något som innehåller en "berättelse".

Dessutom utesluter inte det ena det andra. Du kan inte köpa talang, men du kan köpa ett bättre objektiv. Så varför inte göra det och förbättra möjligheterna till vettig bildkvalitet?

Edit: Sen kan man ju lugnt säga att de allra flesta är helt ointresserade av bildkvalitet eftersom de bara använder telefonen. Utanför FS då alltså.
 

mombasa

Aktiv medlem
Kanske därför att jakten på skärpa är en fråga om utrustning och något som kan lösas med teknik, och plånbok. Förutsatt att man inte är skakig på hand eller är behäftad med synfel (vilket jag delvis är).
En annan sak är att det idag finns en reproduktionsteknik som matchar kamerornas skärpa, och vice versa. Det har hänt otroligt mycket i tryckbranschen det senaste decenniet och oavsett vad man tror eller vill tro så drivs utvecklingen inte av hängivna fritidsfotografer:)
 

VargenW

Aktiv medlem
Jag tycker att det är någon sorts omvänd snobbism att dissa skärpa. De gamla fotograferna var fantastiska som med de kameror och det filmmaterial de hade kunde ta såna bilder. De hade antagligen varit lyckliga om de hade haft våra möjligheter. Men nu har vi de resurserna vi har och då kan vi välja om vi vill ha perfekt skärpa på utvald del av motivet, eller vi kan välja bort det.
Bra skärpa kan inte göra en dålig bild bättre, men dålig skärpa kan göra en bra bild sämre.
 
Senast ändrad:

Per Hesselgren

Aktiv medlem
För att de allra flesta inte fotograferar något som innehåller en "berättelse".

Dessutom utesluter inte det ena det andra. Du kan inte köpa talang, men du kan köpa ett bättre objektiv. Så varför inte göra det och förbättra möjligheterna till vettig bildkvalitet?

Edit: Sen kan man ju lugnt säga att de allra flesta är helt ointresserade av bildkvalitet eftersom de bara använder telefonen. Utanför FS då alltså.
Frågan är vad du menar med bildkvalitet?
En mobil utomhus klarar skärpa från 1 m till oändligheten.
Många som växte upp på analogtiden med tex Instamatic kunde aldrig få se en enda skarp bild.

Många av dagens fotografer är besatta av lång brännvidd och stor bländare. Då måste autofokus vara perfekt....
När SVT ska göra en intervju med en "stor" kamera brukar fokus hamna på väggen bakom!
 

Sten-Åke Sändh

Aktiv medlem
Skärpa är fascinerande. Det tycker också många ickefotografer när de ser skarpa bilder.
Det är långtifrån bara skärpa utan skärpa på rätt ställe och renare bilder än de vi ofta fick med en del analog film som ibland hade verkligt fult korn. Jag gillar egentligen inte detta lajkande för det är ibland klart svårt att fatta för andra vad det egentligen är man "lajkar".

Hans Erik Hansson skrev så insiktfullt:
"Det var troligen svårt även för magnumfotograferna att sätta skärpan med allt manuellt och långsam film."

Jag tror att de som aldrig kört annat än digitalt faktiskt har svårt att föreställa sig hur utmanande det faktiskt var att få någon skärpa i bilder tagna med ISO ASA/50 eller 18 DIN som det då stod på Agfas CT 18 diapositiv film vid alla andra tillfällen är starkt dagsljus och blå himmel. Problemet med den filmen var att den inte ens klarade en blå himmel särskilt bra alla gånger. Kornet i dessa kunde bli gräsligt och svårhanterat även i moderna konverterare.

Den minsta skymning gjorde det hart när omöjligt att sätta skärpan med dåtidens fokushjälpmedel - snittbild och/eller mikroprismor.

Det här blir väldigt tydligt när man skruvar på sina gamla Pentax SMC (helmanuella från 70-talet ) på en Sony A7 III eller A7 IV och kan använda dem med dagens fokusstöd i form av Focus peaking och Focusing aid (peaking med förstoring). Dessa 70-talesobjektiv var aldrig lika bra på mitt Pentax ME-hus som på moderna Sony-hus.

Dessutom kan vi nu efterbehandla dessa bilder och rädda många av de bilder som ovan på detta blivit hårt åtgångna av tiden genom olämplig lagringtemperatur m.m. Sanningen är ju att dagens konverterare kan rädda många av dessa bilder som vi inte ens ville kolla på under 70-talet, eftersom de var felexponerde, saknade skärpa och /eller kontrast eller tappat i en eller flera färgkanaler m.m. Det är av det skälet alla mina gamla bilder konverterats till en brun ton då jag aldrig kunnat motivera tiden det skulle ta att hjälpligt restaurera färgerna.

Ladakh, Kashmir Indien 1978
Sten-Åke Sändh - Portfolio (fotosidan.se)

Kirtipur, Kvinnornas by Katmandu Valley 1976
Sten-Åke Sändh - Portfolio (fotosidan.se)

Många av dessa bilder hade varit bortom all räddning idag om jag och många andra inte haft tillgång till bra efterbehandlingshjäpmedel.

Hela det här snacket om tekniskt usla bilders karaktär som någon förmildrande omständighet eller rent av som ett sätt att göra tidigare teknikers imperfektioner till något medvetet konstnärligt är enligt mitt förmenande rena nyset. Det är sant att bilder kan bli bra ändå och upplevas ha andra kvaliteter än de rent tekniska men motsatsen är tyvärr det mest vanliga. Om folk inte hade historien bakom Capas bilder från landstigningen i Normandie så är jag rätt säker på att de skulle valts bort och aldrig publicerats.

Jag vet att de bilder jag bara av en ren slump kom att ta vid statskuppen i Afghanistan 1978 har ett internationellt värde (en del har velat använda dem i historiska böcker eftersom det inte finns så mycket taget av kuppen) och det beror inte på att de skulle vara särskilt bra rent tekniskt utan de har det därför att det var mycket få som hade kameror med sig då och kunde ta några bilder överhuvudtaget. Trots att denna historiska händelse kan ses som en vattendelare i flera avseenden så finns inte särskilt mycket dokumenterat om revolutionsdagen i bilder. Mobiltelefoner fanns inte då och systemkameror var heller inte var mans egendom.

Statskuppen i Afghnistan 1978 - Saur Revolutionen (eller April-revolutionen)
Sten-Åke Sändh - Portfolio (fotosidan.se)

För mig är det en närmast studentikos hållning att se ned på en teknisk utveckling som gjort det möjligt att mer naturtroget än någonsin tidigare avbilda verkligheten.

Jag har svårt att ta in den hållningen eftersom absolut ingenting hindrar vem som helst att göra vad som helst med dessa naturtroget avbildande bilder om man nu stör sig på det dokumentära värdet och vill skapa ett eget mer konstnärligt avtryck i efterhand.

Jag förstår helt enkelt inte att detta skulle hysa en motsättnnig. Det är samma råmaterial som man antingen kan låta vara dokumentärt eller göra vad man vill med efter eget huvud. Vad är egentligen problemet??

Jag kan ärligt säga att jag önskar jag önskar att jag då hade tagit alla dessa bilder med Tri X och 400 ISO/ASA än med Agfa CT 18 och 50 ISO/ASA, men på den tiden fanns inga andra möjligheter att visa bilder i större sällskap än med diabilder och projektor.

Jag har många gånger tänkt tanken att tänk om man haft tillgång bara till den kamera som sitter i min billiga Samsung A42 då, istället för en analog kamera med usla fokushjälpmedel.

En annan viktig sak var att film var dyrt och man fick göra en avvägning mellan att lägga pengarna på resan eller att ta bilder. Man tog nästan alltid bara en enda bild av ett motiv eftersom man inte visste om man skulle behöva filmen bättre senare. Jag var ofta borta mellan 3 månader eller ett halvår, så det var svårt att planera ekonomiseringen med filmen. Uppsidan var att man då kunde leva på skit och ingenting bara man kom ut i Asien.

Jag har ännu fler gånger tänkt tankar kring vilka bilder jag kanske HADE TAGIT då på 70-talet, bara jag haft tillgång till den mobilkamera jag har idag. Bilder som jag faktiskt medvetet lät bli att ta med min Pentax ME, eftersom jag var tvungen att ekonomisera med min film - helt av kostnadsskäl. Det här med gnället som centrerar kring att bildkvaliteten har blivit "för tekniskt bra och att precis vem fan som helst nu kan ta en tekniskt hyfsad bild - trots att han/hon egentligen inte är en riktig fotogtraf" är verkligen ett I-landsproblem. Vad hindrar er att göra vad ni vill med bilderna ni tagit om ni tycker det rent dokumentära är för tråkigt - bristen på fantasi??
 
Senast ändrad:

Ventures

Aktiv medlem
Det är långtifrån bara skärpa utan skärpa på rätt ställe och renare bilder än de vi ofta fick med en del analog film som ibland hade verkligt fult korn. Jag gillar egentligen inte detta likande för det är ibland klart svårt att fatta för andra vad det egentligen är man "lajkar".

Hans Erik Hansson skrev så insiktfullt:
"Det var troligen svårt även för magnumfotograferna att sätta skärpan med allt manuellt och långsam film."

Jag tror att de som aldrig kört annat än digitalt faktiskt har svårt att föreställa sig hur utmanande det faktiskt var att få någon skärpa i bilder tagna med ISO ASA/50 eller 18 DIN som det då stod på Agfas CT 18 diapositiv film.

Den minsta skymning gjorde det hart när omöjligt att sätta skärpan med dåtidens fokushjälpmedel - snittbild och/eller mikroprismor.

Det här blir väldigt tydligt när man skruvar på sina gamla Pentax SMC (helmanuella från 70-talet ) på en Sony A7 III eller A7 IV och kan använda dem med dagens fokusstöd i form av Focus peaking och Focusing aid (peaking med förstoring). Dessa 70-talesobjektiv var aldrig lika bra på mitt Pentax ME-hus som på moderna Sony-hus.

Dessutom kan vi nu efterbehandla dessa bilder och rädda många av de bilder som ovan på detta blivit hårt åtgångna av tiden genom olämplig lagringtemperatur m.m. Sanningen är ju att dagens konverterare kan rädda många av dessa bilder som vi inte ens ville kolla på på 70-talet, eftersom de var felexponerde, saknade skärpa och /eller kontrast eller tappat i en eller flera färgkanaler m.m.

Ladakh, Kashmir Indien 1978
Sten-Åke Sändh - Portfolio (fotosidan.se)

Kirtipur, Kvinnornas by Katmandu Valley 1976
Sten-Åke Sändh - Portfolio (fotosidan.se)

Många av dessa bilder hade varit bortom all räddning idag om jag och många andra inte haft tillgång till bra efterbehandlingshjäpmedel.

Hela det här snacket om tekniskt usla bilders karaktär som någon förmildrande omständighet eller rent av som ett sätt att göra tidigare teknikers imperfektioner till något medvetet konstnärligt är enligt mitt förmenande rena nyset. Det är sant att bilder kan bli bra ändå och upplevas ha andra kvaliteter än de rent tekniska men motsatsen är tyvärr det mest vanliga. Om folk inte hade historien bakom Capas bilder från landstigningen i Normandie så är jag rätt säker på att de skulle valts bort och aldrig publicerats.

Jag vet att de bilder jag bara av en ren slump kom att ta vid statskuppen i Afghanistan 1978 har ett internationellt värde (en del har velat använda dem eftersom det inte finns så mycket taget av kuppen) och det beror inte på att de skulle vara särskilt bra rent tekniskt utan de har det därför att det var mycket få som hade kameror med sig då och kunde ta några bilder överhuvudtaget. Mobiltelefoner fanns inte då och systemkameror var heller inte var mans egendom.

Statskuppen i Afghnistan 1978 - Saur Revolutionen (eller April-revolutionen)
Sten-Åke Sändh - Portfolio (fotosidan.se)

För mig är det en närmast studentikos hållning att se ned på en teknisk utveckling som gjort det möjligt att mer naturtroget än någonsin tidigare avbilda verkligheten.

Jag har svårt att ta in den hållningen eftersom absolut ingenting hindrar vem som helst att göra vad som helst med dessa naturtroget avbildande bilder om man nu stör sig på det dokumentära värdet och vill skapa ett eget mer konstnärligt avtryck i efterhand.

Jag förstår helt enkelt inte att detta skulle hysa en motsättnnig. Det är samma råmaterial som man antingen kan låta vara dokumentärt eller göra vad man vill med efter eget huvud. Vad är egentligen problemet??

Jag kan ärligt säga att jag önskar jag önskar att jag hade tagit alla dessa bilder med Tri X och 400 ISO/ASA än med Agfa CT 18 och 50 ISO/ASA men på den tiden fanns inga andra möjligheter att visa bilder i större sällskap än med diabilder och projektor.

Jag har många gånger tänkt tanken att tänk om man haft tillgång bara till den kamera som sitter i min billiga Samsung A42 då, istället för en analog kamera med usla fokushjälpmedel.

En annan viktig sak var att film var dyrt och man fick göra en avvägning mellan att lägga pengarna på resan eller att ta bilder. Man tog nästan alltid bara en enda bild av ett motiv eftersom man inte visste om man skulle behöva filmen bättre senare. Jag var borta mellan 3 månader och ett halvår ofta så det var svårt att planera ekonomiseringen med filmen. Uppsidan var att man då kunde leva på skit och ingenting bara man kom ut i Asien.

Jag har ännu fler gånger tänkt tankar kring vilka bilder jag kanske HADE TAGIT då på 70-talet, bara jag haft tillgång till den mobilkamera jag har idag. Bilder som jag faktiskt medvetet lät bli att ta med min Pentax ME, eftersom jag var tvungen att ekonomisera med min film - helt av kostnadsskäl. Det här med gnället som centrerar kring att bildkvaliteten har blivit "för tekniskt bra och att precis vem fan som helst nu kan ta en tekniskt hyfsad bild - trots att han/hon egentligen inte är en riktig fotogtraf" är verkligen ett I-landsproblem. Vad hindrar er att göra vad ni vill med bilderna ni tagit om ni tycker det rent dokumentära är för tråkigt - bristen på fantasi??
Intressanta bilder!. Har bara tittat i mobilen så jag såg inte om de var skarpa. 😉
 

Sten-Åke Sändh

Aktiv medlem
......Så, min fråga här är därför varför så många här på FS förefaller vara fullkomligt besatta av "skärpa" när man kan ta fantastiska bilder med digital utrustning från anno dazumal (dvs. ca 2006) med objektiv från 1925 och framåt?
Ett svar på den frågan kan ju vara att folk som bl.a. jag hade så fullständigt deprimerande erfarenheter av usla DSLR:er med galna fokusproblem att de nästan gav upp allt vad foto hette innan de spegellösa husen kom. Efter den NEX 7 jag köpte för 12 år sedan så har jag sluppit bry mig om skärpan och många Canon och Nikon-fotografer har ju köpt sina första spegellösa de senaste åren, så de är väl fortfarande begeistrade över att deras kameror nu faktiskt sätter skärpan. Så det kanske går över om något år.
 

Sten-Åke Sändh

Aktiv medlem
Intressanta bilder!. Har bara tittat i mobilen så jag såg inte om de var skarpa. 😉
Så där. Det blir som det blir. Ett problem har varit att min huvudkonverterare Photolab faktiskt inte i redigeringen kan skärpa dessa bilder (Unsharp Mask) och heller ej brusreducera dem. Den nyaste skärpningen (Lens Correction) funkar inte därför att det inte finns profiler för gamla anaoga objektiv. Istället får man dra ner Microcontrast och istället köra Fine Contast och sedan vid exporten lägga på skärpan för där funkar det men den (Bicubic Sharpen) kan inte styras.

Det är först nu jag faktiskt sett att Capture One faktiskt kan skärpa dessa bilder men C1 saknar den magiska Fine Contrast så det är komplicerat.
 

Terje H

Aktiv medlem
Jag har nästan läst klart den mycket lärorika fotoboken "Magnum Contact Sheets". Vad som slår mig när jag betraktar de utvalda bilderna är att många är mer eller mindre oskarpa (rörelseoskärpa, felfokus eller extremt kornig film). Detta till trots är dessa bilder ikoniska och förmedlar berättelser som knappast hade blivit starkare om fotografen vid fototillfället hade haft tillgång till senaste Fuji/Canikon/Sony/whatever-kameran med superduper-objektiv, 100 MP, sanslös DR och multielva autofokusmöjligheter. Så, min fråga här är därför varför så många här på FS förefaller vara fullkomligt besatta av "skärpa" när man kan ta fantastiska bilder med digital utrustning från anno dazumal (dvs. ca 2006) med objektiv från 1925 och framåt?
Tycker detta är en evighetsdiskussion, särskilt bland amatörfotograferna. Detta diskuterades lika flitigt på den analoga tiden. Mycket faller under mallen om det är bildintresserade eller teknikintresserade som bedömer de fotografiska bilderna. Genom åren har jag sett mängder av dåliga bilder, vissa med bristande skärpa, andra med bristande oskärpa. Jag gillar bra bilder, oavsett graden av skärpa eller oskärpa.

mvh Terje
 

LGNLGN

Aktiv medlem
Hur kan teknisk bildkvalité och skärpa någonsin uppfattas vara fel eller onödig?

Det är ju visserligen ett tag sedan... 60-, 70- och 80-tal. Kodachrome 64, dia projektor och duk. Minns mina egentligen "dåliga" bilder på fåglar och djur med ibland ok skärpa. Någon enstaka gång fick man till det. Makro bilderna blev dock lite bättre.

Tänk att då ha fått använda dagens utrustning. Kunnat sätta skärpan exakt på fågelns öga, fjärilen etc. Gjort delförstoring. Fotat i dåligt ljus. Man hade varit "kung" i fotoklubben etc. Men man gjorde så gott man kunde med det som fanns då. Det fanns av och till de som ibland lyckades bättre inom djur och natur. De använde ofta s/v Tri-x. 400 ASA kontra 64 ASA. Jag körde alltid med färg.

Minns min systers Instamatic bilder från 60-talet. Fokus oskärpa, rörelse orskärpa, färgstick och ofta med en slags grå hinna över bilden. Jämfört med bilderna från en bra mobiltelefon idag.
 

hampusm

Aktiv medlem
Det är långtifrån bara skärpa utan skärpa på rätt ställe och renare bilder än de vi ofta fick med en del analog film som ibland hade verkligt fult korn. Jag gillar egentligen inte detta lajkande för det är ibland klart svårt att fatta för andra vad det egentligen är man "lajkar".

Hans Erik Hansson skrev så insiktfullt:
"Det var troligen svårt även för magnumfotograferna att sätta skärpan med allt manuellt och långsam film."

Jag tror att de som aldrig kört annat än digitalt faktiskt har svårt att föreställa sig hur utmanande det faktiskt var att få någon skärpa i bilder tagna med ISO ASA/50 eller 18 DIN som det då stod på Agfas CT 18 diapositiv film vid alla andra tillfällen är starkt dagsljus och blå himmel. Problemet med den filmen var att den inte ens klarade en blå himmel särskilt bra alla gånger. Kornet i dessa kunde bli gräsligt och svårhanterat även i moderna konverterare.

Den minsta skymning gjorde det hart när omöjligt att sätta skärpan med dåtidens fokushjälpmedel - snittbild och/eller mikroprismor.

Det här blir väldigt tydligt när man skruvar på sina gamla Pentax SMC (helmanuella från 70-talet ) på en Sony A7 III eller A7 IV och kan använda dem med dagens fokusstöd i form av Focus peaking och Focusing aid (peaking med förstoring). Dessa 70-talesobjektiv var aldrig lika bra på mitt Pentax ME-hus som på moderna Sony-hus.

Dessutom kan vi nu efterbehandla dessa bilder och rädda många av de bilder som ovan på detta blivit hårt åtgångna av tiden genom olämplig lagringtemperatur m.m. Sanningen är ju att dagens konverterare kan rädda många av dessa bilder som vi inte ens ville kolla på under 70-talet, eftersom de var felexponerde, saknade skärpa och /eller kontrast eller tappat i en eller flera färgkanaler m.m. Det är av det skälet alla mina gamla bilder konverterats till en brun ton då jag aldrig kunnat motivera tiden det skulle ta att hjälpligt restaurera färgerna.

Ladakh, Kashmir Indien 1978
Sten-Åke Sändh - Portfolio (fotosidan.se)

Kirtipur, Kvinnornas by Katmandu Valley 1976
Sten-Åke Sändh - Portfolio (fotosidan.se)

Många av dessa bilder hade varit bortom all räddning idag om jag och många andra inte haft tillgång till bra efterbehandlingshjäpmedel.

Hela det här snacket om tekniskt usla bilders karaktär som någon förmildrande omständighet eller rent av som ett sätt att göra tidigare teknikers imperfektioner till något medvetet konstnärligt är enligt mitt förmenande rena nyset. Det är sant att bilder kan bli bra ändå och upplevas ha andra kvaliteter än de rent tekniska men motsatsen är tyvärr det mest vanliga. Om folk inte hade historien bakom Capas bilder från landstigningen i Normandie så är jag rätt säker på att de skulle valts bort och aldrig publicerats.

Jag vet att de bilder jag bara av en ren slump kom att ta vid statskuppen i Afghanistan 1978 har ett internationellt värde (en del har velat använda dem i historiska böcker eftersom det inte finns så mycket taget av kuppen) och det beror inte på att de skulle vara särskilt bra rent tekniskt utan de har det därför att det var mycket få som hade kameror med sig då och kunde ta några bilder överhuvudtaget. Trots att denna historiska händelse kan ses som en vattendelare i flera avseenden så finns inte särskilt mycket dokumenterat om revolutionsdagen i bilder. Mobiltelefoner fanns inte då och systemkameror var heller inte var mans egendom.

Statskuppen i Afghnistan 1978 - Saur Revolutionen (eller April-revolutionen)
Sten-Åke Sändh - Portfolio (fotosidan.se)

För mig är det en närmast studentikos hållning att se ned på en teknisk utveckling som gjort det möjligt att mer naturtroget än någonsin tidigare avbilda verkligheten.

Jag har svårt att ta in den hållningen eftersom absolut ingenting hindrar vem som helst att göra vad som helst med dessa naturtroget avbildande bilder om man nu stör sig på det dokumentära värdet och vill skapa ett eget mer konstnärligt avtryck i efterhand.

Jag förstår helt enkelt inte att detta skulle hysa en motsättnnig. Det är samma råmaterial som man antingen kan låta vara dokumentärt eller göra vad man vill med efter eget huvud. Vad är egentligen problemet??

Jag kan ärligt säga att jag önskar jag önskar att jag då hade tagit alla dessa bilder med Tri X och 400 ISO/ASA än med Agfa CT 18 och 50 ISO/ASA, men på den tiden fanns inga andra möjligheter att visa bilder i större sällskap än med diabilder och projektor.

Jag har många gånger tänkt tanken att tänk om man haft tillgång bara till den kamera som sitter i min billiga Samsung A42 då, istället för en analog kamera med usla fokushjälpmedel.

En annan viktig sak var att film var dyrt och man fick göra en avvägning mellan att lägga pengarna på resan eller att ta bilder. Man tog nästan alltid bara en enda bild av ett motiv eftersom man inte visste om man skulle behöva filmen bättre senare. Jag var ofta borta mellan 3 månader eller ett halvår, så det var svårt att planera ekonomiseringen med filmen. Uppsidan var att man då kunde leva på skit och ingenting bara man kom ut i Asien.

Jag har ännu fler gånger tänkt tankar kring vilka bilder jag kanske HADE TAGIT då på 70-talet, bara jag haft tillgång till den mobilkamera jag har idag. Bilder som jag faktiskt medvetet lät bli att ta med min Pentax ME, eftersom jag var tvungen att ekonomisera med min film - helt av kostnadsskäl. Det här med gnället som centrerar kring att bildkvaliteten har blivit "för tekniskt bra och att precis vem fan som helst nu kan ta en tekniskt hyfsad bild - trots att han/hon egentligen inte är en riktig fotogtraf" är verkligen ett I-landsproblem. Vad hindrar er att göra vad ni vill med bilderna ni tagit om ni tycker det rent dokumentära är för tråkigt - bristen på fantasi??
Jag tycker om dina bilder. Jag har varit och kollat runt bland dem andra gånger också.
 

Sabud

Aktiv medlem
Frågan är vad du menar med bildkvalitet?
En mobil utomhus klarar skärpa från 1 m till oändligheten.
Många som växte upp på analogtiden med tex Instamatic kunde aldrig få se en enda skarp bild.

Många av dagens fotografer är besatta av lång brännvidd och stor bländare. Då måste autofokus vara perfekt....
När SVT ska göra en intervju med en "stor" kamera brukar fokus hamna på väggen bakom!
När jag på 60-talet gjorde lumpen lånade jag min morsas Instamatic och tog en hel del bilder. Med tanke på resultatet skulle jag önskat att det hade varit en LX3 i stället ;)

/Stephan
 

Kisco

Aktiv medlem
Så, min fråga här är därför varför så många här på FS förefaller vara fullkomligt besatta av "skärpa"
Jag har nästan läst klart den mycket lärorika fotoboken "Magnum Contact Sheets". Vad som slår mig när jag betraktar de utvalda bilderna är att många är mer eller mindre oskarpa (rörelseoskärpa, felfokus eller extremt kornig film). Detta till trots är dessa bilder ikoniska och förmedlar berättelser som knappast hade blivit starkare om fotografen vid fototillfället hade haft tillgång till senaste Fuji/Canikon/Sony/whatever-kameran med superduper-objektiv, 100 MP, sanslös DR och multielva autofokusmöjligheter. Så, min fråga här är därför varför så många här på FS förefaller vara fullkomligt besatta av "skärpa" när man kan ta fantastiska bilder med digital utrustning från anno dazumal (dvs. ca 2006) med objektiv från 1925 och framåt?
Jag tycker du får din fråga att låta nedvärderande. Vi vet väl ingenting om den sorts bilder som dåtidens fotografer för åratal sedan hade tagit om dom haft tillgång till vår utrustning!

/Kent
 

SallyIV

Aktiv medlem
Håller med. Ingen betraktare satt dessurom då och "zoomade in" till motsv 100% eller mer som vi gör idag. Visst ansåg jag redan på den tiden att 135 film i praktiken sällan klarade mer än A4 beroende på motiv men jag tror också att det idag finns en fixering vid skärpa över helhet.
A4, mja.. min salig fader körde upp till 120 cm från sin Leica. Ja kornigt på nära håll.
Vi gjorde på 70-talet ett antal storförstoringar till Helsingborgs stadsbibliotek för värrutsmyckning där de största var en spånplatta (120 * 240) och jag minns inte om det var från Leican där med, Hasselblad eller Sinar 9*12.
Oavsett funkade 24/36 utmärkt att blåsa upp til meterstorlek - men inget för dagens pixelpeep ;-)

-J!
 
ANNONS