Svårt läge för dig och din hustru men det verkar som om ni har kommit fram till den bästa lösningen för er båda. Det är naturligtvis svårt att behöva lämna sitt eget hem och flytta till ett särskilt boende, men kanske din fru har börjat acceptera sin situation nu efter dessa år på boendet. Annars hade hon nog inte sagt för sig själv "det är fint här." Ni fick trots allt en fin första advent tillsammans. En lycklig stund för er båda.
/Torbjörn

Trevligt, har faktiskt undrat hur det gått.. Minns Covideländet som du tidigare beskrev i realtid! Låter som hon ändå har nån medvetenhet i tillvaron..
Hälsn!

du besöker sannolikt en person du inte längre känner
du hoppas att en minneston skall slå an

jag har en vän jag känt i femtio år, som numer i ögonblick visar sig vara en annan än den jag kände
- minnesutredning påbörjad, körkortet avslutades direkt
jag är glad att inte tillhöra hennes familj

jag känner andra vars partner vägrar utredas för att körkortet ryker

stunder av förtvivlan, hur handskas med det, polisen, vad?

bra att du handlade, följderna kan bli svåra annars, som vägen dit var som du berättade

tack för ditt förtroende

/inger

Din bild och text väcker minnen från min mor, pappas situation var liknande din. Demenssjukdomar är hemska, men det verkar blivit en fin första advent.
/Affe

En väldigt fin och drabbande ögonblicksbild, Mats. Jag kunde känna igen mig, fast från en andra sidan, om man så säger. Jag jobbar ju, som du vet på ett så kallat Vård och Omsorgsboende och jag har jobbat totalt 40 år nu i vården och då framförallt inom omsorgen som USK/natt, men även en kortare period som MSK (en gammal beteckning för skötare/mentalskötare) eftersom jag också har den utbildningen (fast då handlade det om barn och ungdomar inom psykiatrin).

Jag har däremot och egentligen rätt liten, eller sporadisk egen erfarenhet av att jobba med demens, då jag i stort sett alltid sysslat med så kallad ”soma”. Däremot så har ju vårt boende — förutom den somatiska avdelningen där jag jobbar natt — två avdelningar/boenden för demens, så jag möter ju ändå detta ibland genom mina kolleger på natten när vi ibland fikar ihop och kan diskutera och dela erfarenheter med varandra. Jag har också flera utbildningar om demenssjukdomar i ”ryggsäcken”.

Dessutom är det så att somatik inom äldreomsorgen tyvärr innebär en blandning av alla tänkbara sjukdomstillstånd och besvär. Det kan handla om äldre som har ”smärre åkommor”, men ändå är i så pass stort behov av hjälp för att klara vardagen att det inte längre räcker med hemtjänst eller ett servicehus och då måste de flytta in hos oss där det finns en tätare bemanning av personal dygnet runt (en sanning med modifikation, dock). Det kan också handla om icke utredda demenser, om äldre med psykiatriska diagnoser (som icke skall förväxlas med demens) och så svårt fysiskt sjuka i behov av både vård och omsorg i livets slutskede. Det handlar kort och gott om det som förr kallades för långvård. Så egentligen har även jag erfarenhet av att möta människor som drabbats av demens, fast av olika anledningar inte genomgått en demensutredning och därmed inte får bo på ett demensboende — vilket i sig är ett klart försvårande scenario, både för de som har en outredd/misstänkt demens och för de som ej har en demenssjukdom i botten utan andra kroppsliga besvär och sjukdomar. Att blanda så friskt är en riktigt dålig idé, för att uttrycka sig milt.

Vad jag egentligen vill säga med allt det här i alla fall, är att jag blev drabbad på djupet. Det blev faktiskt en påminnelse om varför jag valde det yrke jag valde trots att jag är på väg bort från det nu när jag mycket snart går i pension.
Fint berättad ögonblicksbild, både i ord och bild av något som jag kan förstå är så mycket mer och så mycket djupare än så. Både djup sorg och lite glädje på en och samma gång. Tack för det Mats.

/Samuel