Första advent på boendet
För åtta år sen fick jag hyreskontrakt åt min fru på boendet. Hon ville inte dit, men en handläggare från äldrevården hade fått henne att säga "ja".
Inte heller jag ville att min fru skulle dit, men situationen hemma var mig övermäktig. Min fru kastade ut den där karln som uppgav sig vara hennes make. Ute var det kallt och snöigt. Det gick väl an för några timmar, men att bo på hotell skulle inte funka vare sig för mig, katterna eller min fru. Första erbjudandet från kommunen var inte bra alls. Vi tackade nej. Det andra och sista hade sina fördelar. Nära för mig och ett fint rum. Min fru var emot, men jag skrev på kontraktet.
Fast forward till i dag. Boktiteln "Räkna de lyckliga stunderna blott" (författare Hans Martin, svensk översättning 1940) har blivit ett motto som jag tar fram då och då. I fredags då jag kom till boendet satt min fru för sig själv (vilket passar henne), pratade högt för sig själv och sa "det är fint här". Det värmde.
I går första advent hade min fru spillt ett glas saft på golvet. Snäll personal städade. Jag tände adventsljus. Vi delade på av mig nybakad äppelpaj. Annan snäll personal kom med hembakad jättegod lussebulle som snäll personal på en annan våning bakat så att det räckte till hela huset.
En lycklig stund.


Mvh,
Daniel
/Torbjörn
Hälsn!
Medvetenheten finns som det på engelska kallas muskelminne, vi kan hålla handen och om varann och glimtvis säger min fru rara saker till mig.
Har du lyssnat på Yngve Gustafsons Sommar? Gör det annars. Han skräder inte orden. Skönt när någon törs säga saker rakt ut. Ändå är visst hans program rätt kraftigt censurerat av SR.
https://www.sverigesradio.se/avsnitt/yngve-gustafson
du hoppas att en minneston skall slå an
jag har en vän jag känt i femtio år, som numer i ögonblick visar sig vara en annan än den jag kände
- minnesutredning påbörjad, körkortet avslutades direkt
jag är glad att inte tillhöra hennes familj
jag känner andra vars partner vägrar utredas för att körkortet ryker
stunder av förtvivlan, hur handskas med det, polisen, vad?
bra att du handlade, följderna kan bli svåra annars, som vägen dit var som du berättade
tack för ditt förtroende
/inger
Förtvivlan, ja. Men på direkt fråga ville och vill min fru leva. Så det har varit ledstjärnan för mig och barnen. Nu funkar boendets omvårdnadsdel bra, men vårdcentralen som står för läkarkontakten har inte resurser att låta läkarna göra patientbesök. Dom skriver ut lugnade medel på distans.
Många andra fel på systemet. Vi hade gett varann fullmakt att sköta bankärendena. Då det blev skarpt läge vägrade Norrköpingskontoret tvärs över gatan att tillämpa fullmakten. Det löste sig efter två år. Jag åkte till Gotland och fick den hjälp Norrköpingskontoren vägrat.
Tack Inger för inkännande kommentar!
Fint att ni fick en bra 1:a advent tillsammans!
Nu då boendet sköter den dagliga omvårdnaden bra känns allt bra utom då det gäller läkarkontakterna.
Man får försöka ta vara på de lyckliga stunderna om såna finns.
Upptäckte honom genom en TV-serie. Tror den hette "Världens bästa äldreboende", där han gick igenom medicinlistor och rensade ut och såg till att de fick riktig mat! På min väns boende får de uppvärmt skit från Dafgård. Basfödan är mjöl i olika former. Helt kött får de möjligtvis på söndan. Mycket korv. Vi behöver rejält med protein när vi åldras, då vår förmåga att tillgodogöra oss detsamma avtar. Inte underligt att de blir muskelsvaga.
Minns en tant i den där serien. Hennes ben var så tjocka att hon inte kunde gå. När Yngve rensat bland medicinerna försvann svullnaden på några dar. De gick upp i vikt och fick bättre värden också när maten blev god och näringsrik.
/Affe
Hon har jobbat upp den sida hon ansvarar för från hotande misär till så bra man kan begära. Nu finns mänsklig närvaro att lita på. Min fru trivs bättre och de lyckliga stunderna har blivit fler.
Hälsningar Halina
Jag har däremot och egentligen rätt liten, eller sporadisk egen erfarenhet av att jobba med demens, då jag i stort sett alltid sysslat med så kallad ”soma”. Däremot så har ju vårt boende — förutom den somatiska avdelningen där jag jobbar natt — två avdelningar/boenden för demens, så jag möter ju ändå detta ibland genom mina kolleger på natten när vi ibland fikar ihop och kan diskutera och dela erfarenheter med varandra. Jag har också flera utbildningar om demenssjukdomar i ”ryggsäcken”.
Dessutom är det så att somatik inom äldreomsorgen tyvärr innebär en blandning av alla tänkbara sjukdomstillstånd och besvär. Det kan handla om äldre som har ”smärre åkommor”, men ändå är i så pass stort behov av hjälp för att klara vardagen att det inte längre räcker med hemtjänst eller ett servicehus och då måste de flytta in hos oss där det finns en tätare bemanning av personal dygnet runt (en sanning med modifikation, dock). Det kan också handla om icke utredda demenser, om äldre med psykiatriska diagnoser (som icke skall förväxlas med demens) och så svårt fysiskt sjuka i behov av både vård och omsorg i livets slutskede. Det handlar kort och gott om det som förr kallades för långvård. Så egentligen har även jag erfarenhet av att möta människor som drabbats av demens, fast av olika anledningar inte genomgått en demensutredning och därmed inte får bo på ett demensboende — vilket i sig är ett klart försvårande scenario, både för de som har en outredd/misstänkt demens och för de som ej har en demenssjukdom i botten utan andra kroppsliga besvär och sjukdomar. Att blanda så friskt är en riktigt dålig idé, för att uttrycka sig milt.
Vad jag egentligen vill säga med allt det här i alla fall, är att jag blev drabbad på djupet. Det blev faktiskt en påminnelse om varför jag valde det yrke jag valde trots att jag är på väg bort från det nu när jag mycket snart går i pension.
Fint berättad ögonblicksbild, både i ord och bild av något som jag kan förstå är så mycket mer och så mycket djupare än så. Både djup sorg och lite glädje på en och samma gång. Tack för det Mats.
/Samuel
/Samuel