Bär och grenar

Bilder från i Fredags. Hälsat på minsta barnbarnet idag, ett av livets viktigare stunder. Körde hem med halva sträckan i tät dimma, sikt 50-150 meter, väta, mörker,  men dimman lättade efter hand halvvägs. Känns helt livsfarligt, men medtrafikanterna var fantastiska; inga mottrafikanter idag. Jo förresten, en förvirrad individ framför mig blinkade åt vänster, lade sig snyggt där så jag skulle kunna passera, men svängde sedan utan förvarning tvärt åt höger. Men jag kör så defensivt, att sådana dagliga incidenter ej påverkar mej. 

Som så ofta föreställer bilderna inga märkvärdigheter, men jag tycker det är underbart och vackert att ha förmånen att komma ut och gå och kunna se, känna och uppleva allt detta. Jag har lärt mig med tiden att uppskatta den enkla vardagen. Varje gång jag går och kissar t.ex. tänker jag en tacksamhetens tanke; det är inget självklart att kunna det. 

Soluppgång del 2

Detta är nog de sista solbilderna i mitt lager jag sparat inför vintertröttheten. Och lagret är snart färdigframkallat. När jag ser på datumen ser jag nu i efterhand, att dessa bilderna är tagna i slutet av Oktober. Något att drömma om, det är grått utanför och ont om fåglar. Denna morgon gick jag som vanligt ut för att fylla på fröautomaten, då satt sparvhöken 10 meter bort och såg på. När jag sedan såg upp en gång till, och gav den en intresserad blick, då flög den omedelbart. 

Nåväl, åter till Oktobersolens gradvisa uppgång.

Lite uppmjukat först, gäller att variera sig.  Stillsamma vågor Gyllene sandLjuset når ilandflutet sjögräsUtseendet förändras ständigtpå min favoritdel av stranden

Soluppgång, del 1.

Bilderna är tagna vid havet en lite kylig morgon då hösten drar sin sista suck. 

All jag har gjort är att följa soluppgången, som är hoppingivande. En ny dag att göra så bra det går, en ny möjlighet. 

Mörkret ger sigförsta morgonrodnadenrodnat blev detoch där kom denlångsamt majestätisktvisar lite kraftoch skönhetstiger uppåt

Åt det abstrakta hållet

Mer ut lagret. Detaljer ur verkligheten kan ju verka abstrakta, det är när man ser helheten som man förstår vad det egentligen är. Men detaljer är intressanta att studera, de säger mycket om helhetens uppbyggnad, vad helheten egentligen är. 

Höstfukt på rutan. På sina ställen på glaset har dropparna kunnat samlas tillräckligt (mer smutsigt där?) för att dras ned av tyngdkraften. Ser ut som vertikala vägar. Eller livets vägar, rakt eller förgrenat. En del vägar är mer raka och släta, andra mer krokiga och ojämna.På ännu närmare håll framträder detaljerna i vägarna med omgivning. Det ser mer intressant ut då, mer att fundera över.Och på riktigt nära håll blir detaljerna riktigt intressanta. De till synes släta vägarna var inte så släta. Interaktion med omgivningen syns. Det blir mer ett, fast inte likadant. Likartat kan det nog vara. Och i gränserna mellan olika områden kan det synas hur komplicerat det egentligen är (men i grunden är det nog väldigt enkelt, om vi bara förstod det). Fraktala kanter mot det andra, kanske fraktala händelsehorisonter, lite komplicerat uttryckt. Eller går det bara att betrakta det hela med ro på lite avstånd, som något dekorativt, av tillfälligt intresse. Avslutar med denna bild, den bara fanns där. Har ingen aning om när och hur den tagits, har bara kommit åt knappen utan att märka något, troligtvis. 

En plats där jag brukar stå och titta

Stranden i Åhus, fågelskyddsområdet. Lätt att nå, fint att se. Fågeltillgången ytterst varierande, men det gör inget.

Först våtmarken, denna dag ingen pippi. En annan dag kan det bli hundra fåglar bara på detta lilla utsnitt.Sedan några steg ned till stranden. Följer den norröver ett par hundra meter.Kommer till en favoritplats att stå pådär det är skönt att bara vara, oavsett väder och fåglar.Det är ett litet sandnäs riktat mot revet utanför. Gott om spår i sanden, men inga mänskliga.Sedan är det bara att gå tillbaka igen, köra hem och ta en macka.