Bländare åtta

Och resan går till... Island!

Efter en del funderande och velande har jag bestämt mig. Island blir resmålet i sommar. Jag har varit där en gång förut. Då vandrade vi i de glesbefolkade områdena vid östra kusten, där turister är sällsynta, och det blev besök på mer kända platser som Kraflas och Askjas vulkaner och vi beundrade vattenfall som Godafoss och Dettifoss. Valsafari vid Husavik hanns också med.

Nästa gång är det Islands södra och västra delar som ska utforskas. Jag ser fram emot att även där få uppleva det magiska som bara Island kan erbjuda – färgerna, de utomjordiska landskapen, elementen som får en att känna som att man bevittnade jordens födelse.

Norrskenet

I mitt blogginlägg om Lofoten förra veckan visade jag en bild på norrsken. Jag har fått kommentarer om den bilden med önskemål att få se fler rutor från tillfället.

Min tanke när jag valde ut bilden handlade om effekt och stämning. Norrsken är i sig ett så spektakulärt fenomen att det lätt tränger undan övriga bildelement, i synnerhet om skenet är sprakande, virvlande och fullt av färger.

På plats tror man knappt sina ögon. Men för fotografin råder ingen given relation mellan slående motiv och resultatets kvalitet. Låt mig förklara med några exempel.

I de två bilderna nedan tycker jag att norrskenet breder ut sig på bekostnad av både stjärnhimlen och bergen. Inte minst i den första bilden, där den gröna slöjan är så gigantisk att den tycks vilja spränga bildens kanter.

Dessutom ser den gröna speglingen i vattnet nästan artificiell ut, som om den vore inklippt. Vattnet känns inte integrerat med bilden i övrigt.

Även om dessa bilder är realistiska tycker jag att uttrycket är alltför påträngande. Norrskenet liksom väsnas och gestikulerar – se på mig och bli imponerad! Det är fyrverkeri och pukor.

I den bild jag föredrar är norrskenet nertonat. Den stjärnklara himlen, de månbelysta bergen, stillheten, oändligheten: allt detta kommer fram bättre i denna bild. Så om det är dessa aspekter jag vill förmedla snarare än ett spektakulärt himlafenomen, ja då är valet givet.

Kanske tycker du annorlunda? Jag kan i alla fall lugnt säga att den där kvällen i Lofoten gav mersmak för norrskensfotografi, en subgenre inom naturfoto där jag efter detta första trevande försök har mycket kvar att lära mig.

Lofoten 2013 – stränder, hav och berg

Det var längesen. Alltför längesen. Så kände jag direkt när jag än en gång besökte de magiska öarna i norr.

Tidigare har jag åkt till Lofoten för att paddla havskajak eller klättra, både sommar och vinter. Fotandet har då kommit i andra hand. Men denna gång stod fotograferingen i centrum. Och många bilder blev det, i varierande väder och ljus. Nedan ett litet axplock.

Skagsanden i Flakstad var en av många stränder vi stannade vid.

Uttakleiv är ett populärt ställe för fotografer. Det blev ett par besök här.

Vikten, på den nordöstliga delen av Flakstadöya.

Lofotens vyer är så spektakulära, bergen och havsbandet så slående, att man lätt glömmer att sänka blicken och spana efter andra motiv. Men de finns där, och de är spännande.

Vädret var som sagt varierande. Det brukar det vara i Lofoten, som är känt för snabba och stora svängningar i väderlek. Klimatet påverkas av kombinationen nordlig breddgrad och närheten till Golfströmmen.

Vi hade tur som inte fick sämre väder än att vi kunde fotografera med gott resultat varje gång vi gav oss ut. Och vi fick vår beskärda del av strålande sol.

Dessa soliga stunder bjöd Lofoten på den ena vykortsscenen efter den andra. Här har just en liten fiskebåt passerat. Med båten i bild blev bilden nästan för pittoresk, i mitt tycke blev det mer intressant när de mjuka svallvågorna bredde ut sig över det lugna vattnet.

Reine, byn där vi bodde, badar i nyvaknad sol en ovanligt lugn morgon.

Reine är omgivet av branta berg, och som en drottning över dem alla ståtar Olstinden, som syns på bilden ovan.

Livet för Lofoten-borna har sedan historiska tider präglats av torsken. I många länder är torkad torsk från Lofoten en exotisk delikatess och överallt ser man torkställen, med eller utan fisk.

Stranden i Haukland – Lofoten i ett nötskal, skulle nog vissa säga.

Trots att stranden i Unstad bara ligger ett par stenkast från bebyggelse upplevde jag denna plats som särskilt karg och utsatt, som en sista utpost mot den väldiga Atlanten. Kanske påverkades jag av det lite hotfulla vädret de båda gånger vi var där.

Ett annat ställe som också kändes öde och exponerat var Eggum. Sjöbodar i vinterdvala bidrog till stämningen, och de erbjöd också intressanta fotomotiv.

Sand, stenar, hav, berg – dessa är ingredienserna som återkommer, men med smärre variationer som gör att det ena stället ändå inte är det andra helt likt.

Nedan ett par bilder från olika platser, olika tidpunkter, i Myrland.

Vad mer? Jo såklart, det där ljuset... som alla frågade om när man kom hem. Norrskenet. Om högtryck med klarblå himmel inte är så upphetsande för naturfotografen så har förhållandet den fördelen att chansen att få se norrsken ökar när mörkret fallit. Och vilket skådespel vi fick se!

Det började svagt, som antydningar. Snabbt kastade vi oss in i bilen för att komma till ett bra ställe. Väl på plats hann vi knappt försöka ratta in kamerorna förrän enorma gröna slöjor spelade över himlavalvet, medan månen belyste de snöklädda bergen. Det hela avtog ganska snabbt, för att successivt dö ut med ett par blygsamma efterdyningar.

Det var första gången jag såg norrsken. Minnet kommer jag att bevara som en skatt så länge jag lever. Till min glädje blev det några bilder på skådespelet också. Den jag gillar mest är en bild från slutfasen. Inte så spektakulär men – förhoppningsvis – desto mer stämningsfull.

Med den bilden avslutar jag denna fotokavalkad.

* * *

P.S. Tack till Eva och Kristoffer samt inte minst Magnus på Creative Adventures för gott sällskap, givande diskussioner, ja en suverän fotovecka helt enkelt! Och vår värd Lilian på Det Gamle Hotellet i Reine ska också ha tack - utan gott kaffe blir det ju inga bra bilder ;-)

Ny hemsida

Så var min gamla hemsida nedsläckt. Den nya bygger på en annan slags plattform (Pixu) för ett mer dynamiskt gränssnitt, som ska funka bättre på surfplattor och mobiler. Jag har valt bort nyhetsspalten och strippat sajten så att det är bilderna som talar. Och bilderna ska inte vara för många, ett fåtal starka foton ger i mitt tycke ett bättre intryck.

Jag är inte helt förtjust i det nya gränssnittet. Kanske byter jag till en annan tjänst. Därför tar jag gärna emot synpunkter. Klicka på bilden för att komma till hemsidan.

Passion för glaciärer

Få saker i naturen fascinerar mig lika mycket som glaciärerna. Jag är varken ensam eller först om den fascinationen. Betraktelser över ”de frusna haven” finner man långt tillbaka i historien.

Berättelserna om dessa märkliga och skräckinjagande ting är i förmodern tid ofta genomsyrade av myter och vanföreställningar. Ända in på 1700-talet kunde lärda män redogöra för de drakar man trodde höll till i glaciärerna. Den moderna glaciologins födelse – med huvudpersoner som Forbes och Agassiz – hör till vetenskapshistoriens spännande dramer.

* * *

Utseendet på en glaciär är till stor del avhängigt underlaget. Är marken under isen flack så blir också istäcket slätt med få sprickor, som en platå.

Plateau du Trient, nära gränsen mellan Frankrike och Schweiz:

Precis som med en flod med dess forsar och brytningar spricker isen upp när underlaget är ojämnt eller sluttar.

Bilden från Triftglestscher påminner inte så lite om en flod på väg att störta ner som ett vattenfall:

Ett magnifikt exempel på isfall finner man i Kimshung-glaciären i Nepal:

Detalj av isfallet på Hohwänggletscher i Schweiz:

Det finns en gräns när friktionen mot underlaget förlorar mot ismassornas tyngd. Passeras den gränsen – då brister det. Som i denna bild från Mera Peak, Nepal:

* * *

Att vandra på en glaciär är spännande. Norrmännen är nog det enda folk som gjort glaciärvandring till en fjällaktivitet i egen rätt, och inte bara som ett sätt att ta sig över isen med andra målsättningar.

Nedan en bild på Norges sjätte största glaciär, Hardangerjökulen, med en yta på 73 kvadratkilometer. För ett antal år sen tältade jag och en kompis några nätter inte långt från blåisen, enkom för att klättra och leka i den frusna labyrinten av torn, väggar och sprickor.

Vi såg många replag passera. Åtminstone vid ett tillfälle kunde jag placera mig kompositionsmässigt rätt för ett fotografi:

Vi förflyttar oss till Schweiz för en annan sorts isvandring. Två ensamma personer med stegjärn och isyxor, små människor på ett stort isfält:

Den som ska bestiga Amphu Labtsa, ett högt bergspass i Nepal som förbinder regionerna Hinku med Khumbu, har ett härligt äventyr framför sig. En marängtårta till glaciär att finna en väg genom:

Glaciärer ska ha respekt för. Utan rätt kunskaper och utrustning ska man inte ge sig ut på en glaciär. De rör sig, lever, och krafterna som är verksamma är oerhörda. Under snön kan det finnas sprickor stora nog att svälja en tågvagn.

Vi har glaciärer även i Sverige, även om de inte är alls lika många eller stora som i vårt västra grannland. Nedan: släpljus över isfallsglaciären vid Tarfala, Kebnekaiseområdet.  Det är här den viktigaste glaciärforskningen i Sverige bedrivs, vid forskningsstationen som lyder under Stockholms universitet.

* * *

En glaciär må te sig kall och ogästvänlig men den är inte nödvändigtvis steril. Ytan kan hålla en temperatur som medger liv för flera organismer. Ofta ser man röda fläckar och stråk, och dessa utgörs faktiskt av en sorts sötvattensalg (släktet Chloromonas). Den utgör i sin tur föda för andra organismer.

Ringsbreen, Jotunheimen:

Men förutom för fackspecialisten är det knappast glaciärernas flora och fauna som fascinerar utan formationerna av is. Bland det häftigaste jag varit med om var att vandra på moränryggen genom Östra Rongbuk-glaciären i Tibet. Passagen flankeras på båda sidor av närmast osannolika istorn.

Denna väg upp till ett möjligt insteg för att bestiga Mount Everest gavs på 20-talet det passande namnet Miracle Highway (se min tidigare blogg om MH här och här).

Nedan ett annat fenomen från samma glaciär. Notera den extremt spetsiga tungan:

Helt olik den annars så karaktäristiska breda tungan, som gärna avslutas i en sjö och ett delta. Nedan Styggedalsbreen i Jotunheimen. Det är lätt att föreställa sig hur isen rört sig som en plastisk massa för att slutligen smälta av i öppna och rinnande vatten:

Vatten som vatten – tidigare gjorde jag en jämförelse mellan ett vattendrag och en glaciär. Från lite höjd påminner de stora glaciärerna verkligen om breda floder som pressar sig fram genom berget.

Vy mot Monte Rosa-massivet på gränsen mellan Schweiz och Italien:

Men visar inte nästa bild (från Schweiz) hur H2O också i dess förångade form, som moln, kan forma sig som ett rinnande vatten eller en rörlig is?

* * *

Baltoro. Redan namnet kan ge glaciärentusiasten ståpäls. Med sina 62 kilometer är Baltoro i Pakistan en av jordens längsta glaciärer utanför polarområdena. Den lär vara en av de naturliga landformationer som astronauter kan urskilja längst bort från vår planet.

Jag känner mig privilegierad som fått vandra och tälta på Baltoro flera dagar i streck. En upplevelse som går utanpå det mesta, inte minst tack vare omgivningarna med bergstoppar över 8000-meter.

Glaciärer är inte alltid rena och blå; oftare faktisk ett sammelsurium av is, stenblock och grus. Vy över Baltoro mot söder:

Övre Baltoro. K2 i bakgrunden:

Nedre delen av Baltoro (notera istornen som sticker upp, jämför med bilderna från Tibet ovan):

* * *

Solen sveper sitt kvällsljus över Glacier du Tour, Frankrike:

I en mening är det också skymningstid för jordens glaciärer. Tack vare ökad mängd nederbörd växer visserligen somliga glaciärer, men generellt krymper de stora isarna, och det med en rasande fart.

Nästa bild, från Schweiz, illustrerar hur glaciärerna har smält, lossat isblock och dragit sig tillbaka under årtusenden. Bilden är åtta år gammal: hur mycket har glaciärerna krympt sedan dess? Hur länge dröjer det innan klippan är helt isfri?

Inte ens Vatnajökull på Island – Europas största glaciär – kommer att bestå i all framtid. I sig inte konstigt, men nu krymper glaciären med en acceleration som inte tidigare noterats.

Jag är smärtsamt medveten om att jag genom att ha rest till alla dessa platser för att mätta min passion för glaciärer har bidragit till isarnas prekära tillstånd. Ifall mina bilder kan väcka någons intresse och medvetande om glaciärernas skönhet och betydelse, kanske jag åtminstone har kompenserat en gnutta.

* * *

http://en.wikipedia.org/wiki/Glacier

http://en.wikipedia.org/wiki/Retreat_of_glaciers_since_1850