Gatufoto

Nej, jag har inte sadlat om, inte bytt gräs mot asfalt, trädstammar mot lyktstolpar, klippväggar mot husfasader. Naturen är fortfarande min viktigaste källa till fotografisk inspiration, och den källan är bottenlös, outtömlig.

Något av naturens variationsrikedom avspeglar sig i naturfotografin, som egentligen är ett paraplybegrepp med en rad subgenrer. Berg och vida horisonter slår an de djupaste strängarna inom mig, men jag är för den skull ingen specialist som bara ägnar mig åt dessa motiv.

Jag beundrar verkligen alla dessa fågelfantaster, makromästare och kustkolorister som år efter år utvecklar sin teknik och förfinar sin blick på det valda specialområdet. De inspirerar mig, även om de emellanåt får mig att känna mig som en dilettant som blir hyfsat bra på mycket men inte riktigt bra på någonting.

Det händer även att jag fuskar i gatufotografins traditionstyngda konst, särskilt när jag befinner mig på resande fot. Viktigt att tänka på när man pratar om fotografiska genrer är att dessa inte bara är en fråga om bilder och motiv utan också om samtal, begrepp, värderingar, attityder, kort sagt olika diskurser.

Det gör varje motivkrets och teknik till ett mer eller mindre minerat område; en bild triggar igång associationer och förväntningar som har att göra med mycket mer än bara det konkreta objekt som förevisas.

Utan att vilja gå in i gatufotografins diskussion om äkthet och realism, känsla och liv, kugghjul och kemikalier, tänkte jag säga några ord om bilden nedan.

. . .

Platsen är Reykjavik, bilden tog jag för ett par år sedan. Bakgrunden utgörs av ett stort collage på ett plank, det var en av många offentliga konstinstallationer som visades i staden den sommaren.

Bilden kan utan vidare etiketteras gatufoto men inte ”straight photography”, eftersom den är manipulerad.

För det första så är den beskuren. Bort med bilar, gatsten och underkroppar för att renodla, både visuellt och med avseende på budskapet. Det är barnens ansikten man ser och därför ville jag rikta uppmärksamheten mot huvudena på de vuxna som passerar förbi.

Beskärningen var känslig. Det gällde att få med så många barn att mångfalden framgår men inte så många att det vuxna paret helt dränks i myllret.

Generellt föredrar jag bilder som antingen är tydligt rektangulära eller exakt kvadratiska. Men här fanns dels linjer att ta hänsyn till, dels barnens ansikten som inte kunde klyvas hur som helst. Det hade till exempel varit olyckligt med ett par intensiva, blickfångande ögon alltför långt ut mot endera bildkanten eller ett öga som kluvits av en bildkant. Därav de udda proportionerna 767x800 pixlar.

För det andra så är collaget i bakgrunden ursprungligen i färg. Men alla färger medförde att bilden som helhet blev rörig. Även i detta avseende krävdes därför renodling, och genom manipulering av bakgrunden till gråskala ville jag också understryka skillnaden – klyftan – mellan barn och vuxna.

Den svartvita bakgrunden skapar dessutom en dissonans, en ironisk touch: barnen som är glada och livfulla är grå medan de sammanbitna och målriktade vuxna får framträda i färg.

Jag lade just in denna bild i ett album, och gav den titeln ”Generationsklyfta”.

Vi ser en klyfta i mer än ett avseende. Barn och vuxna; kollektiv och tvåsamhet; öppna, spontana känslouttryck och behärskad, anonym hållning. Barnen släpper oss inpå med blicken, de vuxna stänger oss ute bakom sina solglasögon. Och så vidare.

Jag skulle tro att den här bilden gör det lätt att gilla barnen och tycka att de vuxna bara ser tråkiga och hämmade ut. Inget fel i att med en bild påminna om vuxenlivets paralyserande normer och rutiner. Men kanske inte särskilt originellt och djupsinnigt.

Det finns en annan nivå, som möjligen gör en bild som denna mer intressant. Vi ser nämligen inte bara människor på gatan utan bilder av människor, fotografier. Kamerans lins är verksam i två steg: först en fotograf som tagit bilderna på barnen och sedan en fotograf som tagit bilden av bilderna.

Det faktum att man ser så lite av verkligheten – bara huvudena och axlarna på det vuxna paret, en bråkdel av hela bildytan – blir en kommentar till bildens dominans i den urbana miljön. Storstadens gator är en plats för bilder snarare än för verkliga barn. Manipulerade bilder som ska manipulera betraktaren. Manipulera våra föreställningar, värderingar, begär och handlingar.

Liksom oftast är gatufotografen i detta fall anonym. Vissa gömmer sig bakom solglasögon, andra bakom en kamera. Och fotografer gömmer sig inte sällan bakom en genrebeteckning.