OmTag. Robert Frank, filmtips

OmTag. Mildvinter igen

Hörde att denna vinter varit den mildaste på 100 år runt Stockholmstrakten. Just dessa gråblaskiga vintrar får vi nog vänja oss vid. För övrigt såg det ungefär likadant ut för ett par år sedan. Bilden är tagen den 2:a januari 2012 på Reimersholmen och jag tycker man känner igen vädret. Några veckor senare blev det i och för sig vinter med lite snö, så det kommer säkert en släng av vinter den är säsongen också.

Det är i vilket fall lite trevligare med snö runt jul tycker jag, och framför allt inte lika skitigt. Annars har helgen flutit på i sakta mak, inget speciellt har hänt mer än att jag och hunden käkat alldeles för mycket mat. Smällandet som sätter igång några veckor före jul och håller på en bra bit in i januari har gjort att hunden inte är så pigg på promenader, hon är som så många andra djur skotträdd och detta smällande är ett elände.

På nyår blir det till att låsa in sig med hög volym på stereon, vi har ingen möjlighet att sticka till något smällarfritt ställe tyvärr. Hur som helst är dessa helger snart över för den här gången så saker och ting kan falla in i sina vanliga rutiner, skönt tycker jag och hunden. 

OmTag. Att vara opolitisk i sitt bloggande eller till nöds PK

Det kan vara svårt att blogga om saker som känns angelägna utan att det blir politiskt, eller uppfattas som politiskt. Oavsett vilken ståndpunkt man ger uttryck för så ligger detta i sakens natur. Om man nu inte skall vara så där lite lagom Disney PK och bara tycka lite synd om i största allmänhet eller tycka lite illa om på samma sätt.

Jag vill väcka debatt med mina inlägg ibland och det händer att jag lyckas och då blir det politiskt. Politik betyder statskonst och handlar om allt som rör det offentliga om jag inte missuppfattat begreppet. Att agitera är för mig något annat som ibland kan handla om att uppvigla eller att sprida propaganda.

När jag skriver kommer jag givetvis belysa olika frågor utifrån min egen ståndpunkt, det är det enda sättet jag kan skriva på och jag tror att jag delar den egenskapen med de flesta som skriver. Men jag försöker vara saklig i min argumentation och när jag bemöter kommentarer, jag undviker att gå till personangrepp till exempel oavsett om någon ger uttryck för en annan ståndpunkt än min.

Jag anser dessutom att det är viktigt att vara tydlig med att det handlar om mina synpunkter i de fall då jag för fram en åsikt. Jag har märkt att människor som hänger upp sig på vad jag skriver ganska ofta fastnar i något, ibland kanske mindre genomtänkt val av exempel från min sida än själva sakfrågan.

Som senast när jag jämförde EU, ECB och IMF’s piskor och svångremmar, eller utpressningspolitik om man vill mot krisande ekonomier i Sydeuropa, främst Grekland (än så länge) med hur Tyskland behandlades i Versaillesfreden och vad detta ledde till och risken för att ett liknande scenario kommer att upprepa sig i Sydeuropa.

Jag står fast vid de parallellerna och jag är långt ifrån ensam om att se det på det sättet. Det är dessutom en synpunkt som delas av ganska många från höger till vänster i den politiska skalan, så att det skulle vara något som kommer från någon ”tokvänster” stämmer inte om nu någon skulle tro detta.

Hur som helst kommer jag att fortsätta att vara så där lagom icke PK när jag känner för det. Som detta med alla tiggare som befolkar våra gator i städerna till exempel. Jag tycker, liksom de flesta antar jag, givetvis att det är synd om dessa människor. Men samtidigt skulle jag vilja ha en objektiv genomlysning av problemet.

Hur kommer det sig att sådana mängder av dem kommit just hit? Och vad beror det på att det till stor del verkar röra sig om samma folkgrupp från i stort sett samma område? Om de är så diskriminerade i sina hemländer att deras barn inte ges möjlighet till utbildning och de vuxna inte ges möjlighet till arbete vore det då inte angeläget att EU agerade med kraft för att bryta denna misär? En misär som med stor sannolikhet ärvs vidare genom generationer om inget görs och vi bara fortsätter att tycka så där lite lagom PK synd om och underhåller tillståndet genom att ge några kronor för att lätta vårt eget samvete? Var finns genomlysningen av problemet och den politiska viljan att göra något åt det?

OmTag. Kris i Europa

Så här i årets sista dagar kan jag inte undvika att tänka på utvecklingen i Sydeuropa. Nu är det uppenbart att många ekonomier hänger på fallrepet och konsekvenserna är förskräckande. Fascism och extremnationalism vädrar morgonluft på ett sätt som borde få de flesta att drömma mardrömmar.

Framför allt från EU som man utropade som det stora fredsprojektet är det pinsamt tyst. I Spanien inför man lagar som inskränker människans rätt att protestera som för tankarna till Franco. I Grekland frodas fascismen som en direkt följd av de påtvingade svångremmarna från EU, ECB och IMF.

Visst har Grekland delvis sig själva att skylla för sina ruttna finanser, men fastlåsning vid euron och påtvingade nedskärningar från en redan usel nivå gör inte det hela bättre. Dessutom är det ju en hel del som tjänar feta pengar på att hålla Grekland under förmyndarskap på fattighuset, alla dem som gladeligen lånat ut till räntor landet inte kommer att klara till exempel.

Men hur var det nu med fredsprojektet EU? Om EU skall leva upp till namnet borde det första man gjorde vara att skriva ned eller helt skriva av lånen till dessa skuldtyngda stater, och sedan borde man koppla loss dem från euron. Facit för vad som är på god väg att hända finns för övrigt hos den största förespråkaren för svångrem och piska, Tyskland.

Man bedriver en liknande utpressningspolitik mot folk i hopplöshet som man själv utsattes för efter första världskriget och som banade väg för Hitler och nazismen, och det vet vi ju hur detta slutade. Det som idag effektivt dödar alla tendenser till återhämtning i de krisande ekonomierna är kombinationen av svångremspolitik, fastlåst valuta, otyglade banker och (delvis till följd av detta) ekonomier i recession för att inte till och med kalla det depression.

Visst skulle de nödvändiga stegen innebära att långivarna, alltså de bättre bemedlade, skulle få ta en stor del av smällen. Men å andra sidan är det också dem som dels håvat in vinsterna av högräntelånen och dels varit med och sett till att Sydeuropa hamnat i det politiska moras det nu befinner sig i, så kanske kan man tycka att det inte är mer än rätt om de får betala en del. Dessutom kan det knappast varit någon hemlighet för alla de ekonomer och sakkunniga vilket skick de olika ekonomierna i verkligheten befann sig i när de en gång släpptes in i EMU. Och även om det skulle bli dyrt, vilket det blir, så undrar jag hur alternativen ser ut?

Men som vanligt passade man på att roffa åt sig så länge festen varade för att sedan skicka notan till vanligt folk, precis som det brukar gå till alltså. Man kanske inte hade i bakhuvudet att man håller på att skapa en situation liknande Tyskland på 20-30 talen i Sydeuropa? Vi får hoppas att man inte var fullt så syniska. En ödets ironi är att ekonomerna, alltså ekonomins prästerskap, nästan mangrant lämnat de idéer som EU-politiker håller fast vid då dessa visat sig felaktiga gång på gång. Synd att politiker har sådan tröghet att ta till sig av ekonomernas lärdomar.

OmTag. Tankar på julaftons morgon

En spricka i isen, året var 2005 och jag hade tagit upp nattfotograferandet på allvar. Nattfotografering för mig har alltid handlat om ro och meditation, ensam med hund och kamera i natten ger mig detta. Det finns dem som söker det exotiska eller spännande nattlivet men det handlar inte min nattfotografering om.

Några tycker att livet såväl som bilderna måste rasa på i full fart och att det alltid måste hända en massa saker. Själv är jag inte intresserad av detta. Jag levde ett ganska intensivt krogliv under många år men till slut ledsnade jag på att sitta med samma öl och samma diskussioner kväll efter kväll år ut och år in.

Livet handlar om sökande, och många av oss söker mening i tillvaron genom de rent biologiska drivkrafterna som kroglivet till exempel är en integrerad del av. Men jag tror inte att det går att finna någon djupare mening där i längden. Om vi lever i tron eller övertygelsen att tillfredställelse av de biologiska behoven är det enda livet går ut på så borde en ordentlig tarmtömning vara den ultimata lyckan? Visst är det skönt att gå på muggen när behoven så kräver, men jag skulle inte vilja tillbringa hela mitt liv där.

Jag tror att jakten på kickar, såväl i kärlekslivet som på andra sätt ofta är en neurotisk reaktion mot rädsla för realiteten att allt en dag tar slut. Det jag tror att livet går ut på är att fullt ut acceptera dess realiteter men att ändå känna förnöjsamhet, och för att komma dit måste vi först våga konfrontera förgängligheten och ta den till oss. Först då kan vi ställa oss frågan vad som verkligen är viktigt tror jag, och jag tror att man kommer att komma fram till att det som är viktigt är att det positiva man lämnar efter sig väger tyngre än det negativa.

Mest prylar, störst berömmelse och liknande spelar nog en väldigt liten roll när vi gör bokslut. Att göra sig av med sina rädslor vilket ytterst innebär att våga släppa taget om egot låter nog så enkelt, ändå är det något som man förmodligen får jobba med resten av livet utan stor förhoppning att nå hela vägen. Men jag tror ändå att sann lycka är beroende av detta, och endast detta. Det vi normalt kallar lycka handlar ofta om dess raka motsats, att ge egot kickar som gör det ännu starkare.

Lite tankar på julaftonens morgon, en dag av institutionaliserad omtanke.