Fotografer

Jenny Blad har gått från att ha varit en motvillig fotograf till en passionerad fotograf. Hon arbetar helst med ett milt ljus till finstämda motiv. Får hon välja föredrar hon det naturliga ljuset, men uppskattar även att tuffa till det i studion. Allt efter kundens önskemål.

Det roligaste med jobbet som fotograf är kundernas feedback enligt -Göteborgsbaserade fotografen

Jenny Blad. För henne handlar jobbet om människorna och mötena, och med ett högt tempo hinner hon med fler än någonsin. Grunden till sitt snabba arbetssätt utvecklade Jenny under tiden hon jobbade som bröllopsfotograf. Genom åren har hon utvecklat tekniken och dessutom breddat sin expertis. Men vi börjar från början.

Fotoskola i London

Efter gymnasiet, där Jenny pluggat medie- och kommunikation, bestämde hon sig för att studera vidare i London. Fotografering, närmare bestämt. 1995 hade hon spårat upp London Institute of Photography och skickat in sin ansökan. Bara någon dag efter att hon lagt blanketten i brevlådan hoppade hon på ett plan och flög över Nordsjön. På så sätt kom hon faktiskt fram till skolan före ansökan.

– När jag stod i receptionen kom en lärare förbi och förbarmade sig över mig. Efter att han hade kollat igenom mina bilder bestämde han på stående fot att jag skulle få en plats på skolan, och sedan visade han mig runt.

Skoltiden i London var en galet rolig tid, men den blev inte riktigt vad Jenny hade tänkt sig. Istället för att komma ut ur skolan, beredd att äga världen, klev hon ut med känslan av att hon absolut inte skulle fotografera.

– Fast det berodde inte på skolan. Utbildningen fokuserade på att utbilda fotografer så att man skulle kunde hjälpa kunderna att få det kunderna ville ha. Mina klasskamrater hade andra ambitioner. De ville bli konstnärer medan jag ville fota konstnärer.

Medan Jenny var fokuserad på att jobba kommersiellt, och löste de individuella yrkesuppdragen enligt instruktionerna, gjorde hennes klasskamrater tvärtom. Jenny fick beröm från lärarna, men det kändes märkligt att inte jobba mot ett gemensamt mål i klassen. Idag, som vuxen och med tryggheten som följer med livserfarenhet, hade hon inte brytt sig ett skvatt om klasskamraterna. Som ung var det inte lika lätt att skaka av sig utanförskapet.

– När jag kom hem till Sverige 1996 kände jag att jag inte var så djup som de i skolan hade varit. Jag hade tappat lusten att fota och tog istället ett jobb på ett fotolabb. Efter några år blev jag butikschef.

Tvungen att fota

Efter drygt tio år på labbet sade Jenny upp sig från sin trygga anställning. Att jobba som butikschef kändes inte rätt.

– Jag var arbetslös och kunde göra precis vad jag ville. Det var skitkul. Men när hösten kom hade jag blivit rastlös och började leta efter ett nytt jobb.

Ett brev på posten blev en ny start. Arbetsförmedlingen skickade ut en plats som Jenny var tvungen att söka. Det var som butiksbiträde på en studio.

– När jag hade jobbat ett tag bestämde sig den anställda fotografen för att åka jorden runt, och då trycktes kameran in i mina händer. Det var nervöst, men jag fick börja med att fotografera bebisar och småbarn och det gick över förväntan bra. Jag tyckte till och med att det var roligt.

Bröllopen som studion fick förfrågningar om ville Jenny däremot inte åta sig.

– Då jobbade vi med analog utrustning. Att fota bröllop kändes skitläskigt, för tänk om jag skulle råka göra något fel. Tack och lov kom den digitala kameran i samma veva, och då tog jag steget. Jag gick från att vara motvillig fotograf till en passionerad. Det är riktigt häftigt med bröllop.

Fokus på kunderna

Som kommersiell fotograf är man anlitad för att ta bilderna som kunderna vill ha. Idag jobbar Jenny mycket med mode och porträtt och gör som kunderna säger, såvida hon inte utifrån sin expertis måste varna för att en idé inte kommer att fungera. Precis som hon lärde sig i skolan.

– Jag blir mindre och mindre ego med åldern. När jag var ung kände jag mer prestige. Det gick så långt att jag fokuserade så hårt på jobbet att jag kraschade mitt äktenskap.

I efterhand har Jenny reflekterat över sitt arbete och vikten av att upprätthålla någon slags balans mellan yrkeslivet och privatlivet.

– Jag har insett att det som kommer att räknas när jag är gammal är andra saker än hur mycket jag jobbade. Jag har slutat att jobba dygnet runt.

Därmed inte sagt att hon har dragit ner på kunderna. Eftersom ett diskbråck gör det svårt för henne att krypa omkring på golvet med en stor kamera har Jenny nyligen upphört med att fotografera barn. Istället för barn fotograferar hon nu för fler företag, och hon gör det snabbt och effektivt.

– Som bröllopsfotograf måste man stå på tårna hela tiden. Alltid vara beredd på vad som kan hända. Jag har helt enkelt tagit med med det arbetssättet till mina kunder. Ofta tar en plåtning inte längre tid än tjugo minuter, och när jag känner att jag har bilden avslutar jag.

Fast det gäller naturligtvis bara för företagskunderna. De uppskattar Jennys effektivitet och blir glada över att kunna återgå till den långa raden av andra arbetsuppgifter när fotograferingen tar slut. Privatpersoner däremot får längre tid med Jenny.

– När jag fotograferar till exempel ett bröllop så handlar det om så mycket mer än bilderna: då är fotograferingen en del av själva upplevelsen. Men jag är fortfarande effektiv och regisserar mina kunder, företag såväl som privata.

Det där sista är det inte många som gissar. Jenny har under sin tid som fotograf fått flera komplimanger för hur naturliga hennes bilder är.

– Det får mig alltid att skratta litegrann, för jag styr väldigt mycket när jag fotograferar. Och det går undan. Ofta är privatpersoner lite nervösa innan de ska fotograferas, men tillsammans med mig glömmer de bort nerverna ganska snabbt för jag ger dem hela tiden nya saker att göra och tänka på.

Naturligt ljus

Nu för tiden fotograferar Jenny ungefär tjugo brudpar per år. Hon väljer då nästan uteslutande att fotografera i naturligt ljus.

– Med ett undantag, och det är när jag tar bilder av dansen. Med blixt kan jag fånga rörelsen i bilden vilket blir fint och passar det momentet så bra.

Det krävs en hög anpassningsförmåga som bröllopsfotograf, inte minst för att det är omöjligt att påverka vädret. Strålande solsken står ofta högst upp på brudparets önskelista, men de hårdare kontrasterna som följer med starkt ljus ger ofta mindre smickrande bilder.

– Därför undviker jag gärna starkt solljus och fotograferar hellre i open shade. Och så jobbar jag naturligtvis också med motljusbilder som blir varma och stämningsfulla.

Jenny föredrar en lite överexponerad look i sina bilder och tycker om det skira och mjuka. Men även om hon älskar det naturliga ljuset gillar Jenny också att jobba i studion.

– Jag älskar mode över allt annat och tycker att det är roligt att lämna komfortzonen. Ett exempel är när jag fotograferade ett samarbete mellan Tani Tkach och Richard Scholz.

Resultatet är stämningsfullt dramatiskt mörka bilder där silverdetaljerna står ut och drar betraktarens blick till sig.

– Det är lite som att solen har slocknat på bilden. Här använde jag en relativt liten bländare i kombination med blixtarna. Jag gillar effekten.

Bra att tänka på

Under åren som passerat har Jenny samlat på sig några universella riktlinjer för hur man lyckas med fotografering av människor. Den första riktlinjen är att ljussätta på det sätt som är mest smickrande för personen som fotograferas.

– Generellt gäller att ju finare hy en person har, desto tuffare kan ljuset vara. Å andra sidan kräver en hårdare ljussättning mer redigering, så fotografen behöver hitta en medelväg som känns bra.

Den andra är hur ljuset bör riktas.

– Om du ska studsa ljuset, till exempel mot en vägg, så tänk på att studsa åt hållet som personen tittar för att få det finaste ljuset.

Den tredje och sista riktlinjen innan samtalet avslutas handlar om brännvidden. Ett tips är att leta efter bildscheman på webben med sökorden brännvidd och porträtt och studera hur olika ett och samma ansikte förändras beroende på vilken brännvidd som används.

– I dag är vi så vana att se oss själva i linsen på en mobiltelefon. Eftersom mobilen har en vidvinkel så upplever vi oss själva som tjocka på andra brännvidder. Själv har jag börjat fota mer på 50 millimeter än den tidigare favoriten 85 millimeter.

Av Amy Lagerman

Publicerad 2016-11-22.

Artikeln är publicerad i Fotosidan Magasin 6/2016

Fotosidan testar

TEST: Nikon AF-S 105/1,4E

Fotosidan testar

TEST: Nikon Speedlight SB-5000

Fotografer