Grupper

Det är jäkligt svårt att skriva konstruktiv kritik. Kräver mycket eftertanke. Minsta lilla felaktiga ordval kan skapa virtuella fiender...Jag är nog av den klumpiga sorten, tyvärr.../PE

PÅ tal om bloggar så har ju det varit uppe till diskussion tidigare och då fick vi dem krafitgt reducerade i utrymme. Nu ser jag att det finns möjlighet att markera plus eller minus för att minimera utrymmet. Bra!

Tror Marcus har en bra poäng. När man trycker av så är det lätt att vara färgad av saker som: dagshumör, väder, en ny miljö, osv. Dessa saker påverkar ens bildseende. Ibland lurar man sig själv i en överoptimism i resultatet..../PE

PS: Med erfarenheten, minskas väl dessa faktorer

Om man vill dela sig av sina erfarenheter och upplevelser genom fotografi så bör man kanske ställa sig utanför bilden och tänka till om betraktaren som inte känner till omständigheterna kan ta till sig budskapet.
//M

Nu när jag ändå är på gång så vill jag påpeka att alla larviga bloggar som ju faktiskt är sekundära borde tas bort eller åtminstone placeras i slutet av sidan.
//Marcus som tycker att snacktöntarna inte borde uppmuntras

Okej, Jag har gått ut lite hårt idag med mina bildkommentarer och kanske tom sågat lite. Men min mening är att sporra och få berörande att tänka till och jobba framåt, Så det är verkligen inte av negativ natur.
Håll kameran högt och fortsätt att analysera och sträva efter ett bildspråk som når fram!
//Marcus

Vi har säkert alla olika tekniker och sätt att plåta gatufoto. Själv är jag nog den eftertänksamma typen. Normalt i alla fall. Vill gärna, precis som Peter, känna att det finns potential. Men det finns ju undantag. Många gånger hinner man inte tänka. Motivet/möjligheten dyker up, du gör en blixtsnabb bedömning och tar bilden. Det kan bli suveränt, menockså skit. Men det är väl det som gör det så spännande.

Jag har promenerat runt mycket "på gatan" bara för att tvingas inse att jag är missnöjd med i stort sett alla bilder.
Ofta har jag kommit hem med massor av bilder som känts fullständigt meningslösa och kastat dom direkt - allihop.
Så skaffade jag nyligen ett gammalt manuellt objektiv till min digitala kamera.
Det är alltså bländarring och fokusring som gäller och jag måste till och med trycka på en liten knapp varje gång jag ändrat en inställning för att be min kamera mäta ljuset.
Jag köpte det mest av nostalgiska skäl men objektivet är av hög kvalitet och kostade pengar så testas skulle det ju på en gång.
Ut på promenad alltså.
Jag tog redan innan för givet att alla dessa inställningar skulle göra mig till ett nervöst vrak.
Till min stora förvåning var det tvärtom, jag blev lugn och avkopplad.
Borta var stressen över att missa en bild. Jag visste ju att mitt objektiv var svårt så tappade jag ett tillfälle log jag bara och gick vidare.
Att ta bilder hade plötsligt blivit var det en gång var för mig - avkopplande rekreation.
Väl hemma kom nästa överaskning.
Jag var nöjd med inte bara en utan flera bilder.
Borta var alla meningslösa höftskott på en suddig person och en papperskorg.
Plötsligt fanns där innehåll, teknisk kvalitet och ett tänk som jag inte sett i mina bilder sedan jag hade analog kamera.
Ett gammalt objektiv hade förändrat min fotografering - på en dag.

Jag har svårt att slänga av bilder på måfå. Jag vill känna att det finns potential i bilden redan innan jag trycker av. Detta medför också att det kan gå dagar utan några bilder alls, vilket naturligtvis sätter igång tankarna kring meningen med gatufotandet. Men så dyker den upp: Bilden. Lustigt nog så blir det ofta en kedjereaktion och fler situationer dyker upp efter varandra. Det är säkert något som beteendevetare kanske kan förklara för mig.
Efterarbete vid datorn sysslar jag så lite som möjligt med. Det handlar i så fall om rawkonvertering, ev beskärning osv. "Kickarna" som Mats var inne på, gör att man trots allt kämpar på. Har alltid kameran med. Ibland tror jag det är nyttigt att "fuska" med att överraska sig själv med att åka ut i naturen, eller ta nattbilder, bara för att få lite distans till det hela.

Jag håller med dig Mats. Gatufoto är väldigt spännande. I dag undrade jag hur det skulle vara att bara ta massor med foton i en folksamling helt urskiljningslöst. Vad händer då? Av tusen bilder kanske man har tur och fångar nått. Men är det då ett gatufoto? Måste det ändå inte finnas någon tanke bakom? Av mina egna bilder är det alltid det planerade som berör mig mest. Planen kanske uppstår under ett kort ögonblick men det är ändå planerat. Glöm inte heller det som sker vid datorn. Man funderar på hur man skall hantera bilden. Svart-vit? beskära eller vrida? även om tanken är att göra så lite manipulerande så kan man ändå förstärka vissa delar med en genomtänkt behandling av kortet. Det som driver mig mest är nyfikenhet. Jag är nyfiken på era bilder och på vad jag själv kan förmedla. Så Mats och ni andra. Fortsätt med att kämpa på. Slit skor!

Gatufoto är något av det mest fascinerande som finns! Det är oplanerat och oförutsägbart. Du kan aldrig i förväg veta hur din vandring genom staden skall utvecklas. Vad som väntar dig bakom nästa hörn, eller bara tio meter längre fram. Var du än rör dig möts du av vardagliga händelser. De flesta av dem kanske alltför vanliga för att de skall bli intressanta på bild. Men så kommer den där avvikelsen du letar efter, den som bryter mönstret och får bilden att lyfta. Eller en berättelse av annat slag. Själv försöker du bli en naturlig del av händelsen, komma tillräckligt nära utan att störa, men ändå så nära att du förmår att förmedla det du själv upplever just i det ögonblicket. Själv har jag under de senaste 14 dagarna promenerat otaliga timmar i stadsmiljö. Det har blivit mängder av bilder, men ytterst få som lever upp till det jag just beskrivit. I sådana stunder drabbas man av tvivel på den egna förmågan. Har man tappat blicken, eller handlar det om tillfälligheter? Men när man sitter där och kasserar den ena rutan efter den andra inser man ändå; gatufoto är ett gift och jag skulle aldrig vilja vara utan den adrenalinkick som uppstår när bilden plötsligt finns där. Det är bara att fortsätta att promenera... Hur ser ni andra på det?

Här i Helsingborg har vi ju sällan, eller aldrig, några parader. Kan dock tänka mig att det skulle vara ett bra tillfälle att ta fina gatubilder på. Det handlar ju om göra enskilda observationer på det som händer vid sidan av, inte att fota paraden i sig (Peter E). Ungefär som Mats är inne på. Alltså samma sak som gäller med gatufotografering vid fotbolls- och hockeymatcher, karnevaler, demonstrationer, konserter osv.

Edit: Peter E. Jag förstår bättre dina invändningar mot paradbilder och bildserier nu. Hade inte inte tittat så noga i poolen innan.

Håller med. Ser gärna hellre en enskild utvald bild än en hel serie i GF.En bild som klarar av att tala för sig själv. Instämmer även i paraddelen. Eftersom det ofta är bilder som är lite "sitting ducks" De uppmanar ju till fotografering. Ungefär som de flesta gatumusikanter eller gatuartister. Personligen undviker jag den typen av bilder, eftersom det är lite för enkelt...Däremot kan det ju hända en massa intressanta saker runt omkring en parad som kan bli mycket bra gatufoto.

Håller med Roger angående bildserier. Dessutom anser jag att parader tenderar att inriktas mer på dokumentär/reportage än gatufoto. Det är ju liksom inte en enskild observation som göres, utan ett skådespel som har syftet att synas för alla.../PE

Det här med bildserier på gf - är det så bra egentligen?
GF är ju mycket en enstaka situation - och inte en hel berättelse. Det kändes fel så jag tog bort min serie från Pride2008 - om nån vill se den (och gärna kommentera) så finns den på gruppen Bildjournalistik.

Är det inte så att "konst" som bara berör de "invigda" ofta tenderar att bli lite "tragikomisk" för oss alla andra.

Skulle kunna säga detsamma, Mats. Nu har jag visserligen inte sett utställningen med egna ögon som du gjort, men visst ligger många gånger bilderna på Fotosidan närmare den egna tillvaron än stipendiatbilderna gör.
Det beror väl också på med vilka ögon man ser respektive bilder. Stipendiaterna har mycket sannolikt en helt annan kontext i sina foton än vad vi normalt sysslar med här på FS. De kanske kommenterade någon halvt okänd bild från 1920 av någon halvt bortglömd fotograf med att göra bilden i en ny version i sin samtid.
Så egentligen kan man säga att det bara är "språket" som skiljer Ny nordisk fotografi från FS.

Så här får man väl antagligen inte säga (risk att man blir nergjord) men jag var på Hasselblad center i helgen och kollade in senaste fotouställningen "from now on/Ny Nordisk fotografi" 11 lovande fotografer med anknytning till de nordiska länderna ställer i år ut tillsammans och tävlar om två utbildningsstipendier, Victor-stipendierna. En del av utställningen var riktigt bra, men generellt blev jag inte speciellt imponerad. Jag ser bilder varje vecka i den här poolen som säger mig mer och påverkar mig mer än det jag upplevde på utställningen. Men och jag säger men,,, detta med fotofrafi är ju perhört subjektivt, precis som alla annan konst. Exempel: http://www.hasselbladfoundation.org/new-nordic-photography-2009-gallery/#assets/galleries/Ny-Nordisk-Fotografi-2009/_resampled/ResizedImage600359-wakabanoda.jpg

Är inte alla bilder ögonblicksbilder? Jag är normalt inte främmande för förändringar men i det här fallet är jag nog det. Det vidgar motivområdet för mycket.

Ta inte i så ni spricker. Jag hade en teoretisk fråga bara, inget annat, av den enkla anledning att jag själv tar i stort sett bara ögonblicksbilder vilka 95% ändå funkar i gf