Vintervecka

Ensam i skogen. Den vita, den tysta. Under två morgonturer i Änggården hände det osannolika att jag inte såg en enda människa. Utanför stigarna spår av hare i nysnö. Ett svagt porlande från den istäckta bäcken. Vitt puder faller från en gren där fågeln nyss satt. Jag tänkte på John Muirs ord, ”the clearest way into the Universe is through a forest wilderness”, och kände mig sällsamt privilegierad.

Nåväl, till bilderna. Förra söndagen var lika bitande kall som strålande vacker. Njutbart för vandraren, men fotomässigt blev ljuset lite väl hårt så snart solen stigit ovanför trädtopparna. Nedan en bild när strålarna precis börjar smeka landskapet, i detta fall Övre Torbjörnsmosse, och jagar bort den blå timmen.

Ett par dagar senare kom snön. Och som det kom! Två-tre decimeter över en natt. När jag väl hade möjlighet att ta mig ut så hade också molnen lagt sig som ett ljusgrått täcke över skogen.

Istället för att arbeta med ljus och skuggor inriktade jag mig på tele och försökte hitta kompositioner i virrvarret av distinkta linjer som kala grenar och snö ger. Grafisk form i naturens kaos.

När jag skriver detta visar termometern flera plusgrader och det droppar från taket. Vinterveckan smälter symboliskt bort inför en slaskig måndag.

Trettondedag jul

Så kom den äntligen: en kylig, klar och ledig vinterdag. Upplagt för en morgontur i Änggården, runt Axlemossen. Det blev inte så många exponeringar, jag ägnade tiden mest åt att vandra, andas, sitta och dricka kaffe och kontemplera. Livsviktiga saker med andra ord. Nedan en svit bilder i samma ordning som de togs.