Och nu - svartvit makro.

Går det med svartvit makro? Det får ju naturligtvis betraktaren avgöra. Men jag tyckte det var värt ett nytt försök. Så samma bilder igen, men nu mer enfärgat.

Startar med två löv Livets ådror GetingenFlugan, här liknar jag känslan av blank metall, terminatorfluga?Nästa flugai förstoring. Förstora gärna hemma. 

Monokrom natur - är det något?

Nu är ju inte naturen i en monokrom färgskala, åtminstone för människor. Hur andra varelser ser den försöker vi förstå, men inte ser de den exakt som vi inte. En del ser andra saker, som förskjutet färgspektrum, ibland med mer än ögonen t.o.m. Det finns ju olika elektromagnetiska våglängder. Åtminstone tänker vi så. 

Här går jag loss med Lightrooms svartvita möjligheter, som visade sig fungera väldigt väl. Visar naturen i hela gråskalan, från svart till vitt. 

Startar vid stranden i Åhus.  Väldigt fin sand, men lite kallt i vattnet ibland. Här står jag vid fågelskyddsområdets gräns och ser söderut......och norrut. Tomt, men det skall vara så. Tillträde förbjudet sommarhalvåret, fågelskyddsområdet är 500 meter framöver, före hamnen.Sedan ner till Maglehem, Blåherremölla. Numera privatägt. Här gick jag förbi ett fönster i kvarnhuset.Sedan på en stig längs med Verkaån, som jag tycker så mycket om. Ja, överhuvudtaget är alla Skånes åraviner vackra. Här har jag mjukat till bilden för att inte överbelasta betraktaren med alla tusentals detaljer en superskarp bild ger. Det kan bli lite jobbigt. Och varit nödd att då acceptera två urfrätta stenar nedtill i bilden. Får läsa på en annan gång om markering - lager. Lågvatten i kröken efter sommartorkan. Mjukgjord bild. Lite mer fart här, också mjukgjort. Praktiskt att promenera med tåliga sandaler och uppkavlade byxor, bara att gå ut i ån och fyra av kameran. Trädet närmast har ett intressant hål i stammen, sett rakt framifrån är det helt rektangulärt. Funderar över tomtar, vättar och älvor som kan bo där, och som vi inte kan se längre, moderna människor. Här är det mer stillsamt, en rogivande promenadstig. Den har den där känslan. Vilken tid på året det än är, känns det fint att gå här. Och till sist - ni ser varför jag gillar att vara vid Verkaån. 

Svartvita fjädrar, men mest svart.

Nu gör jag andra försöket att få ut det här, är något tankspridd då ett av barnbarnen är sjuk på ett oroande sätt. Så egentligen tänker jag inte på vad jag gör, bara på den lille. Men jag gör ett försök.

Först den stolta rovfågelns blick. Det är något speciellt med den, kraniets form framhäver det. Och en tillSedan en och samma fjäder på 4 olika sätt. Först form och ton. Lägg märke till den fantastiska uppbyggnaden med de hophakade lamellerna, och centralröret.Sedan lite mer litterärt, över skrivbordet.Som den är, över vitt papper.Och slutligen- struktur.Allra sist sitter en fjäderlös vän och spanar framöver. Vad ska hända?

De blandade svartvita korten - andra delen av två.

Först ut är denna fågel, en möjlig myrsnäppa, eller? Jag är nog på mer djupt vatten där än fågeln.En av mina favoritstigar, där jag på försommaren tar mina näktergalsbilder.Där är snårigt och sankt, perfekt för näktergalen. Min egen jungel. Men ibland, med tålamod, skicklighet och tur (inte minst!) sitter plötsligt en i en lucka långt in där någonstans. Men nu är hösten på gång, alla näktergalar har dragit sig söderut. De snår där först allt brakat ner, och sedan nytt växt långt över, de platserna gillar de bäst. Och ibland måste de upp i sin sångarposition, visa sig lite. Rakt upp lyckas solen stråla genom lövverket. En oräknelig mängd grenar och löv. Det hade varit väldigt svårt att se de små grågröna spolformade sångarna bland löven i Maj, om det nu inte hade varit att de låter så vackert. Bara att pejla med öronen och styra in blicken. Observant på minst lilla rörelse. Som en katt på jakt. Men fördelen med kamerajakt är, att hur många skott jag än skjuter, finns fågeln kvar. Och sjunger för omgivningen. Se här. Konsten att observera stillsamheten. Stå och se på den. Utan stress eller krav. Den bara finns där. Och väntar på dig. Antalet tranor hemomkring ökar hela tiden, år för år. Jag menar, förr flög alla över, nu rastar de också, en del häckar t.o.m. om sommaren. När jag kom på elcykeln såg jag några landa på en äng en bit bort, andra sidan en skogsdunge. Så jag gjorde en kringgående för tranorna osynlig manöver med elcykeln, och tog mig genom dungen, ålade sista metrarna. Det var väl mycket som skymde, så när jag blottade min närvaro, lyfte de. Och kärrhöken är ännu här, Afrika väntar. Till sist en riktigt stadig bit till blomfluga, fastnar nog inte så lätt i spindelnät. 

Svartvitt, där jag blandar korten, del 1 av 2.

Börjar lära mig lite nu om det svartvita, urval och bildbehandling. Om det gör bilderna bättre vet jag inte. Men här kommer febergubbens bilder, tur jag har ett lager att ta av. Och en trädgård med olika motiv. Det är inte så lätt att göra allt med feber, trötthet och lätt yrsel. Kan bli lite fel ibland. Svårt att bedöma om jag skriver så klokt (hoppas verkligen jag inte skriver något dumt av misstag). Å andra sidan vill jag inte bara se på TV och internet, så oerhört tråkigt det blir. Så jag fortsätter ändå, publicerar. Så blir det lite mening i de här sämre perioderna. 

Först ut - en frökapsel. Vallmo. Inte så vacker, men allt är ju inte vackert.Sedan detta, lite som en krater på en främmande planet, där livsformer sträcker sig upp. Men det är liljepollen.Och denna bild - oj! Inget för finsmakare, de som är illamående eller har epilepsi. Men jag kunde inte låta bli. Det är en bolltistel, ej utslagen. Och detta är riktigt svart och vitt, inga nyanser här inte. Tror nog att en värld med nyanser är bäst ändå. Så en dagslända, tror det fungerar monokromt också, trots att de är så väldigt färgrika annars. Mer åt porträtthållet. Sedan något jag aldrig tröttnar att se på - lövverk och solljus.Någon lönnvariant. Ljus, solblänk och skuggor leker runt. Och jag står där med kameran i hand, tillfälligt uppslukad.Ett lite mer undanskymt löv, inte direkt i rampljuset. Lite mindre, lite tärt.Och vilka kan dessa vadare vara? Fågelfoto verkar fungera på detta sätt, monokromt med nyanser.Skulle tro det här är en ung fiskmås, som får avsluta. Kommer och försvinner lite diskret. Gör vad den gör.