Under många hundra år var trätjära en av Sveriges största exportprodukter. Toppåret 1863 utskeppades 227 000 tunnor. Nu importeras allt. Importtjäran kan vara OK men är nästan alltid annorlunda. Och att skicka tjära från Kina hit känns inte hållbart.

Råvaran står redo ute i den svenska skogen. Stubbar från minst 160 år gamla furor innehåller den kåda som behövs. Om splintveden hunnit ruttna bort så är dom enklare att lyfta upp. Många hembygdsföreningar kan ännu göra tjära på gammaldags vis i tjärdal. En stensatt tratt där på lämpligt sätt upphugget stubbvirke fylls på. Materialet täcks över med ett tätt lager vitmossa och jord och antänds. Processen är inte helt olik att bränna träkol i mila. Hettan driver ut tjärråvaran som tappas ur. Kvar blir träkol som är helt användbart för t ex grillning. Upp i luften går inte bara koldioxid utan stora mängder miljöskadlig rök.

Niclas har för stiftets räkning köpt trätjära från hembygdsföreningar och sen satt igång ett projekt för nyproduktion med modernare metoder. I en sluten ugn kan rökgaserna tas till vara. I princip skulle det gå att använda gengasen till elproduktion. Processen kan styras noga för att ge önskad tjärkvalité.

I Sverige går det åt 40 - 60 ton trätjära om året för underhåll av spåntak och andra delar av kyrkor.

Kyrkspån är tjockare och annorlunda formade än de tunna hyvlade träspån som bönderna tillverkade själva på t ex 1920-talet. Såna tak höll typ 20 år. Kyrkspåntak av förstklassigt kärnvirke kan hålla länge om de underhålls. 70 år är normalt. Niclas har sett dugliga spån från 1700-talet.

Niclas är inne på att få fram en trätjära som kan ge ett tjockt offerskikt. Då skulle underhållet kunna glesas ut. Underhållet är jätteviktigt, att byta ut ett spåntak kostar en hel del, typ 3000:- per kvadratmeter.