Camera Obscura

Fd fotograf, fd utvecklingschef, fd marknadschef, fd förläggare, fd ansvarig utgivare - men plåtar såklart fortfarande och bloggar i tid och otid ;-)

"Janne Josefsson effekten" - eller att ständigt bli trakasserad av antingen väktare eller PR-folk när man fotograferar!

Leica M8 + Summicron 50mm från 50-talet, lika skarpt som dagens men mjukare i kontrast o färgåtergivning.

När jag var ute och letade miljöer och tog bilder i Malmö hamn (se mitt tidigare blogginlägg) så hände det igen - en bil med väktare kom ut ifrån en av industrianläggningarna. Och följande konversation utspelade sig (fritt ur minnet): när väktaren klivit ur bilen säger han myndigt:

- Jaha, och vad fotograferar ni?
- Industrimiljöer.
- Varför då?
- Det är faktiskt min ensak och vi står på allmänn plats så tycker nog att både ditt uppdykande och din fråga är en smula obefogade...
-Hmm. Dyra kameror du har.
- Japp, så är det.

Efter ett långt komradio-samtal säger väktaren:

- Vår PR-chef vill hälsa att ni är välkommen in för en guidad tur runt anläggningen. Vi bjuder på kaffe.
- Skratt :-)
- Vilken... vilken tidning kommer ni från?
- Lyssna nu på mig - jag letar efter min barndoms miljöer i min gamla hemstad - under min semester. Jag är inte det minsta intresserad av ert företag, så du kan hälsa din chef att han kan sova lungt :-)
- Aha... Då är nog allt ok. Men vill du ha telefonnumret till vår PR-avdelning, om du kommer på något du vill fråga?
- Nej, jag är som sagt inte intresserad av ert företag! Och nu går jag vidare och fotografera era grannar istället...
- Jaha... ok, lycka till. Men om du vill ställa frågor så vet du var vi finns....

Snacka om journalist-noja! Och jag undrar fortfarande vad de hade att dölja? ;-)

Det tråkiga är att rädslan för fotografer tilltar, inte bara i "näringslivet" utan även bland vanligt folk. Jag tycker att det blir allt svårare att "gatufotografera" och att människor allt oftare ifrågasätter om man faktiskt får fotografera - just människor - på allmän plats utan att fråga först.

Moderskeppets Mattias Karlsson reder ut begreppen tillsammans med Stefan Ohlsson och Göran Segeholm - mycket pedagogiskt - i videon ovan.

Frågan är hur länge vi får behålla vår, för fotografer, mycket generösa lagstiftning i Sverige? Jag tror att den nya lagen mot "kränkande bilder", på sikt, även kommer att slå mot all fotografi...

Kategorier: Intresse - Reportage / Situation

Etiketter: Beroende av bloggen, Brand suicide, Inspiration, Integritet, Leica, Leica M8, Malmö, skärpa, Summicron-M 50mm f/2, Sverige, Utmaningar, Vad skall jag blogga om?

Inlagt 2011-08-16 09:17 | Läst 3099 ggr. | Permalink

(Logga in för att skriva en kommentar)

2011-08-16 09:41 Anders Östberg

Jag tycker faktiskt inte det är så konstigt om folk är "nojiga" med tanke på det krångel och obehag det blir när företag eller privatpersoner hamnar i media. Rätt eller fel så är det delvis media som skapat den oron via överdrivna rubriken och mediadrev. Oavsett om man har något att dölja eller inte så är skadan redan skedd om man hamnar i ett reportage. Kan man då undvika detta genom att reda ut eventuella missförstånd i förväg så är det säkert väl värt en undersökning av väktare och en guidad tur på området.

Att folk har sån paranoia så att man blir utfrågad när man fotograferar är förstås trist men tyvärr ett "sign of the times" när alla som sticker ur det minsta är terrorister, pedofiler, massmördare, eller kanske ännu värre, en grävande journalist. :-)

2011-08-16 09:50 Benganbus

Människor styrs mycket mer av media än vad dom själva någonsin vill tro! :)
"Man vet ju hur det går till, jag har sett sån'a här saker på TV!,
så man vet aldrig" ;) :)
Suck...
Titta inte så mycket på Tv, är mitt grundtips!! :)
B)

2011-08-16 10:04 Björn Wångblad[BF]

Gatufoto av enbart hus och byggnader är en sak, fotografering av människor en annan.
Jag försöker se det ur "fotooffrens" synvinkel. Många buffliga fotografer rider högt på sina rättigheter och fotar människor på nära håll i gatumiljöer, på restauranger, bussar och tåg. Ridande på sin "rättigheter" dela att ta bilder och dels tillämpande en påhittad regel om att gatufoto måste ske utan att offren tillfrågats före. Inte den minsta respekt för att det kan upplevas obehagligt, kanske interitetskränkande.
På detta sätt skapas en aversion hos allmänheten mot att bli fotograferade som kan slå tillbaka på fotografen själv.
LIte hyfts och sans från fotograf fattas ofta. Om man visar respekt blir det väldigt ofta ett "ja" om man frågar ifall man får ta en bild.

2011-08-16 10:42 Chasid

Jag har faktiskt inte råkat ut för något liknande när jag varit ute och fotograferat. Men det har hänt mer än en gång att myndighetspersoner och andra chefer har berättat lite för mycket för mig. Då är det alltid lika kul att se deras miner när dom till sist frågar vad jag arbetar med :)
//Chasid

2011-08-16 11:11 Mano87

Intressant diskussion! Visst blir det svårare att fotografera i stadsmiljö, tycker själv om att fotografera byggnader och dylikt. Men en av anledningarna till att jag inte sysslar så mycket med gatufotografi, är att jag känner mig som en inkräktare när jag fotar andra människor. Sedan är det ju så att bilder på människor räknas som personuppgifter enligt PUL, och man måste inhämta tillstånd för att publicera dom bilderna på internet. Vilket jag tror är en ganska sällsynt skara människor som gör (jag är inte en av dessa människor).

Anders Östberg 2011-08-16 11:17

Du behöver inget tillstånd för att publicera bilder av människor, det är bara i kommersiella sammanhang (reklam) som det är nödvändigt.

Mano87 2011-08-16 11:28

My bad! Hade läst om det under min sommarkurs, men hade läst lite för fort. Stod att datainspektionen _rekomenderar_ att man inhämtar tillstånd. Det är ganska långt från det jag skrev i början, hehe :-)

Anders Östberg 2011-08-16 12:19

Många tror att det är som du först skrev, att man måste ha tillåtelse både för att fotografera och publicera, till och med en del väktare och poliser, vilket ju orsakat problem för många fotografer.

2011-08-16 13:48 froderberg

Det finns många företag som betalat PR-firmor stora summor för att ha en Janne Josefsson-bredskap, trots att de har rent mjöl i påsarna. Medieträning har blivit PR-branschens gödkalv. Men det är inte bara negativt, en fördel är att folk förbereder sig inför intervjuer och har något att säga.

Under mina 12 år som journalist har jag ofta mött en överdriven rädsla för journalister. Då uppstår ett vi och dom förhållande där min sida anses som farlig och opålitlig. Då blir det svårt att få en bra kommunikation. Mest galet har det varit när jag representerat organisationens egen press och ändå behandlats som extrern press. Samarbete ger bättre kvalitet än konfrontation.

ztenlund 2011-08-16 14:40

Ja, det är klart att det blir ett sådant förhållande med tanke hur en viss del av mediebranschen beter sig. Jag har sett ett ställe inifrån som var väldigt i massmedia, och även om det fanns fog för viss kritik i några delar så saknade medierapporteringen all rim och reson. Verklighetsförankringen var klart frånvarande. Här var det inte bara kvällstidningarna som var i farten utan även bl a TV4. En myndighetsrapport om samma ställe kunde man också ha en del synpunkter på. Mycket fokus på papper och (vad jag tycker är) påhittade begrepp som mest är byråkratiskt påhitt, samt väldigt lite fokus på faktiska förhållanden.

En nackdel med all medieträning är förstås att personerna förvisso har något att säga, men de säger samma sak och svarar inte på den egentliga frågan. Ofta skiner det ganska tydligt igenom och man kan tro att det är en politiker som intervjuas. Jag tycker förvisso att det kan vara lite kul att sitta och notera olika sådana här beteenden under intervjuer i tv, men frågan är ju på vilket sätt informationsflödet egentligen gagnas. ;)

2011-08-16 14:01 Makten

Det värsta är att inte ens lagens långa arm vet vad man får och inte får fotografera. DET är störande. Att företag är rädda för journalister har jag dock all förståelse för, eftersom en sådan lätt kan ljuga ihop vad som helst och publicera helt utan att den anklagade får försvara sig.

2011-08-16 23:42 Staffan Johansson

Lustigt att du skriver detta just nu. Min egen känsla av att fotografera öppet och ibland med rätt biffiga kameror är att det mest beror på mig själv hur det går i kontakterna på gatan. Först ett obemärkt foto av nåt jag vill ha. Sen en blinkning, en tumme upp eller nåt som tecken på att allt gick bra. Digitalkameran är här helt fantastisk: Om man anar att nån är misstänksam visar man vad man tog, pratar en stund och skiljs som de bästa av vänner! Ibland med utbyte av e-postadresser. Med Leica och Tri-X kan det ev. vara litet svårare... Jag har upplevt (vid Planket) rätt så tråkig reaktion där en fotograf plåtat barn och sen blev beskylld för nåt slags brott. Han hade film i kameran. Lång tid tog det och saken var totalt harmlös men det hjälpte inte just då.