Talisker Bay

Till och med hunden vi mötte såg på oss med en förundrad blick som om vi inte vore riktigt kloka. Ge sig ut i detta vädret. Nog blev vi blöta och frusna alltid, efter ett par timmar i blåst och regn som emellanåt tycktes komma från alla håll samtidigt. Inte fick vi något skymningsljus heller, bara allt mörkare nyanser av grått.

Att Talisker Bay har fotografisk potential stod ändå klart. Rundslipande stenar, djup sandstrand, höga klippväggar på båda sidor av viken, vågor som rullar in från havet och bryts och bildar kortlivade sandspeglar när de glider tillbaka i sitt element.

Just den här stunden handlade Talisker Bay för mig mest om vädret och om min upplevelse. Vågorna vräkte sig in mot strand för att ursinnigt motas tillbaka av frånlandsvindar. Atlantvattnet kändes kallt och obarmhärtigt. Saker som kanske återges bäst i ett ruffigt uttryck, med dragning mot det abstrakta. Inre bilder lika mycket som yttre avbildning.

Tidigare inlägg från Skottlandsresan: Elgol, Loch Coruisk, Sligachan och Fairy Pools.

Elgol

Höstens fotoresa gick till västra Skottland, närmare bestämt Isle of Skye och Glencoe. I en serie kronologiskt ordnade inlägg kommer jag visa ett urval bilder från resan. Från plats till plats som vårt sällskap stannade vid för att i bild fånga landskapen, ljuset och stämningarna.

Elgol är en liten ansamling hus som väl nätt och jämnt summerar till en by. Namnet är välkänt bland brittiska naturfotografer. Anledningen uppenbarar sig direkt vid första åsynen. Om sikten är klar vill säga, vilket man inte kan räkna med då vädret på skotska västkusten är notoriskt lynnigt.

Bortom havsviken Loch Scavaig breder Cuillin-bergen ut sig som en mörk fond och i förgrunden finns stenar av olika storlek samt fårade klipphällar. Ett fotografiskt gourmetbord. När vi var där – det blev ett par återbesök i Elgol under vistelsen på Isle of Skye – var dessutom bergstopparna pudrade med snö.

Skyar över Stora Amundö

Växlande molnighet, uppklarnande framåt kvällen, sade både SMHI och yr.no.

I efterhand framstod koltrastens toner som en skön vederläggning av den prognosen, och när jag klev ut ur ekskogen blev det lika uppenbart som självklart att den här fototuren skulle komma att handla om moln och skyar.

Jag har tillbringat flera kvällar på Stora Amundö utanför Göteborg denna sommar men inte upplevt ett sådant himlaspel, ibland med ett ljus man snarare förknippar med den yttre skärgården eller kanske rentav Lofoten eller Yttre Hebriderna.

Tre gånger avbröt jag och packade ihop, blöt av skurar, och missade därmed att få några snabbt övergående regnbågar på bild. Men vad gör väl det?

Naturen levererar inte

Grå, grå, grå. Hösten har visserligen innehållit en del fina dagar, med sol och trädkronor i sprakade färger. Men ingen av dessa dagar har jag haft möjlighet att vara ute i naturen med kameran. Tid till förfogande och väderförhållanden med fotopotential har varit dåligt synkade hela säsongen. Höstens vindar raserade snabbt den sköra lövprakten och därefter har det mest varit jämngrått väder och kalt i skog och mark.

Skugglösa och händelsefattiga novemberdagar. När inget anslående grynings- eller skymningsljus infinner sig, när inga spektakulära scenerier uppstår. Dagar när naturen inte ”levererar”, för att låna ett uttryck från sport och tv-underhållning.

En leverans, ett paket. Varsågod – konsumera. Den där extraordinära men förtingligade prestationen vi lär oss att kräva av andra och kanske av oss själva omvandlas lätt till en förväntan på det vi riktar kameran mot. Vi har ju sett bilderna på nätet, de där som sticker ut i flödet, tumnaglarna med hög wow-faktor.

Men det är inte naturens uppgift att leverera förväntade upplevelser eller fotomotiv åt oss, och det är inte vår uppgift att värdera naturen efter prestationskulturens norm. Naturen levererar inte. Den ger någonting annat, någonting djupare, bortom bilderna. Så även en grå, mörk och blåsig höstdag.

Virtuellt återbesök på Lewis and Harris

Nyligen läste jag ut andra delen i Peter Mays så kallade Lewis-trilogi. Böckerna sorterar under kriminalgenren men mordgåtorna bildar bara en ram som rymmer mycket mer än spänning och polisarbete. Inte minst så är May en mästare i att skildra det säregna, karga landskapet och den traditionstyngda kulturen på Yttre Hebriderna utanför Skottlands västkust. Samt hur dessa båda faktorer, natur och kultur, har format människor, betingat deras liv, ibland beseglat deras öden.

Tanken var att jag skulle läsa Lewis-trilogin i samband med min fotoresa till ön Lewis and Harris förra hösten. Så blev det inte, men när jag väl läste den första delen – Svarthuset – så slogs jag av hur väl May i ord gestaltar naturen och förmedlar det kontrastrika vädret och ständigt skiftande ljuset. Igenkänningen var stark.

Läsningen inspirerade mig att gå tillbaka till bildarkivet. Om resan i november 2014 berättade jag i ett blogginlägg som du hittar här. Nedan vill jag visa några hittills opublicerade bilder.

Den första delen i Mays trilogi av fristående böcker heter som sagt Svarthuset. ”Blackhouse” är en gammal benämning på en typ av stenhus som förekom i skotska högländerna, på Hebriderna och på Irland. Namnet kan ha uppstått som markering mot de nyare byggnaderna med ljus, putsad fasad, ”white-houses”.

På Lewis and Harris finns en samling svarthus, en liten by om man så vill, kallad Gearrannan. Husen hyrs ut för övernattning. Givetvis är byggnaderna moderniserade men konstruktionen är traditionell med torrmurade stenväggar och halmtak som hålls på plats med stenar och nät.

Naturen präglar lika obevekligt som påtagligt livet på Yttre Hebriderna. Den må vara karg och rå till karaktären men det rör sig inte om vildmark. Detta är kulturlandskap. Fåren är aldrig långt borta och i marken löper ärr efter många decennier av torvbrytning.

Fast det speciella med landskapet på Lewis and Harris är kanske ändå inte marken utan skyarna. Vädret och ljuset. Den eviga kampen mellan sol och vresiga moln. Ibland samsas de två i sublim visuell kontrapunkt. Men som regel bara för en kort stund, för här skiftar väderförhållandena snabbt.

Nog med mina ord – läs Svarthuset av Peter May istället!