Dinosaurier

De fascinerar mig på flera plan. En tilltalande aspekt hos urtidsdjuren är rent estetisk; jag kan vandra runt på ett naturhistoriskt museum som på ett galleri, betrakta fossiler och skelett som skulpturer, som konstverk. Formsköna, ikoniska, gotiskt sublima.

Synliga bultar, vajrar och metallskenor stör inte blicken utan förstärker intrycket av någonting naturgivet och på samma gång konstruerat – fakticitet och fantasi i en sorts biomekanisk syntes. Redan skelettens positionering som om de vore levande varelser skänker objekten denna dubbla karaktär, där geologins djupa och för alltid svunna tid återuppstår i nuet genom teknologi och vetenskap.

Bilderna nedan är några snapshots tagna med kompaktkamera, från ett besök på Naturhistoriska Riksmuseet i Stockholm i helgen. Jag skulle gärna ta mig dit och till andra dinosaurieutställningar igen med ordentlig utrustning för lite mer ambitiös fotografering. Motiven har visuell potential.

Bilderna gör sig bäst förstorade och mot mörk bakgrund så klicka gärna.

Den frånvarande fotografen

För en tid sen presenterades vinnarna i National Geographics stora fototävling:

http://www.boston.com/bigpicture/2013/01/2012_national_geographic_photo.html?camp=obinsite

Som vanligt många fascinerande och imponerande bilder. En som stimulerade tankarna lite extra var nr 13. En björn har fångats på bild med hjälp av ett självutlösande system med rörelsedetektorer.

Huruvida fotografen var närvarande vid fototillfället förtäljer inte historien. Men i princip skulle han kunna ha suttit på café och läppjat på en latte eller legat hemma i sängen och snarkat när bilden togs.

Naturfotografen Eliot Porter fick en gång frågan varför det aldrig finns människor i hans bilder. Porter svarade: "Mina bilder innehåller alltid två personer – fotografen och betraktaren."

Vad händer om den ena parten, fotografen, opereras bort från platsen och situationen när bilden tas? När de kritiska besluten om att komponera efter huvudmotivet och just i detta unika nu trycka på utlösaren har överlämnats till slumpen?

Man kan lätt argumentera för en teknik som möjliggör fotografens frånvaro:

– det är bara slutresultatet som räknas, inte processen

– fotografen har ändå riggat systemet och därmed haft en bildidé och gjort det avgörande hantverket

– med denna teknik stör man djurlivet så lite som möjligt, och man kan fånga beteenden på bild som annars knappt vore möjligt

– slumpen kan överskrida fotografens begränsningar och öppna för nya spännande bildlösningar

Men om jag lyssnar inåt och frågar om mina egna bevekelsegrunder för att fotografera, så uppstår en gnagande känsla.

För mig räknas också processen, som i regel betyder att vara ute i naturen. På plats. Här och nu. En sinnlig upplevelse. Närvaro.

Rak och sned på samma gång

Hur kan det bli så här?

Bilden ligger i plan våg, vilket syns på fågeln, men ger samtidigt ett skevt intryck. Om det bara vore trädstammarna, som ju inte behöver vara lodräta som lyktstolpar, men också krusningarna på vattnet bidrar till intrycket att bilden lutar kraftigt ned åt vänster.

Rätar jag upp bilden efter träd och vatten ser det ut som att knipan simmar i brant uppförsbacke. Hopplöst fall. Bilden är ingen höjdare så jag är inte bekymrad, mest förbryllad. Hur kan en bild vara rak och sned på samma gång?

Brännvidden är 300 mm, bländare f/4, 1/1000 sekund. Bilden är obeskuren.

Hör himlen till landskapet?

”Landskap” är ett undflyende begrepp. Många försök till definitioner har gjorts men alla har visat sina begränsningar.

Som genre har inte heller landskapsfotografin har några klara och enkla kriterier. Gränserna flyter, övergångarna till andra subgenrer bildar gråzoner. Vanligtvis tänker man på de breda vyerna. Ett snävare utsnitt med inriktning på detaljer och man får vad Eliot Porter kallade ”intimate landscapes”. Gå närmare eller öka brännvidden och du tar ett steg mot makrofoto.

Det tycks emellertid finnas en gemensam nämnare, nämligen de materiella elementens prioritet. Men kan himmel och moln räknas till landskapet?

Ta bort havet och ett kustlandskap är inte längre ett kustlandskap. Om däremot himlen är klarblå eller tyngd av mullrande moln – visuellt och därmed fotografiskt en oerhörd skillnad – spelar ingen roll, det är fortfarande definitionsmässigt samma kustlandskap.

* * *

Jag vinklar gärna kameran uppåt när jag fotar landskap, väl medveten om att det strider mot gängse kompositionsregler. Inte bara därför att himlens spel fascinerar mig utan också för att på så sätt förmedla en karaktär hos landskapet och en känsla jag har i just det ögonblicket. Låt mig ge fyra exempel.

Exempel 1. En vistelse i fjällen skänker starka upplevelser av rymd, av himlen som ofantligt rum. Och om vädret är oroligt dras min uppmärksamhet uppåt, för att se om det kanske lättar upp eller om hotet från mörka moln tätnar. Himlen är lika påtagligt närvarande som bergen. Förmedlar bilden dessa aspekter? Om horisonten istället lagts i den övre tredjedelen, hade då samma innehåll burits fram?

Exempel 2. Västkusten. Havet. Vad handlar havet om? Kanske gränslöshet, representerad av en fjärran horisontlinje utan riktmärke för ögat. Om ingen sådan finns kan den oändliga himlen låna en aspekt till landskapet. Lätta skyar istället för tunna krusningar på vattnet. Samma klang.

Exempel 3. Kruger National Park i Sydafrika. Hur högt upp i luftrummet sträcker sig egentligen nationalparken? Bilden visar kanske inte hur Kruger ser ut. Istället ser jag den som nästan arketypisk: solen går ner över den afrikanska kontinenten.

Exempel 4. Hur mycket land måste en bild innehålla för att den ska kunna klassas som landskapsfotografi? Här kanske vi närmar oss ett minimum. Men förmedlar inte bilden någonting karaktäristiskt om Himalaya, där jord möter himmel?

* * *

Frågan om himlen hör till landskapet har också bäring på fågelfotografin. Det kan vara en fördel att zooma ut förbi artporträttet och inkludera den miljö fågeln vistas i. Men när så sker är det i regel biotopen som lyfts fram, exempelvis våtmarken, lövskogen eller fjällheden.

Helt på sin plats. Fast man kan fråga sig om inte luftrummet och därmed himlen borde räknas till fågelns primära livsrum. En rovfågel som seglar på varma uppåtvindar, tornseglare som kretsar högt i skyn… vittnar bilderna nedan om fåglarnas karaktär och beteende?

Vissa skulle förmodligen inte sortera bilderna under kategorin fågelbilder, lika lite som de skulle klassa de andra bilderna som landskapsfotografi.

Må så vara. Himlen utgör ett genrernas ingenmansland. Redan det är tilltalande.

* * *

Not: I bilden på tornseglarna har jag klonat bort en halv fågel som tydligen inte ville vara med på bild, vilket jag respekterar.

USA 2011 – Fyra nationalparker och lite till. Del 1 av 3

Om jag blundar kan jag se fjärran vyer och ting. Årets stora resa är över. Kvar är minnen, fotografier och anteckningar. Kvar är jag, densamme men en smula förändrad som efter varje resa värd namnet.

Denna gång gick färden till USA. På programmet stod flera nationalparker och en del annat spännande, på väg genom Wyoming, Colorado och ner mot Arizona.

. . .

Grand Teton National Park

Vi tar avstamp i den lilla staden Jackson Hole. Att kliva ur planet efter otaliga timmars flygresa och stora bullriga flygplatser var en befrielse. Luften är klar och sval, man är omgiven av berg och vacker natur.

Jag hade gärna stannat ytterligare en natt i denna charmiga stad, men vi drar iväg på morgonen mot de berg som dominerar vyn – The Teton Range. Dessa upptar en liten del av mäktiga Rocky Mountains, som sträcker sig ända från British Columbia i Kanada i norr till New Mexico i söder.

Naturen är storslagen men äger samtidigt en tillgänglighet, dimensionerna är sinnligt begripliga och området känns spontant inbjudande.

Det var tack vare privata insatser från John D. Rockefeller Jr som nationalparken bildades 1929 (expanderad 1950). Flora och fauna uppvisar en stor rikedom, och intressant är även områdets kulturhistoria, från de första mänskliga spåren – 11 000 år gamla – via trappers och nybyggare på 1800-talet fram till modern tid.

Men det är ändå bergen som präglar upplevelsen. Bergen och sjöarna.

I stekande sol vandrar jag längs stränderna.  Jag är långt ifrån ensam. Möter alltifrån familjer på picknick till tuffa trekkers med gigantiska ryggsäckar. Från vattnet hörs kanotisternas röster.

Människorna gör det lätt att missta sig, att glömma bort att man trots allt är här på naturens villkor. Och naturen är inte som därhemma – Be bear aware!

. . .

Yellowstone

Var börjar man? Yellowstone är världens första nationalpark, bildad 1872, och förmodligen den mest legendariska. Känd för sitt djurliv, för sina geotermiska aktiviteter – inte minst gejsern Old Faithful, vars regelbundna eruptioner beskådas av hundratals människor bänkade på parkett likt en teaterpublik – och överhuvudtaget för sin stora mångfald av naturfenomen och biotoper. På UNESCO:s världsarvslista sedan 1978.

Störst. Det är ett ord som amerikanarna gärna använder om sitt land. När det gäller Yellowstone är det befogat i flera avseenden.

Parken präglas av processerna efter en så kallad supervulkan som senast bröt ut för 640000 år sedan. Resultatet idag är världens största område med geotermisk aktivitet.

Det ryker, pyser, sprutar, bubblar, osar. Är detta verkligen planeten jorden?

En vistelse i Yellowstone lämnar ingen oberörd. Näthinna och hjärnbark får jobba på högvarv för att bearbeta alla intryck de dagar vi vistas i nationalparken. Och det tar tid att färdas från ställe till ställe. Yellowstone mäter ca 9800 km², vilket kan jämföras med Sarek på 1970 km².

Såg ni några djur? Den frågan ställs nästan automatiskt när jag berättar att jag varit i Yellowstone. Och visst fick vi se många djur, utan att direkt behöva anstränga oss. Bison, björn, varg, hjort och rådjur, gnagare, rovfåglar.

Men det var nog ändå landskapet som talade starkast till mig. Eller landskapen, i plural, eftersom naturtyperna här är så många och olikartade.

Som en ovärderlig skatt vårdar jag minnet från Yellowstones djupa kanjon, karvad av flodvatten i tusentals år. Svavel och utfällningar från mineraler har skänkt färger åt marken som man nästan måste se med egna ögon för att tro på. Och det är de gula nyanserna som gett hela detta överväldigande område dess namn.

. . .

Lost Man Trail

Med obligatoriska John Denver i högtalarna kör vi genom natursköna Colorado. Siktet är inställt på byn Snowmass, inte långt från den världsberömda skidorten Aspen.

Hit kommer de flesta för skidåkning, så nu på sommaren går samhället på lågvarv. Men folk är ändå aktiva med vandringskängor, löparskor, mountainbikes och klätterutrustning.

Lost Man Trail är en av de mest populära vandringslederna i området, kallat Hunter-Fryingpan Wilderness Area. Jag kan lätt förstå varför.

Landskapet påminner om våra nordiska fjäll. Men något murmeldjur lär man inte få se här hemma.

Den lättvandrade leden tar oss upp ovanför trädgränsen, över några snöfält och sedan över ett högt pass. På andra sidan finner man Lost Man Lake. Ingen behöver föreslå att vi här ska ta en paus för att äta lite, dricka och fotografera. Det ger sig liksom självt.

Vem som gick vilse och varför får jag aldrig reda på. Lost Man – kanske var det istället någon som förlorade sig i den vackra naturen?

Det vore inte konstigt. Här finns berg, sjöar och vattendrag, här finns skogar och på sommaren en rik blomsterprakt.

. . .

To be continued...