Ännu en blogg: Nicaraguas ansikten

Jag tillbringade jul och nyår i Nicaragua, ett land som många börjar upptäcka som resmål. I brist på långa resor långt bort är jag inte längre riktigt van vid att kasta mig på exotiska motiv. De senaste åren har jag nästan uteslutande fotat på hemmaplan och tyckt det var givande nog. Kameran hängde inte ens med varje dag där i Nicaragua. Tiden var för kort för att utveckla annat än en turistblick.

Fast några porträtt kanske går att visa:

Den här bilden tog jag på en restaurang i León, La Cucaracha, en bit bort från turistströmmen. Här satt mest inhemskt folk. För att komma till den stora matsalen fick man först gå igenom köket. Snacka om transparens för kunden!

Överhuvudtaget tyckte jag att sättet att laga mat på var mer spännande än själva maten. Den här bilden är tagen i ett litet samhälle, Sebaco, där det troligen aldrig syns till några turister (utom oss då). Det lagas en sorts majstortilla som serveras som frukost tillsammans med ost, gräddfil och bönor.

Den här herren är kaffeproducent i Matagalpa.

Henne träffade jag på chokladmuseet i Granada där man marknadsför nicaraguansk kakao men även andra typiska produkter. Hon satt där och rullade cigarrer. 35 år gammal är hon och har jobbat inom tobakbranschen sedan hon var 16 år. Hon skulle gärna vilja göra annat, sa hon, men då måste hon lära sig engelska först. Då kanske det öppnar sig dörrar.

Hon är engelsklärare, hennes pojkvän utvecklar mjukvaror. Jag frågade dem vad de tror kommer att utgöra den största skillnaden mellan Nicaragua idag och Nicaragua om tio år. "Engelskan och de nya teknologierna." Jag träffade dessa två på Isla de Ometepe dit jag hade tagit mig med färjan. Taxichauffören som skjutsade mig till hotellet berättade att någon välmenande amerikan hade erbjudit en gratis kurs i engelska men att han inte hade tid att gå tid. När färjan kommer gäller det att vara där. Inkomsten idag går före möjligheterna i morgon.

Även denna bild (och nästa) är tagen på marknaden i León. Det finns ju så klart en vits med reglerat företagande och ett fungerande skattesystem. Ändå blir man lite fascinerad av den här okomplicerade typen av småskalig försäljningsverksamhet: man skalar en kokosnöt/mango/apelsin, stoppar det i en plastpåse, ställer sig i ett gathörn och säljer.

Jag sysslade inte med nåt som förtjänade namnet gatufoto. Miljöerna var för röriga och solen för gassande. Däremot bad jag om att få ta ett porträtt. Folk sa aldrig nej.

Hoppas ni gillar resans best off!

Ännu en blogg: Att vara sig själv

Skönt med människor som inte tror sig behöva en märkvärdig klädstil, tidskrävande sminkning och en påkostad frisyr för att kunna vara sig själva.

.

Ännu en blogg: Människor mellan 50 och 60

Ännu en blogg: Dokumentärserie om franska fotografer på urplay.se

Nej, inte HCB för en gångs skull! ;)

För ett tag sen upptäckte jag urplay.se. Värt en titt i alla fall, mycket intressant där.

Bland annat alltså en serie om moderna franska (eller i alla fall i Frankrika bosatta) fotografer av olika genrer.

Det senaste avsnitt jag tittade på var om Patrick Swirc som jag, i likhet med de andra fotograferna, inte kände till sedan tidigare. Inte att jag tyckte att just det framhävda Eastwood-porträttet var bäst. Men bland de andra som visades fanns det några som var uppfriskande oklassiska.

Kolla gärna hela serien. I övrigt så ligger det även en dokumentär om Annie Leibowitz ute på urplay. Jag tror den gick på svt tidigare.

Känner att jag måste komma med ett porträtt jag också nu. Inte min genre egentligen men det här får duga.