Ännu en blogg

Ännu en blogg: Ett inlägg för både natur- och dokumentärfotografer

Jag tog en vecka semester för att dokumentera arbetet på fågelstationen Nidingen i Halland. Den bemannas från mars till november av frivilliga krafter, vilket jag tycker är ganska imponerande. Jag har ingen aning om fåglar och väl på ön kände jag mig rentav handikappad med min dåliga syn. Men när gatufotografin tryter eftersom min livssituation inte gör det så lätt att jaga bilder i en stad värd namnet så får man leta upp andra motiv för att fota nåt intressant.

Så mitt fokus låg inte på klassisk fågelfoto. Det har jag inte ens utrustning för. Jag ville bara skildra hur det går till där ute. Kanske får en och annan lust att åka dit. Vill man lära sig mer om ringmärkning och fågelskådning är man alltid välkommen som assistent, även som nybörjare.

Bilden på det upplysta labbet i gryningen är den enda i det här blogginlägget som jag tog med stativ.

Före soluppgången sätter man upp slöjnäten som fåglarna ska fastna i. Väckarklockan stod på halv sex. Skönt att börja jobba igen och känna att man har sovmorgon!

Man får lite julkalendervibbar: man vet aldrig vad man får när man öppnar dörren. Ibland fastnar fåglar så fort man sätter upp näten, ibland händer ingenting.

Att plocka fåglar ur nätet kräver fingerfärdighet. Rödhakar är tacksamma för nybörjare, fick jag lära mig.

Fåglarna tas in i labbet där de ringmärks. Är de ringmärkta sen tidigare så registreras dem ändå.

För varje fågel noteras uppskattad ålder, vinglängd och vikt. Någon kikare är alltid till hands.

Arter som häckar på Nidingen får en märkning med färgringar för att kunna identifiera varje individ. Även skärsnäppan som inte häckar på ön fär den typen av märkning.

Näten kontrolleras varje halvtimme för att fåglarna ska slippa sitta i näten för länge.

Första gången jag såg en kungsfågel.

Å så till labbet igen. Denna vecka var det två ringmärkare och en assistent på ön. (Jag räknades inte, jag skulle ju främst fota.)

Här tas vinglängden på en bofink.

Till inredningen hörde en tandläkarlampa som användes för att lättare kunna bestämma åldern på pippin genom att granska fjädrarna.

Det här tycker jag är en bild som är både fågelfoto och dokumentärfoto. Jag försökte så ofta det gick att få med lite labbmiljö. Här ser man rätt bra alla olika ringstorlekar.

Några enstaka fåglar lyckades ta sig loss i labbet men de var snart infångade. Ofta hann de inte ens hamna i nätet i taket men då hann inte jag ta kort heller.

Skilde sig en fågels utseende från standarden så fick man dubbelkolla, som här med en ovanlig ljus skärpiplärka.

Stjärtmes var allmänt omtyckt.

Äkta fågelskådare i sitt rätta element.

Att få in en ringduva som dessutom var omärkt var något av en höjdpunkt.

En annan var en sparvhökshane som så klart skulle tas kort på.

Ett kort till den stolta assistentens familjealbum. Hon hade varit nära att fånga in sparvhöken tidigare men inte lyckats få den att fastna i näten. Andra gången gillt!

Senare fick vi även tag på honan.

Ibland var vädret för dåligt för att ha näten uppe. Då hade man konstant koll på SMHI:s radarkarta för nederbörd.

Mer sällsynta arter som den här brandkronade kungsfågeln fotades för att hålla flödet på Facebook igång.

Inte alla fåglarna ställde snällt upp. Inte den här nyupptäckta arten mobilknäck i alla fall.

För mig blev det lite av en sport att fånga en fågel när den lämnade utsläppslådan. Den här bilden på en rödhake var den enda som jag kan betrakta som lyckad. 1/4000 sekund och Fujifilms snabba serietagning. Lite mer solljus hade kanske hjälpt för att kunna ha en mindre bländare men sol blev vi inte bortskämda med.

En solig kväll för en gångs skull. Näten tas ner.

För stationschefen är dagen inte slut än. Ringmärkningar och kontrollerna rapporteras in på artportalen och på fågelstationens egen hemsida ska dagbok föras.

Utrustning till bilderna ovan var en Nikon D90 med Sigma 17-50mm F2.8, Tokina AT-X 11-16/2,8, och Nikon AF Nikkor 50mm 1.8 samt Fujifilm X-E2 med Fujifilm XF 35mm 1:1.4 R.

Jag hade också ett Nikontele med mig men det laggade och gjorde sig ändå inte så bra för bildjournalistik.

Jag hoppas att det inte blev för många bilder. Jag vet, "Kill your darlings". Men efter att ha laddat ner över 1000 bilder på min dator igår kväll tycker jag att antalet bilder inte är helt orimligt. Dessutom, har man ett ben i naturfoto och ett i bildjournalistik som i det hör fotoprojektet så blir det lätt dubbelt så mycket.

Ett stort tack till mina tålmodiga fotomodeller (tänker då främst på de mänskliga)! Jag var ju lite närgången ibland och det kan inte vara så lätt att ha någon hängandes över axeln. Men hoppas att alla berörda blir nöjda med bilderna och så även ni som har tagit sig igenom hela blogginlägget.

Postat 2017-04-02 17:11 | Permalink | Kommentarer (27) | Kommentera